Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea. (Forts. fr. sid. 31.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag tackar er», sade Berg leende, »det kan vara godt
att veta, - Madam Palms skåp har jag redan undersökt»,
tänkte han för sig sjelf, »och mamsell Willgrens
skall jag undersöka, bara jag kunde få en passande
anledning att komma dit. Jag känner inte menniskan,
om jag stupade ikull på henne, så vida det inte var
den der uppenbarelsen i tofflor och papiljotter,
som en gång kom och öppnade för mig, då jag sökte
madam Palm. Nå nå, tålamod! Den, som vinner tid,
vinner allt.»
Och härmed bjöd vår hjelte Rosina sin arm, hvarefter
de begåfvo sig på väg åt Söder.
Klockan var nära 11 på aftonen då mor och dotter
hem-kommo. Den förra hade verkligen varit hos gumman
Killman. »De usla förläggarne» hade ej ens velat
se på manuskriptet; de hade icke tid, påstodo de,
och så hade fru Schelin intet namn, sade de.
Nu ville fru Schelin göra den billiga förfrågan, huru
hon någonsin skulle kunna få ett sådant, då ingen
förläggare ville trycka hennes opera. Men då hade de
bara smålett och svarat, att det visste de icke.
Men gumman Hillman, den enda trofasta af fru Schelins
ungdomsvänner och hennes tröst i all nöd, visste råd,
hon.
»Jag hyr det, jag, så länge», hade hon sagt åt den
nedslagna vännen, »och bjuder hit mina bekanta en
eftermiddag på kaffe, så kan du läsa det högt för oss,
och sedan kan du kanske få sälja det längre fram, då
förläggaren får bättre om tid. Yar inte ledsen nu; här
har du J 5 riksdaler, så kan jag få behålla det ett
par månader; jag är viss på, att många af mina bekanta
sedermera kunna hyra ut det till sina bekanta, och
så blir det för dig en liten behändig inkomstkälla.»
Det var ingen dum idé. Fru Schelin, hvars temperament
var sangviniskt, började redan försona sig med
sitt öde, och utfunderade för sig sjelf, att hon på
det sättet skulle kunna skrifva ihop ett helt litet
lånbibliotek. Följaktligen var hon vid briljant humör,
då Rosina kom, och då hon äfven fått veta, att Berg
varit hemma på besök, såg hon för sina ögon det
skönaste framtidsperspektiv: att Berg var förälskad
i Rosina, derom var intet tvifvel; hvad sprang han
efter? Hvilken klok menniska bjuder dubbelt mot
hvad det är vardt, för ett näste, sådant som deras
gamla rum, så vida icke han har djupare planer der
under? Han ville hafva just det rummet, emedan hon
bott der; han ville se henne i sin inbillning om
och om igen, tills ödet förunnade honom att en gång
i verkligheten se henne som sin maka i ett mera
komfortabelt hem.
Nå, som sagdt, klockan var U, då de båda fruntimren
trädde in i sitt mystiska rum. Fru Schelin gick i
sin förtjusning af och an på golfvet med fladdrande
schalsnibbar. Rosina tog långsamt af sig hatt och
kappa och tänkte på, hur lyckliga de voro, som hade
bäddat åt sig, då de kommo hem.
»Hvad i Herrans namn har du satt framför skåpet,
Rosina?» utbrast modern, vid det hon under en af sina
glädjesvängar tyckte sig förmärka något outgrundligt i
vrån. »Nå, står jag inte med högra foten i kastrullen,
så vill jag aldrig vara menniska! Är du tokig,
flicka? Och hvad är detta? (Fru Schelin lutade sig ned
och kände) alla tre tallrikarna framme och damborsten
och sopskyffeln och mitt gamla paraply och - usch,
nej, det är för otäckt! nu trädde jag ner hela
handen i grötfatet - när brukar du rada upp på det
sättet! Tänd ljus genast, barn, jag tror du blifvit
förstenad.»
»Mamma drömmer», påstod Rosina förskräckt, »här fanns
ingenting sådant framme, då jag gick.»
»Drömmer jag! kom hit och känn i grötfatet, om jag
drömmer. Nå, skynda dig med ljuset för all del!»
Inom en sekund var ljuset tändt och belyste en hisklig
scen: allt hvad gammalt skräp - och det var icke
litet .- som funnits i skåpet, stod som en pyramid
der utanför.
»Himmel, hjelp! här har varit tjufvar», skrek
Rosina och ville rusa mot dörren, för att tillkalla
grannarna, medan hennes mor ännu i stum förvåning
stod framför pyramiden.
