Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea. (Forts. fr. sid. 31.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första mål nu närmar sig! Bara det börjar ljusna,
blir det snart helt och hållet dager. Jag har ej på
länge känt mig så hoppfull som nu.» Och med lätta
steg vandrade Berg till fabriken.
I mamsell Willgrens rum sutto emellertid hon sjelf och
hennes unga systerdotter, som för ett par månader
sedan kommit upp från landsorten, och arbetade
flitigt.
Systerdottern, en ung, glad flicka, utan annan
förmögenhet än ett godt lynne och ett fagert anlete,
skulle tillbringa vintern hos tant Willgren för det
första, och var det då så, att hon och tanten trifdes
tillsammans, kunde det hända, att hon äfven blefve
öfver sommaren.
Hon hade der nere i landsorten hufvudsakligen
sysselsatt sig med blomsterarbete och var således
tanten en förträfflig hjelp, på samma gång som ett
trefligt sällskap på de få stunder denna kunde
stjäla undan lifvet eller döden; detta så till
förståendes, att mamsell Willgren i många herrans
år klädt brudar och svept lik, i hvilka befattningar
hon var mästarinna och således ofantligt eftersökt.
»Jag säger dig, Emilie», yttrade den lilla gumman
med en vänlig blick på systerdottern, »att du får
icke tänka på att lemna mig, förrän du en gång skall
gifta dig, och då är det jag, som binder din krona.»
»Då vet jag åtminstone, att den blk lyckad», log
Emilie och såg godt på den gamla, tunna gestalten,
som sirlig och fin satt der midt emot henne med det
hvita förklädet utbredt öfver knäna och fullt af
myrtenqvister derpå. »Ja, ja, tant lilla, allvarsamt
taladt, om tant bara trifs hälften så godt med mig,
som jag med tant, så tänka vi ej på någon ändring
för det första.»
»Nå, Gud välsigne dig för det, barn! Jag har nog länge
varit ensam i verlden; det är riktigt ljufligt, att
på äldre dagar hafva någon, som ser om sig och vänligt
tar emot en, då man kommer hem från sina bestyr.»
I detta ögonblick knackade det på dörren.
»Stig in!» ropade mamsell Willgren.
Nyckeln vreds om och Berg trädde in.
»Jag har sett af Dagbladet», började han, »att man
här får köpa artificiella blommor, och skulle gerna
vilja ...»
I detta ögonblick bemärkte han den unga flickan,
som redan förut med största öfverraskning betraktat
honom.
»Nej, hvad ser jag», utbrast Berg och trädde fram
emot henne, »är det icke mamsell Emilie?»
»Jo, verkligen, och aldrig hade jag tänkt att återse
herr Berg här hos tant; det var då eget!»
»Det var mer än eget», sade Berg leende, »det var en
riktigt angenäm öfverraskning, och särdeles hyggligt
tillstäldt af ödet. Nu kanske jag kan få uppgöra min
lilla blomsteraffär direkte med mamsell Emilie ...»
»Nej», svarade Emilie, det är min tant, mamsell
Willgren, som har det egentliga bestyret.» Hon visade
med handen mot denna, som siratligt nigande besvarade
Bergs djupa bugning.
»Det fägnar mig», sade Berg artigt, »att få göra
äfven mamsell Willgrens bekantskap, då jag förut har
den lyckan att känna mamsell Emilie. Men jag bör väl
säga mitt ärende först, så kan hända jag kan få det
nöjet att sedermera upp-lifva mina sommarminnen:»
»Jag skulle önska - låt se: en bra nog stor
blombukett, som kunde fylla en hel vas, den jag
tänker skänka bort till en födelsedag . . . det är
alls icke brådt, ty den infaller icke förr än en
månad härefter.»
»Det skall väl vara fina blommor ?» förmodade mamsell
Willgren, som tyckte dels att herrn sjelf såg ganska
fin ut, dels att man borde vara om sig i tid.»
»Ju finare dess bättre. Jag fäster intet
afseende vid
priset.»
»Åh jag ber så mycket», neg mamsell Willgren, »vi
skola väl komma öfverens. Hvar får jag lof att skicka
den, då den blir färdig?»
»Om jag får hämta den sjelf, är jag särdeles
tacksam.»
