Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorvaldsen och hans "Alexandertåg". III. Triumferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
48
Den följande, framför flera macedoniska ryttare
framsprängande underfältherren,-synes föga bekymra
sig om den honom helt visst också gällande vinken
från den befallande Amyntas. Denne ryttare är den
unge, trotsige Philotas, son afParmenio, och som
först upphof sig mot Alexander. Endast makligt för
han sin häst åt sidan, på det att hans sidoman, som
tillbakahålles till följe af den tappade tygeln,
åter må komma in i ledet. De öfriga ryttarne
synas mera vilja uppmärksamma Amyntas befallningar,
åtminstone föra de, hvilkas hästar råkat i oordning,
dessa åter till sin plats i ledet. Segerglädje
läses i dessa hjelteansigten. Ännu skådar man flera
macedoniska ryttare, med olika beväpning, yngre och
äldre män af kraftig byggnad, hos hvilka man varsnar
krigarallvar, men äfven en lugn glädje öfver de vunna
resultaten. Efter dessa komma en lätt klädd bågskytt
och en lansbeväpnad, hvilka båda afsluta ryttartåget;
den förstnämde ser sig om till det följande,
af konstnären endast i få, med sköldar och spjut
beväpnade figurer antydda fotfolket, hvaraf tvenne män
synas förkunna honom någonting angenämt. (Fig. 9-10).
Den med allehanda byte belastade elefanten har en lätt
beväpnad man till förare, och hvilkens lansbärande
tjenare följer efter. På elefanten äro lastade en
hop troféer, spjut, svärd, koger, sköldar, scepter
och satrapmössor etc; särdeles märkbart gör sig det
rikt smyckade skrinet, som synes högst pä elefantens
rygg. Detta skrin var det enda, som segraren öfver
Darius begärde ensamt för sin räkning, för att -
som sägnen förmäler - äga ett fodral för sitt,
af sin lärare Aristoteles gifna Homér-exemplar,
hvilket förut städse hvilat i Alexanders ficka. Mellan
elefantförarne går vid djurets sida en sorgsen och
lutande Satrap, stirrande mot marken och med på
ryggen bundna händer. Bakom elefanten följer en till
ryt-tartruppen hörande ryttare, hvilken fördröjt sig
under vägen, men med ifver synes vilja inhämta den
förlorade terrängen. Under den i hörnet sinnrikt
anbragta palmen står en krigare bredvid en man,
som håller en sköld framför sig. Krigaren bjuder
mannen betrakta det praktfulla segertåget. Mannen
med skölden, som med uppmärksamma ögon blickar bort
öfver triumftåget, är Thorvaldsen sjelf, hvilken,
i egenskap af konstnär betydelsefullt ställt sig
under Fredens träd. (Fig. 11).
Med en städse minnesrik glans stråla grekernas svärd
från historiens blad - oförgätliga äro deras stolta,
krigiska bragder! Men evigt minnesvärd är ock den
skönhetens gloria, som genom tusenårig natt ännu
lika klart lyser mot oss från deras konstnärers och
skalders verk, betecknande höjdpunkter af mensklig
kultur, uttrycket för en högre bildning.
Eröfraren Alexander, grekernas öfverfältherre, vann
med svärd en verld. Men denna svärdbetvungna verld var
ock i mörker bunden - den skulle upplysas, förädlas
genom ljuset af grekernas högre bildning, dock, detta
förmådde krigaren ej - Alexanders vidtomfattande rike
sönderföll, och natten blef lång.
Men grekernas höga anda har vaknat igen -
verldseröfrande å nyo, men ej genom svärd, ej i blod
och tårar! Genom den antika konstens pånyttfödelse
se vi grekerna än en gång, men inom det skönas sfer,
som verldsbetvingande . . . svärdets Alexander har
lemnat plats för mejselns. I Thorvaldsens förevigande
Alexandertåg skåda vi så väl krigisk som konstnärlig
lager, men den sednare fördunklande den förra!
Y. Templet,
Kedan långt innan Thorvaldsen fattade beslutet
att för sin återstående lefnad, i stället för Rom,
göra sin fädernestad till centralpunkten för sin
verksamhet; långt innan han dit återvände under året
1838, föresväfvade honom idéen till ett monument,
hvilket på ett mera direkt sätt skulle utgöra ett
förherrligande af konsten sjelf.
