Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea. (Forts. fr. sid. 31.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fyndet.
Novell af Lea.
(Forts. fr. sid. 31.)
En ankommande hördes ändtligen. Kosina spratt till
och skiftade färg. Det knackade på dörren.
Kosina gick att öppna, och in trädde vår gamle
bekante, Erik Berg, nu en ung man om tjugotre år och
med en helt annan hållning och sätt, än då vi sist
sågo honom. Hans håg för läsning, den vana att se
och umgås med olika menniskor, hvilken hans resor
i och för fabrikens räkning förskaffat honom, hade
högst fördelaktigt inverkat på hela hans personlighet,
från hvilken den blyghet, man förut hos honom tydligt
spårat, så småningom nu försvunnit och lemnat rum för
en manlighet, som vida bättre klädde honom. Men hvad
som qvarstod oförändradt, var det svärmiska uttrycket
i hans Ögon, dessa ögon, hvilkas underbara djup var
så oemotståndligt fängslande.
»Jag stör väl icke?» frågade han artigt bugande,
i det han mottog Rosmas utsträckta hand.
»Nej, visst icke», svarade Rosina vänligt och anvisade
honom en stol. »Mamma har gått ut ett ärende, men
det dröjer ej länge, innan hon kommer tillbaka.»
»Och mamsell Rosina blir icke ledsen på mig, att jag
kommer så här ofta ? Jag vet icke hur, men jag har
svårt att gå förbi; herrskapet äro så vänliga.»
»Det är också så roligt för oss, att någon tittar upp
ibland. Yi hafva så få bekanta i Stockholm. Helt annat
var det på landet, der min far var prest. Men här
blir man snart glömd, då man icke kan bjuda igen.»
»De der bjudningarne, vet mamsell Rosina, äro en
riktig probersten för vänskapen. Om de å ens egen
sida uteblifva och vänskapen ändå håller stånd, är
det bra. Men om vänskapen uteblifver med dem - nå väl,
då har man ju på det hela ingenting förlorat. Tvertom,
man har alltid vunnit en erfarenhet.»
»Ja, nog är det sant, alltid. För resten saknar jag
dem icke så mycket. Jag trifs så väl i hemmet, fast
vi hafva det så tarfligt. Vi kunde nog också hafva
det bättre, om icke mamma hade en sådan olycksalig
böjelse att skrifva; men - det är hennes enda glädje,
stackars mamma.»
»Ni- är allt bra snäll, mamsell Rosina, och rätt
gör ni i det, att icke försöka afhålla er mor ifrån
att skrifva. Det är hennes lefnads enda mål, hennes
uteslutande tanke. Om man af hölle henne derifrån,
skulle hon säkert blifva olycklig. Ack! ingen vet
bättre än jag, hvad det vill säga att hafva själen
uppfylld af en enda mäktig idé ...»
Mamsell Rosina rodnade lätt. Hvad kunde han
mena?
»Att», fortfor han, »att hafva rufvat öfver denna
idé i flera år och ändå ej kunna bestämma någon tid
för dess förverkligande.»
Nu bleknade Rosina. Det var ej henne, som han blott
känt ett par veckor, han kunde afse med sin »mäktiga
idé».
»Jag förstår icke herr Berg», sade hon med en lätt
kyla i rösten.
»Ack nej! Hur skulle jag också kunna begära det»,
svarade herr Berg med en suck. »Lycklig ni, mamsell
Rosina, som ingenting begriper i det afseendet.»
Nu var han alldeles oförklarlig, tyckte Rosina.
»Ursäkta», började han åter, »att jag ånyo upptager en
fråga, på hvilken ni kanske länge sedan är utledsen,
men - vill icke fru Schelin hyra ut detta rum åt mig,
äfven om jag bjuder dubbelt mot hvad jag hittills
bjudit?»
»Jag tror icke det, herr Berg. Men hvad i all verlden
är det för idé af er att nödvändigt vilja hafva just
detta rum?»
»Jag kan å min sida svara med en annan fråga», invände
Berg litet förtretad, »Hvad är det för en idé af er
fru mor att nödvändigt vilja behålla det?»
»Hon tycker det är så romantiskt.»
