Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorvaldsen och hans "Alexandertåg". III. Triumferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-47
huru lätt skulle icke hans herrliga fångst åter kunna
försvinna i djupet. I denna fiskare har konstnären
framställt en fin varning åt eröfraren, hvilken i
öfvermodet af de vunna segrarne lätt kan förlora sitt
eröfrade byte, - låta det stolta Babylon kanske allt
för snart glida ur sina händer. Det berättas äfven,
att Thorvaldsen för sina vänner i Rom förklarat,
att han med denna fiskare äfven ville förbinda en
anspelning på Napoleon, hvilken var en lika så slug
menniskofiskare, som väldig eröfrare, i hvilken
sednare egenskap han nyss tillegnat sig den helige
fiskaren Petri tron. (Fig. 1).
Den härefter följande bilden antyder, att det är bäst
att i tid skydda sina förvärfvade ägodelar mot ödets
omkastningar. Köpmannen skickar sina skatter upp för
Eufrat, innan den främmande eröfraren kan få tillfälle
att förhindra detta; under det Skepparen blickar åt
segertåget, talar han med Styrmannen, anvisande för
denne med en åtbörd af handen den fjerran belägna
plats, der hans varor kunna befinnas i säkerhet.
Till höger se vi Eufrats Flodgud, med upphöjdt
sinne skådande ut öfver menniskans fåfänga diktan
och traktan. Han representerar den evigt samma,
de dödliges ständigt vexlande öden öfverlefvande
naturen. Han bär en krans af vattenväxter kring
hufvudet och håller i ena handen några ax, hvilka
tyda på det välsignade landskapets rikedom; i den
andra handen har han en åra. Genom den på honom
tillbakaseende Tigern antydes, att Eufrat och Tigris
snart fira sin förmälning i hafvet. Den kägelartade
byggnaden, som reser sig bakom denna grupp, erinrar
om Babels torn. (Fig. 2).
Derefter befinna vi oss framför Babylons murar; palmer
och cypresser skjuta upp deröfver, låtande tanken
dröja vid Semiramis »hängande trädgårdar». Från
muren stiger röken af ett offerkäril, och till
höger skåda Babylonier ut Öfver den samma, nyfiket
väntande det kommande tåget. Vid stadsporten hålla
tvenne babyloniska krigare vakt vid ett rökaltare;
kri-garne synas tyngde af. förtrytelse och missnöje
öfver de ting som komma; under det den ene tyckes
draga sin blick bort från det kommande triumftåget,
ser man den andre sorgset stödjande sig på sitt spjut,
stirra mot marken, för att heller icke visa något
deltagande för de triumferande främlingarne. - Som
motsats till dessa sorgsne krigare se vi äfven en vid
porten mot sin staf stödd herde, hvilken med sina rika
hjordar väntar här, för att som skänk få öfverlemna
dem åt segraren. Väntan är förträffligt uttryckt i
detta ansigte, liksom i den bredvid, med sitt barn
på armen, stående vackra herdinnan. Thorvaldsen
har här allegoriskt velat betona den fredsälskande
helsning, som mötte Alexander i det kraftlösa, genom
lyx förvekligade Babylon. Än starkare är kontrasten
till de sörjande krigarne uttryckt i den fullkomligt
sorglösa och för den granna ståten likgiltiga, med
ett får lekande gossen. (Fig. 3).
I nästa framställning ser man Mager och Prester med
långa skägg, gående ur porten tåget till mötes. Den
främste bär en himmelsglob, på hvilken han utvisar
den stjerna, under hvilken segraren intågar. Med
ett uttryck af slughet tyckes han fråga den vid hans
sida stapplande och mot hans skuldra stödda presten,
om stjernan behagar honom och med hvilken stjerna
man bör smickra segrarens fåfänga. Deremot synes
den tredje Magern fundera på profetior och hymner. -
Hingsten bakom Magerna stegrar sig och tredskas att
följa tåget; det stolta djuret tyckes ej så böjdt
att tåga den främmande triumfatorn till mötes som
menniskorna, lika så litet som den längre fram genom
sina oroliga stegringar utmärkta hingsten, hvilken
endast genom hotet från sina förare hålles i det
rätta spåret; dessutom verkar den framför gående
musiken på denna eftertrupp, och de af konstnären,
allt efter de olika yttrin-garne af deras naturell,
på ett förträffligt sätt framställda hästarne synas,
liksom deras förare, upplifvas af musikens klang. Till
venster ser man vidare lejon och tigrar med inbiten
ondska låta föra eller rättare draga sig af en man
och en gosse, då de alls intet tyckas känna någon
lust till att springa; de och hästarne föras som
skänker till segraren. (Fig. 4).