I detta ögonblick slogs skåpdörren häftigt upp inifrån
och - Berg trädde fram, hvarvid Rosina, som ej genast
igen-
kände honom, blef så förlamad af förskräckelse,
att hon maktlös nedsjönk på stolen.
»Kära, bästa fru Schelin» . . . började han.
»Herre», inföll frun, »har ni då icke hederliga
afsigter, efter ni på detta sätt nattetid smyger er
in i dens rum, som ...»
»Jo, det vet Gud, att mina afsigter egentligen äro
oklanderliga, fast ödet ...»
»Hvad menar ni med ödet, herre? Kom ihåg, att ni står
framför en förolämpad mor och tala sanning framför
allt!»
»Ack, fru Schelin, jag menar helt enkelt, att jag icke
längre kunde bekämpa min böjelse att sjelf öfvertyga
mig om ...»
»Ja så ... nå ja, jag förstår, och som min natur
egentligen är mera böjd att förlåta än att straffa,
så ... men ni kunde råkat ut för den, som blifvit
gräsligt uppbragt, och så mycket kan jag ej underlåta
att säga, att litet mera grannlagenhet ...»
»Ack, min bästa, snällaste fru Schelin, döm mig ej
allt för strängt! jag försäkrar, att jagar förtviflad
öfver att hafva skrämt er, men besinna, att jag
knappt hade någon annan utväg än denna . . . jag har
så många gånger hos mamsell Rosina anhållit ...»
»Hvad säger ni! - och hon har kunnat säga nej, det
oförståndiga barnet?»
»Tyvärr, ja! men ni finner således förlåtligt,
hoppas jag, om man för realiserandet af sin ifrigaste
önskan begår en liten oförsigtighet. Jag bedyrar,
att jag hade tänkt sluta, långt innan ni kommo hem,
men en gång vid målet för min sträfvan, flög tiden så
hastigt undan, att jag ej visste ordet af, förrän ni
kommo åter, och nu ... nu ...» l »Herr Berg,
ni är en svärmisk natur, och det är det
j enda som ursäktar er, (Rosina hade nu kommit sig
för och darrande närmat sig) men för mitt lif begriper
jag ej, hvad ni haft i skåpet att göra.»
»Och hvar skulle jag väl annars varit?»
frågade Berg | med ytterlig förvåning.
»Hvar annars?» eftersade modren, »hvar, om ej på
stolen der borta i den lilla vrån, der hon brukar
sitta; eller vid myrtnen der i fönstret, myrtnen,
som hon sjelf planterat . . . förstår ni ännu, hvar
ni borde varit, lilla skälm?»
Nu förstod Berg verkligen, och det var endast med
möda han kunde hålla sig allvarsam.
»Snälla fru Schelin», sade han och klappade henne
vänligt och försonande på axeln, »det gällde ej nu
utsigten från fönstret, ej heller myrtnen, så mycket
jag annars tycker om blommor och växter. Men jag tror,
att just fru Schelin skall förlåta och förstå mig,
då jag säger, att det gällde en stor, en vigtig
hemlighet ...»
»En hemlighet!» eftersade frun intresserad, »hvad
säger ni?»
»Mamsell Rosina vet», yttrade han, i det han vände
sig till denna, »hur många gånger jag bedt om att få
undersöka detta skåp ...»
»Ja», medgaf hon, »det är sant.»
»Det är således skåpet, ingenting annat än skåpet,
som upptar herr Bergs tankar», anmärkte fru Schelin
med en suck af bedragen väntan.
»Jag erkänner, att så var förhållandet, åtminstone
den här gången», svarade Berg uppriktigt, »och nu
vet ni emellertid, mitt herrskap, orsaken till min
enträgenhet att få hyra rummet, och, då detta ej ville
lyckas, att få undersöka skåpet, och jag fruktar ej,
att ni på sätt och vis äro medvetna om min hemlighet,
ty i bättre händer kan den säkerligen aldrig hvila.»
»En hemlighet - ett förtroende. - Herr Berg, här
är min hand på, att ni ej vändt er till en ovärdig
... jag vill förlåta er allt, jag vill glömma, att ni
skrämt oss, efter | som det icke var med vilja gjordt,
och efter som jag i ert ställe – jag nästan tror
det - kanske hade gjort på samma sätt. Jag är icke
långsint; se här, ännu en gång min hand; vi skola
vara vänner som förut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