»Var så god, var så allt för god; vi skola göra
vårt bästa, och om herrn är god lyss hit efter en
tre veckor, så...» »Tackar, men jag skulle äfven
gerna vilja hafva (ett par grafkransar, höll han
på att säga, men såg lyckligtvis i tid att sådana
funnos färdiga) för några riksdaler lösa blommor
- törnrosor - hvita och röda ... det är en fest,
hvartill de skulle användas . . . kan jag hoppas få
dem färdiga till lördag?»
»Låt mig se», räknade mamsell Willgren, »tre, fyra,
fem dagar - åh ja, det går an!»
»Jag tackar så mycket! Jag kan således få hämta dem
på lördag?»
»Yar så god!»
Berg slog sig nu på den gamla damens uppmaning ned
i en länstol midt emot fruntimren, och innan man
visste ordet af, var en timma förfluten under det
angenämaste, lifligaste samspråk.
»Tänk», sade tanten, då Berg ändtligen gick, »att
det der var en ovanligt hygglig ung man; så artig,och
belefvad, äfven mot gammalt folk. Att du aldrig nämt
er bekantskap, barn lilla, det förvånar mig!»
»Ja. jag vet ej hur, tant lilla, att jag aldrig kommit
mig för», svarade Emilie och blef lika röd som den
törnros, på hvilken hon arbetade.
j Sanningsenligt kunde hon hafva sagt,
att detta minne var
! en ljuf hemlighet, den hon njöt af att behålla för
sig sjelf.
»Men så tala då nu i stället», båd tanten ifrigt. »Säg
mig från början, hur er bekantskap tillgick.»
»Tant minns ju, att jag ofta talat om Lydia
Rehmers,
hvars mor hade rum för resande der nere. Herr Berg
reser
i bland om somrarne för fabrikens räkning och
uppehåller sig
då några dagar i bland här, i bland der, efter hvad
han sagt.
Och en gång var han i vår stad hela åtta dagar,
hvarunder
j han bodde hos Rehmers, der han ofta om
aftnarne brukade
| sitta och prata. Jag umgicks dagligen med Lydia
och på så
| sätt lärde jag känna honom.
| Synnerligen väl tyckte jag örn honom sista
gången, derför
l att han var så snäll mot en äldre herre, en tysk,
som bodde hos Rehmers och som mycket hastigt sjuknade
och dog der. Han fick nämligen en natt ett hastigt
slaganfall, hvarefter han endast lefde ett par
dagar, under hvilka herr Berg nästan uteslutande
skötte honom. Och så gjorde han, ända tills allt var
förbi. Och vet tant, det var alldeles märkvärdigt
att se, huru stort deltagande han hyste för den der
gamla herrn, som ändå bara var en främling.
När han var död, blef herr Berg så förändrad,
så tyst och så tankfull, att det riktigt syntes,
att han sörjde honom. j Och det, tyckte vi alla,
var så vackert.»
»Ja, det må du väl säga, kära barn, och det höjer
honom minsann i min aktning, jag, som varit i så många
sorgehus och sett, hur ofta bedröfvelsen går öfver
hos de allra närmaste . . . jo, du skall tro, barn,
jag har sett något i min’ dar. Jag har sett brudar,
strålande och varma, och svept dem året derefter i
likdrägt, och mannen har varit förtviflad - en hel
månad.»
»Åh, kära tant, skulle inte en man sörja sin hustru
längre, det vore förfärligt,»
»Jo bevars, i bland sörja de ett halft år, men det
är nästan det längsta.»
| »Och ändå vill tant, att jag skall
gifta mig», utbrast
| Emilie förebrående.
»Ja, för jag har sett under min långa tid ett par fall
af verklig kärlek; jag vet således, att den finnes,
och en sådan tror jag dig om att ingifva.»
»Jo, jag tackar, jag!» log Emelie och såg helt
betänksam ut. »Nej, nu har tant skrämt mig, så jag
törs aldrig tänka på att gifta mig!»
«Nå ja, om så vore, mitt barn, så tror jag
sannerligen, allvarsamt taladt, att dermed
vore ingenting förloradt. För min egen del har
jag hittills motstått alla anbud, och jag har j ej
ångrat derpå.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
