Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorvaldsen och hans "Alexandertåg". III. Triumferna - Kanongjuteriet Finspång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till denna genius, hvilken han nu med dristig
tanke flyttat från fötterna och placerat på sjelfva
skuldran af Jupiter: »Bildhuggaren måste högre upp!»
Detta blef hans sista komposition.
Södagen den 24:de Mars 1844 befann sig Thorvaldsen i
ett sällskap. Man talade här om museet, Thorvaldsen
yttrade: »Ja, nu kan jag gerna dö, ty Bindesböll
har min graf färdig!»
Från detta sällskap gick han till teatern, men
mötte under vägen Bindesböll, hvilken ledsagade honom
dit. Han intog sin plats i parketten, musiken började,
men ridån var ännu icke uppgången, då plötsligen han
böjde sig ned, liksom om han velat taga någonting upp
från golfvet; och nästa ögonblick greps hans närmaste
omgifning af förfäran – han reste sig icke upp;
man märkte icke något tecken till lif hos den gamle.
Några minuter derefter rullade en vagn in i
Charlottenborgs porthvalf, och från det öppna
vagnsfönstret ljöd en röst:
»Han är död!»
– – –
Charlottenborgs antiksal, detta ställe, hvarest Thorvaldsen
mottog sin första utmärkelse, och från hvars balkong
han mottagit folkets storartade hyllning blef nu
platsen för hans »lit de parade».
Omgifven af sin konsts klassiska förbilder och en del
af sina egna verk, hvilade han nu, skön i döden som i
lifvet, i en kista af ek, rikt behängd med större och
mindre kransar, som kärleken bundet vid hans graf,
och stilla slumrande med en lagerkrans kring sina
hvita lockar.
Lördagen den 30:de Mars 1844 ägde Thorvaldsens
bisättning rum. Öfver hela staden spordes en
familjsorg, som omfattade alla, ända från fursten
till den simplaste arbetare.
Kistan tillslöts, på hvars lock man såg den förevigade
konstnärens bild i den statyett, som var skizzen
till hans porträtt-staty, der han stöder sig vid
»Hoppet». Framtill på kistlocket låg konstnärens
mejsel, kransad med palmqvistar och lager. Öfver
hufvudet hvilade en rik blomsterkrans, bunden af
landets drottning. Bredvid denna krans låg en af
eklöf i drifvet silfver, ditbragt af en förening af
flera skolors elever.
I ett tal skildrades ögonblickets betydelse,
hvarefter kistan, buren af 40 konstnärer, fördes ut
från Charlottenborg, och under det dessa uppstämde:
"Med tunge Taarer
Vi bære Danmarks Stolthed nu til Graven!"
Emellan tysta rader af stadens handtverkare
fortskred sorgtåget. Allt efter som processionen
under klockornas ringning och koralmusik från
kyrktornen rörde sig vidare, slöto sig de uppställda
handtverkarne med sin sorgmusik och sina med sorgflor
klädda fanor till densamma, och från de tätt fyllda
gatornas fönster, hvilka upptogos af deltagande
åskådare, föll ett blomsterregn öfver kistan.
När sorgtåget trädde in under kyrkans portal, bildade
800 studenter med sin sångförening en cirkel utanför
densamma.
Kyrkan, som med Thorvaldsens verk i kristlig konst,
mottog den förklarade mästaren, var öfverallt klädd
med svarta draperier, hvilka till en halfdager
dämpade det från kronor och kandelabrar utströmmande
ljuset. En storartad och hjertskakande sorgmarsch
från orgel och basuner mottog den inträdande skaran,
uppfyllande allt med ett uttryck af höghet och djup
resignation.
Vid ingången mottog konungen likskaran och förde,
med sin son, akademiens præses, i spetsen, tåget
upp genom kyrkans skepp, hvarest kistan nedställdes
framför koret.
Sorgfestens slutsång innehöll denna uppmaning:
"Träd hen til Kisten her! Kom fattig Mand!