På den nästa afbildningen märker man mera af den som
skänk åt segraren bestämda hästtransporten. Vidare
ser man musicerande ynglingar med horn och trumpeter,
trianglar
och flöjter, några med betänksam och andra med
käck och glad min blickande omkring sig. (Fig. 5).
I följande bild se vi sjelfva anordnaren af den
prunkande mottagningsprocessionen, Bagophanes,
framställd. Han bär en befälhafvares insignier och
gifver sjelf under vägen befallning om det raska
uppresandet af ett offeraltare. En yngre och en
äldre man hålla just på att iordningställa det tunga
rökaltaret. En yngling håller redan rökelsekaret högt
upp, för att sätta det på altaret, och en gosse står
beredd med sitt myrrha-skrin, för att strö vällukter
i karet. Till höger ser man unga Babyloniskor
sysselsatta med att beströ Alexanders segerbana med
blommor och kransar. Segraren synes vara mycket nära,
emedan de genom dansande rörelser gifva sin glädje
tillkänna. Det oskuldsfulla barnet, som bär en korg
på hufvudet, synes hafva mycket brådt om, men också,
det oaktadt, vara alldeles ointresseradt. (Fig. 6).
Dernäst se vi Mazeus, den af feghet krypande
öfverlem-naren af staden, med sina fem högtidsklädda
gossar, hvilka deklamera inlärda välkomsthelsningar
för segraren. Den näst sista gossen, hvilken synes
äga någon sjelfkänsla och som skymfligt uppfattar hvad
som för faderns underdånighet utgör en riktig balsam,
måste formligen framskjutas af denne. Också den yngsta
gossen måste fältherren Mazeus påskynda, och denne
i sin ordning den framför honom gående motspänstige
brodern. Persern Mazeus bär sjelf ett koger med pilar
på ryggen, men hans fromma pilar äro för närvarande
företrädesvis de underdånighetsblickar, han skickar
åt Alexander. Såsom fältherrens följeslagare komma
tvenne beväpnade krigare. Den ene synes, vid anblicken
af barnen, tänka, att det må hända är för deras skull
Mazeus nödgats blifva förrädare, men den andre blickar
förebrående på fadern med en min, som tyckes håna
Mazei feghet.
Framskridande i spetsen för hela välkomstprocessionen
och tätt framför nyss beskrifna grupp skådar man den
ljusa och glada Fredens gudinna, med mildt intagande
och upphöjda blickar, bärande i högra handen ett
ymnighetshorn, hvilket häntyder på det rika Asiens
skatter, som nu tillhöra Alexander, samt lyftande
i höjden sin venstra hand, i hvilken hon håller
fredens olivgren, dermed antydande för den stolte,
mot sina krigarskaror tillbakablickande triumfatorn,
att mildhet är en pligt mot de besegrade.
Den i triumfvagnen stående segraren blir af sjelfva
den bevingade Segergudinnan (Nike, romarnes Victoria),
hvilken med egen hand tyglar det framspringande
fyrspannet, förd mot Fredens gudinna. Så synas
de besegrade, liksom ock segraren, ställda under
skyddet af himmelska makter. Nike, den företrädesvis
med vingar begafvade gudinnan, står på högra sidan
om Segraren och uttrycker förträffligt i sina
rörelser, huru hon med snabbhet fört den unge guden
Alexander från seger till seger. Alexander står
med sin högra hand stödd på en spira, skådande med
tillfredsställelse på de honom följande härskarorna,
(Fig. 7).
Här börjar Alexanders följe. Först komma hans
vapen-dragare: en Frygier med spjutspetsar och en
lejonsköld, samt en Hellen med koger och båge,
hvilken med sin öfver hufvudet kapuschongartadt
kastade lejonhud skall häntyda på Alexanders bild,
sådan den förekommer på macedoniska mynt. Dessa
följer den strids väne Bucephalus, konungens lif häst,
hvilken förarne hafva mycken svårighet för att styra,
då han gnäg-gande stegrar sig, i trots öfver att
denna dag icke få hafva äran att bära sin herre.
Derefter följa trenne fältherrar i präktiga rustningar
och på frustande hingstar. Den främst ridande
är Alexander den Stores gunstlingt HepMstion. De
efter honom kommande äro Parmenio och Amyntas. Den
förstnämde tyglar, liksom He-phästion, lugnt sin häst,
under det att i deras ansigtsuttryck afspeglar sig
den stilla känslan af tillfredsställelse öfver sina
aktade och erkända fältherretalanger, då deremot den
till och med gerna sjelf herrskande och sedermera
ock för uppror emot Alexander anklagade Amyntas äfven
här spelar befälhafvare, i det han med stränghet och
högmod blickar bakåt mot eftertruppen, görande med
venstra handen en kommandoåtbörd. (Fig. 8).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