I ett bref, som Thorvaldsen under år 1826 skref till
Köpenhamn, heter det, sedan han först talat något om
sina för-mögenhets-vilkor, vidare:
u–––- Jag tänker nu begagna mig af denna summa,
tillika
med allt det öfriga, jag har förvärfvat mig; min
afsigt är nämligen
att låta gjuta ert monument i brons, föreställande
segrens gudinna, i naturlig storlek, på en triumfvagn,
dragen af två eller fyra hästar. Jag har dessutom
många andra arbeten, som jag har utfört i marmor på
egen bekostnad. När jag härtill lägger en samling
af antika och moderna konstsaker, hvilka dagligen
förökas, så hoppas jag att, i stället för penningar,
kunna efterlemna mig en temmeligen utvald samling,
hvarmed jag äfven efter min död bör kunna verka för
det skönas och en äkta konstbildnings utbredande."
Med denna segergudinna menade Thorvaldsen konstens
Victoria - hans egen Musa!
Såsom utgörande sjelfva fotställningen för denna
konstens segrande gudinna, skulle som man ser ett
museum framstå, hvilket komme att innehålla, utom
hans egna arbeten, äfven alla de öfriga konstskatter
han samlat.
Med denna Victoria ville han, som hans biograf säger,
»lägga en slutsten till den ärans och namnkunnighetens
bro, han byggt mellan lifvet och konsten.»
Men sjelfva förverkligandet af idéen - ett
Thorvaldsens museum, höjdpunkten af de konstnärliga
triumferna - skedde dock ej, förr än efter hans
återkomst till fosterlandet.
Af alla de lemnade förslagsritningarne till
museibyggnaden gillade Thorvaldsen en af arkitekten
Bindesböll, efter hvilken ritning museet ock blifvit
uppfört.
Men utom sin egenskap af museum för alla konstnärens
verk skulle byggnaden äfven komma att utgöra platsen
för hans graf - blifva hans mausoleum.
Arkitekturen bär ock en prägel af denna dubbla
egenskap.
Bildande en regulier men aflång fyrkant, kring den i
gårdens midt varande grafven, höjer sig byggnaden,
under en flat takbetäckning, i tvenne våningar, -
i sin massa företeende någonting afslutadt, stilla
och hvilande, ur hvilket den från taket, öfver
hufvudfasaden, mot den blåa rymden sig af-tecknande
segrens gudinna med sitt fyrspann, höjer sig lätt
och luftigt, likt den ur den fasta jordens sköte mot
ljuset och solens fria rymd uppspirande blomman.
Olikt andra konstmuseer, till och med sådane som
ensamt äro afsedda för skulpturverk, utgör icke
arkitekturen här hufvudsak, d. v. s. att den inre
anordningen icke är sådan, att bildverken endast komma
att utgöra prydnader för de arkitektoniska delarne,
något som oftast orsakar att skulpturarbetet blifver
sedt under sin mest ofördelaktiga dager, utan är här
den princip-följd att låta bilderna framstå under
en sådan belysning, som konstnären i sin atelier vet
gifva åt sitt arbete.
Sålunda utgöres ock hela byggnaden, så väl öfre
som nedre våningen, af smärre rum - med undantag
af »Förhallen» och »Christussalen», hvilka höja
sig genom båda våningarne; den förra är belägen
vid midten af den byggnadens kortsida som ligger
motsatt hufvudfasaden; förhallen upptager deremot
hela hufvudfasadens sida, samt har fem portar ut
till fasadens stora trappa - jemte korridorer, hvilka
sednare sträcka sig rundt om gårdsplatsen, hafvande
i nedre våningen, i likhet med hufvudfasaden, tätt
bredvid hvarandra placerade portar, hvilka leda ut
till grafplatsen, då deremot fasadens leda till den
museet omgifvande öppna platsen.
Förhallen presenterar afgjutningar af alla de
kolossala bronsmonumenterna, samt upptager äfven ett
antal byster och reliefer. Christussalen innehåller
afgjutningar af Christus och Apostlarne, jemte
reliefarbetena i kristlig konst.
I nedre våningens venstra korridor finnes hela
Johannes-gruppen; - korridorerna, så väl de nedre som
öfre, upptaga dessutom ett antal byster och reliefer,
samt Thorvaldsens kopior efter antiken.
Hvarje af de många smårummen, hvilka tillsammanstagna
utgöra största delen af byggnaden, innehåller endast
en staty eller grupp, jemte några basreliefer, -
en förträfflig anordning, hvarigenom åskådaren får
tillfälle att ostördt kunna få njuta af ett verk i
sender, utan att blifva, så att säga, yr, af en sådan
mångfald, hvaraf vanliga expositioner hvimla.
I allmänhet är museet anordnadt så, att hela nedre
våningen ensamt upptages af Thorvaldsens egna
arbeten. Dessa fortgå sedan långs trappuppgången
genom öfre korridorerna och in genom sviten af de rum,
som utgöra öfre våningens venstra sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