»Så tycker jag också. Allt tilltalar mig härinne: de
djupa skuggorna; de skarpa kanterna; de outgrundliga,
hem-ligtsfulla vrårna; och kanske ej minst det gamla
skåpet der borta . . . Hör nu, mamsell Rosina, hvad
är det för en envishet af er att aldrig vilja låta mig
titta in i detta intressanta skåp? Jag har nu bedt er
visst femton gånger och alltid fått nej till svar.»
»Och så får ni äfven nu», förklarade Rosina,
rodnande. Jag, försäkrar er, att der inne finns alls
ingenting märkvärdigt.»
»Ack, mamsell Rosina, det vet ni inte!» utropade Berg
lifligt och kastade brinnande blickar på föremålet
för sitt intresse. »Kan ni inte en enda gång låta
mig titta in? Ni skall veta, jag är mekanikus; kanske
upptäcker jag der någon lönnlåda, innehållande någon
omätlig skatt, som skulle göra både er och min framtid
sorgfri - låt mig se efter!»
»Nej, hör ni», förklarade Rosina, nästan förargad,
ty icke en enda öm blick hade den unge mannen gifvit
henne; skåpet hade fått dem alla. »Jag säger er nu
riktigt allvarsamt, att ni aldrig kommer att undersöka
det.»
»Yar ej för säker, mamsell Rosina», svarade Berg
leende, under det hans ögon med en älskares glöd
fastade sig på det omtvistade föremålet. »Ni känner
icke riktigt till min vilja ännu; få se, om den icke
öfvergår er. Jag skall en gång undersöka skåpet.»
Rosina skrattade och menade, att om han kunde trolla,
så finge hon gifva tapt; i annat fall tänkte hon
förhindra denna hans obegripliga nyck.
Och så talade de om hvarjehanda, ända tills full
skymning inträdde. Klockan var 8, och ännu var Rosinas
mor icke återkommen.
»Mamma kommer icke», yttrade Rosina, som nu tyckte,
det kunde vara på tiden för Berg att gå. »Hon har
säkert», fortfor hon, »gått till en bekant på Söder,
en gammal fru Hillman. Jag har lust att uppsöka henne
der, så att hon slipper gå ensam hem i afton, ty jag
vet, att hon stannar qvar der, i fall hon gått dit.
»Stannar hon verkligen qvar?» frågade Berg så lifligt,
att Rosina helt förvånad såg på honom.
»Jag tror ni gläder er deråt?» undrade hon.
»Ja, det gör jag verkligen. Er mor behöfver komma ut
och få litet förströelse. Om ni tillåter, skall jag
följa er, och hade jag ej annat för mig i afton, något
som verkligen är angeläget, skulle jag erbjuda mig att
komma och hemta er, så att ni sluppe gå ensamma. Det
kan emellertid hända, att jag hinner undanstöka detta
andra göromål, och då skall det blifva mig ett nöje
att komma . . . Tanta mig emellertid icke säkert;
men ni kan lita på, att jag skall skynda mig så mycket
jag förmår.»
»Ni är verkligen bra artig och vänlig, herr Berg»,
sade Rosina beundrande, »och jag vet icke, hur jag
skall kunna tacka er.»
»Låt mig se skåpet», bad Berg och lade sin hand
på Rosinas arm med en värma, som skulle gjort den
stackars flickan lycklig, i fall den gällt henne sjelf
och icke detta fördömda skåp, som hon var färdig att
hata.»
»Nej, har jag sagt», svarade hon derföre helt
kort. »Det blir vid hvad jag sagt, och var det bara
derföre ni erbjöd er att följa mig, så . . .»
»Bevars, mamsell Rosina, för all del, ni alldeles
missförstår mig, och det får väl vara så länge med
det gamla skåpet.»
»Nå, det var då väl, det; men efter ni är så förtjust
i sådana der otäcka antiqviteter, vill jag underrätta
er, att det finnes ännu två sådana här i huset -
och kanske flera - men två, som jag med säkerhet vet,
ett hos en madam Palm, en trappa upp, och ett annat
hos en mamsell Willgren, också en trappa upp.»
Sv. Fam.-Journ. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