I din Kreds födtes han, og du tör sige:
Han blev en Stolthed for vort Folk og Land!"
– – –
Slutligen vilja vi anföra ett par stanser ur en sång,
i hvilken skalden uttalar betydelsen af det tempel,
Thorvaldsen rest sig sjelf till minne – till konstens
och det skönas förevigande:
"Dette Sted vil Tusinder beträde
Med et böiet, sorgbetynget Sind –
Lad dem komme alle de, som græde,
Aabner Jer, I Porte! luk dem ind!
De skal see, at Konsten kan husvale
Jordens Smerter med en himmelsk Tröst!
De skal see at Marmor og kan tale
Med en Guddoms naaderige Röst!"
"Derför hörer det, I stærke Sider!
Derför hör det, höie Tempelhal!
At med Troskab gjennem alle Tider
Om en Konstners Arv I frede skal!
Hvælver Eder dristigt, stærke Buer!
Höie Piller holder trolig Vagt:
Hvad der luttret er i Aandens Luer
Staaer alt her med Evighed i Pagt."
Svante.
Kanongjuteriet Finspång.
I Risinge socken af Östergötland, 3 mil från Norrköping
ligger det vackra godset Finspång. Vidlyftiga
sträckor af skog och åkerjord, ja hela byar höra
till dess område; men det, som i synnerhet utmärker
denna egendom, är det betydliga jernverk, som här
blifvit drifvet under århundraden. Masugnar med
kanongjuteri, stångjernssmedja, valsverk, gjuteri
och en mekanisk verkstad äro anlagda vid den i sjön
Glan utfallande Finspångs-ån, hvilken på grund af sin
stora vattenkraft har anvisat verket dess plats kring
sitt af branta klippor begränsade lopp, oaktadt stora
svårigheter i afseende på terrängen härvid varit att
öfvervinna.
Redan i sextonde århundradet anlades verket för
statens räkning, men öfvergick i början af sjuttonde
århundradet i privata händer, i det Louis de Geer
köpte det samma. I likhet med de flesta andra
egendomar, som förut tillhört staten, undgick det
icke Carl XI:s reduktionslag, men blef likväl snart
återlemnadt familjen de Geer mot vissa förpligtelser;
och detta är anledningen, hvarföre det under tidernas
lopp, fått behålla benämningen kronobruk.
Kort efter denna händelse, 1689, grundlades slottet,
en präktig byggnad med tvenne flyglar. Det ligger
strax intill bruket, på en ö, bildad af åns tvenne
armar, så lågt, att det
oaktadt sin temmeligen betydliga höjd först faller
i ögonen, då man kommit in på dess närmaste
områden, och är omgifvet af vackra trädgårds-
och parkanläggningar. Detta säte för en af Sveriges
äldsta och ädlaste familjer har tillika under tidernas
lopp varit en omtyckt samlingsplats för vårt lands
vitterhets- och konstälskare. Derom vittnar allt:
slottet med sitt kapell, ett betydligt bibliotek,
ett målningsgalleri, som räknar verk af mästare,
sådana som Tizian, Guido Reni, Rubens m. fl., samt
en i Gustaf III:s tid inrättad teater, trädgården med
drifhus, parken med »den sköna Auroras» tempel
(bygdt af grefvinnan Aurora de Geer) och de små
cottagerna, af hvilka Lugnet utmärker sig för sitt
ovanligt vackra läge. Till och med sjelfva skogen
vittnar om denna tid; de stora hundraåriga ekarna
bära slottets herrskarinnors namn, och inhuggna
i jernplåtar, upphängda i grenarna, torde dessa
namn, i förening med den nedanför placerade vänliga
uppmaningen om skonsamhet, ännu under en lång följd
af år bevara dessa minnen åt kommande slägter.
Det är naturligt, att detta landskap under sommartiden
visar sig i sin herrligaste gestalt; men äfven
vinterdrägten förlänar det ganska stora behag. För
den starka kölden stelna de från vattenledningarna
nedstörtande strömmarne, snön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
