Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Campbells expedition i Indien. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orissas glans är länge sedan försvunnen; sedan
år 1558 lydde det under stora Moguls välde, och
man visste ej mera någonting om hufvudstaden ända
till år 1838, då en engelsk officer fann lemningar
af densamma. Dessa ligga i en nu mera högst osund
trakt och bestå nästan blott af herrskarepalatsets
murar. Senare har man äfven upptäckt spillror af
en annan stor stad, Bhahanesan, hvilken skildras
såsom ett annat Palmyra. Icke långt derifrån finnas
i klipporna uthuggna grottor, i hvilka fordomdags
buddhaistiska eremiter hade sitt tillhåll. Der ser man
ännu inskrifter, som äro minst 2000 år gamla. Utan
allt tvifvel har en gång i dessa trakter lefvat ett
civili-seradt folk. Efter stora Moguls välde följde
år 1740 Maha-rätternas, och sedan år 1803 hörer landet
under engelska spiran. 4
De dryga tributer England fordrade föranledde, då
de med tiden blefvo allt för tryckande, en resning i
landet, hvil-ken endast genom utskickade trupper kunde
qväfvas. Det dröjde omkring två år (1836 - 37), innan
de engelska trup-perna lyckades besegra sina tappra
motståndare. Men då landet ändtligen blifvit kufvadt,
var det af vigt, att man lugnade sinnena. Regeringen
utfärdade derföre en underhand-lare, som borde,
så vidt möjligt, ställa allt till det bästa och i
synnerhet söka att vinna bergsstammarnes höfdingar
till för-mån för England. Denne underhandlare var
den utmärkte generalmajoren John Campbell, hvilken
ifrån år 1840 ända till 1854 på ett beundransvärdt
sätt fullföljde sitt uppdrag. Genom honom hafva vi
erhållit eri klar öfversigt öfver dessa märkvärdiga
bergsfolks lefnadssätt och seder. Campbell målar med
fotografisk noggrannhet ett förfärligt nattstycke, på
hvilket likväl omsider faller en klar solstråle. Yi
låta honom sjelf berätta och göra här blott den
anmärkningen, att det vidsträckta landskap, som på
kartorna utmärkes med namnet Gondwana, genomströmmas
af Mahanaddy, hvars delta ligger sydvest ifrån Ganges’
mynningar under 20 nordliga breddgraden. Den östra
delen af Gondwana bildar landskapet Orissa; i vester
och söder ligger Berar.
^Kriget emot rajahs var slut. Under det samma hade vi
gjort märkvärdiga upptäckter. Khonds-stammarne lydde
visserligen sedan omkring 40 år tillbaka under vårt
välde, men vi kunde icke utöfva någon verksam kontroll
öfver dem. Der existerade de mest besynnerliga bruk
och de förskräckligaste villfarelser, hvilka kommo
oss att rysa; vi funno, att en afskyvärd vidskepelse
och en lika afskyvärd fanatism voro djupt inrotade hos
folket. Vi visste med fullkomlig säkerhet, att i flera
bergsdistrikter, särdeles i Gumser, Boad, Tschinna
Ki-medy och Dscheypur, förekommo inenniskooffer. Man
slag-tade dem dels åt Tado Pennor, jordens gud, dels
åt Ma-neck Sorö, drabbningarnes röde gud, - åt den
förre, emedan man trodde sig derigenom kunna afvända
olyckshändelser eller förskaffa sig goda skördar,
åt den sednare, för att vinna lycka och framgång,
då man drog ut i krig. Men äfven enskilta personer
hcmburu gudarne dylika offer för att vinna deras
ynnest för egen räkning. Högtidligheterna dervid
voro hos de särskilda stammarne något olikartade,
men den förfärliga grymheten var öfverallt den samma.
Ett hufvudvilkor var, att slagtoffren meriahs,
måste vara köpta personer; men på ålder, börd eller
religionsbekännelse fastade man mindre afseende,
dock föredrog man fullvuxna och kraftfulla personer,
emedan dessa måste betalas dyrare .och följaktligen
voro gudarne mera behagliga, än till billigt pris
köpta barn eller gubbar. Ett riktigt korpulent offer
var det tacknämligaste. Levereringen af meriahs var
en vinstgifvande handelsspekulation i händerna på
särskilda agenter och uppköpare, som nästan alla hörde
till panu-kasten. Dessa menniskor hade ingenting att
skaffa med vidskepelsen ibland khon-derna. För dern
var affären allt. De foro, i synnerhet då hungersnöd
var å färde, igenom byarne på slättbygden och köpte
barn af fattiga föräldrar, stulo åtskilliga och
lockade ynglingar och flickor åt bergstrakten under
löfte att derstädes skaffa dem ett lönande arbete. Der
blefvo de ofta sparade
årtal och under tiden väl behandlade; de visste
ganska väl, hvad dem förestod, men med sin
orientaliska fatalism öfverlemnade de sig lugnt åt
sitt öde. Emellertid arbetade de på fältet; det hände
till och med att flickorna gifte sig med en khond
eller en manlig meriah, och deras barn voro också
hemfallne åt gudarne.
Inköpspriset vexlade mellan 60 till 300 rupier
(l rupie = l rdr 68 öre sv. rmt). Man betalade
dock sällan med kontanta penningar, utan hellre
med hornboskap, svin, getter och bronskärl. Ännu
hade ingen europé varit ögonvittne till ett sådant
menniskooffer, men regeringskommissarierna i Gumser
pch Kat-tack erhöllo på embetsväg den noggrannaste
kännedom om alla dervid öfliga ceremonier.
De religiösa högtidligheterna måste ovilkorligt vara
offentliga. I den månad, då offret skall försiggå,
anställas många festligheter; man håller dryckeslag
och dansar omkring meriah’n, som är bekransad med
blommor och iklädd sina bästa kläder. Aftonen före
dödsdagen för man den berusade meriah’n till en
stor påle, på hvilken man ser sinnebilden af en
gudomlighet, t. ex. en elefant eller en påfågel. Man
utför musik, dansar och uppstämmer heliga sånger till
gudomens ära. »Yi hembära dig detta offer. Förläna
oss goda årstider; gif oss rika skördar och god
helsa." Derpå tilltalas offret sålunda: »Du är vår,
icke genom våld; vi hafva köpt dig, och nu skall du
offras enligt gammal sed. På oss faller ingen skuld."
Följande dagen måste meriah’n, som, i synnerhet
på vissa delar af kroppen, smörjes med olja, åter
berusa sig. Hvarje närvarande vidrör offret och
oljan, som han dervid får på fingrarne, stryker han i
håret. Derpå börjas ett högtidligt tåg med musikanter
i spetsen, och man för meriah’n omkring byn och öfver
fälten. Presten eller zani, som kan tillhöra hvilken
kast som helst, ledsagar tåget omkring pålen, hvilken
alltid har sin plats intill ortens gudomlighet Sacari
Pinu; denna representeras af tre stora stenar. Derpå
verkställer han det heliga bruket puga, d. v. s. han
låter genom ett barn, som ej får vara öfver sju år
gammalt, framföra blommor och rökverk. Barnet, som
har kläder och föda på allmän bekostnad, afhålies
från beröring med andra menniskor, på det att det må
förblifva rent; man benämner det sumba. Emellertid
har man vid pålen uppkastat en graf, och vid kanten
deraf offrar man ett svin. Blodet flyter åt grafven,
och nu måste den öfverlastade meriah’n nedstiga i den
samma. Hufvudet nedtryckes i den blodiga gyttjan,
och meriah’n varder sålunda qväfd. Derpå skär zani
ett köttstycke från kroppen och skyndar dermed till
afgudastenarne, hvarest han lemnar det såsom offer åt
jordens gudinna. Så snart detta blifvit verkstäldt,
afskär hvarje närvarande också ett stycke; hvar och
en, som kommit från en annan by, skyndar hem med
sitt byte, på det han ofördröjligen må, genom att
nedgräfva detsamma i jorden, öfverlemna det åt ortens
gudomligheter. Meriah’ns hufvud lemnar man orördt i
den blodiga hålan, hvilken igenkastas.
Derpå framför man till den heliga pålen en ung
buffel, afhugger alla fyra benen på honom och låter
honom ligga till följande dagen. Då infinna
sig qvinnorna, klädda och beväpnade såsom män;
de dricka, sjunga och dansa omkring buffeln, ! som
derefter uppätes. Nu hemskickas presten, sedan han
först erhållit en skänk. Den här beskrifna
offermetoden är den j minst rysliga; på många ställen
sönderstyckas meriah1!! lefvande. | Så lyder
den ena kommissariens, Russels berättelse; den
l andre. Elekets, som sträckte sina forskningar
till gränsen af | Bengalen, inhämtade, att meriahs
derstädes slagtades, särdeles | då man gjorde anspråk
på goda saffransskördar. På föreställ-| ningar
häremot gaf man till svar, att saffransfärgen icke
blefve i vacker, så vidt man ej förut uppoffrat
ett menniskolif. I åt-j skilliga trakter
krossades offret emellan bambubräder, som små-|
ningom sammanpressades, hvarefter presten medelst en
yxa af-! högg hufvudet. På andra ställen blef
offret icke stympadt; men i sådant fall kan blott
den enskilte, som betalt det samma, göra anspråk
på gudinnans gunst. Af denna fördom finner
man tydligen’ orsaken till den skyndsamhet, hvarmed
hvar och j en söker tillegna sig ett köttstycke,
ty det beror på att fängsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
