Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalmuseum. I - Godsägarens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klagar att ritningen bär »Berlins poststämpel», i
stället för att vara hemtad direkt från staden vid
Adriatiska hafvet; och nekas kan ej, att detta faktum
- att ritningen icke är af en svensk, hvilken den
otvifvelaktigt just för denna byggnad bordt vara
- blandar för oss någon malört i glädjebägaren
öfver museets tillkomst, men vi hafva dock den
tillfredsställelsen, att sjelfva arbetet nästan
uteslutande blifvit utfördt af svenska händer. Och
om, när vi lustvandra i konsttemplet, vår fantasi och
känsla lifvas vid åskådandet af den svenska mejselns
eller penselns alster, men sakna i templets arkitektur
den inhemska konstnärens komposition, så hafva vi dock
från tempelsalarne tillfälle att skåda storartade
exempel af den svenska arkitektoniska konstens
skapelser. Än kunna vi blicka mot den imponerande
Catharina-kupolen, som från Södermalms höga terrass
sträcker sina tinnar mot den blåa rymden, och än
mot de »Lagunpalatset» omgifvande klara venetianska
vattenspeglarne, åt ett håll reflekterande bilden af
den östra fasaden till Tessins oförlikneliga verk,
och åt ett annat - dock ännu en framtidshägring
blott, men om vi få tro nutidens löften, snart en
sann verklighet - bilden af en ståtlig rad palatser
utåt Ladugårdslandsvikens strandgata - krönt af
ett redan färdigt parti *), Ladugårdslandskyrkan
med sin nya kupol (efter ritning af Scholan-der),
hvilken, enligt sakkunniges dorn, i ädel form
täflar med den verldsbekanta S:t Peters-kupolen i
Rom -, utgörande en präktig arkitektonisk panorama,
hvars perspektiv slutligen förlorar sig i en flik
(Djurgårdens lummiga löf massor) af den gröna mantel,
som så skönt draperar sig kring Sveriges hufvudstad.
Svante.
*) Detta parti är dock ännu något bortskymdt af
museets obehagliga granne, det så kallade
"Sillhofvet", hvilkets prosaiska magasiner och
skräpbyggnader dock gnart torde komma att försvinna.
Godsägarens son.
"å är jag åter hemma! Jag beträder
Med helig tjusning dessa kära ställen,
Min dyra fosterjord, i dubbel mening: Mitt fosterland,
och mina fäders jord.
Jag får då återse de sköna nejder, Dit sakna’n,
hvarje dag, med tunga vingslag, Dock heldst i nattens
tysta timmar, burit Mitt hjertas suck och mina bästa
tankar. Är det en verklig sanning, att jag vandrar
Uti min faders park, den undersköna, Med sina höga
hvalf af höga trän, Som sträfva, jättestolt, mot
himlens skyar, - Med sin klippor, källor och kaskader,
Med sina stränder, lummiga och täcka, Som draga sig
så mjukt kring insjöns vikar? Jag får då återse, i
nästa stund, Den gröna planen, der som barn jag lekte,
Som under lexan var min längtans mål, Var tummelplats
för gossens vilda äflan.
Är detta sanning1?... Är det ej en dröm, Lik dem,
som mig ha gäckat tusen gånger, Som uti purpur, guld
och rosenflor Så underbart ha hägrat i min slummer Och
äfven stundom för mitt vakna öga? Kan den förirrade,
den vilseförde Nu ändtligt tömma få den svala drycken
Ur tröstens ljufva gyllene pokal?
O, är det blott en dröm, Du Himlafader, Så låt mig
icke vakna denna gången. Det vore rysligt att sig
gäckad se Vid sjelfva tröskeln utaf lyckans tempel.
Min mor är död. Jag sporde det all’redan, Då trenne
år flytt bort på tidens vingar, Se’n jag, en vildsint
femtonårig pojke, Ursinnig öfver välförtjenta näpsten
För grofva fel, af hulda syskonringen Den första och
den största länken bröt Och flydde ensam ut i vida
verlden. Du sörjde, hulda moder, men förlät mig. Jag
veta fick, att i din sista timma Du ännu talte
kärleksfullt om mig, Om din förstfödde, som så högt
du älskat, Men som dig lönade med smärtans dolkstygn.
Nu åren svunnit. Af den vilde gossen, Okuflige,
en stadgad man han blifvit, Sjelfständig, aktad -
härdad och bepröfvad I lifvets eld och storm. -
Här står jag nu, En axelbred och skäggig trettiåring.
Min egen gamle far skall mig ej känna Och icke
syskonen, som voro barn, Då jag sprang bort ifrån
föräldrahemmet; Och husets gamla tjenstehjon ej
heller. För alla här en främmande jag är.
Och nu - hvem ser jag vandra der på afstånd, Stödd
mot en käpp?-Det är en bräcklig gubbe. Månn’ det min
fader är ? ... Kan han väl vara Så skröplig re’n,
vid endast sexti år ?
O, klappa ej så hårdt, mitt arma hjerta! Har du ej
lärt, bland stormarna der ute Och dödarna och alla
lifvets fasor, Att det omanligt är att - känna säf
Min fader är det ej, det ser jag redan. Men, hvem
då?. . . Jo, hans kammartjenare, Den gamle Werner.
Gud. hvad han har åldrats!
»God afton, gamle man!»
»God afton, herre!"
»Ursäkta; är ni hemma här på stället?» »Ja, är jag så,
min herre, till er tjenst. Jag vandrat här rättnu i
tretti solhvarf, Jag var ej ung precist, när hit
jag kom . . . Nu stapplar jag här som min egen skugga
Och gläder mig, att grafven är så nära.» ^
»Säg icke så. Man säkert saknar er, Då ni en gång
går bort. - Hur heter stället?» »Det heter Rockhem.»
»Såå? Och hvem rår om det?» »En ung baron.» -
»Ung! (Gud! jag var ju nära Att mig förråda). Och
hvad är hans namn? Hur skall jag det förstå? . . . Man
hade sagt mig, Att det en gammal herre var, som ägde
Båd’ gård och park, fast jag förgätit namnen.»
»Det var en äldre man, just ej så gammal, En baron
Waldner . . . ack, men han är död. Ee’n fyra år han
slumrat har i grafven, I sina fäders graf, i gamla
kyrkan, Som herrn ser skymta der, emellan träden. Men,
herre, hur ni bleknar!... Mår ni illa?»
»Nej... Ja ... Men det går genast öfver. Fortfar,
Jag ber. . . Jag skall ej falla er i talet.»
»Som sagdt, baronen dog för fyra år se’n. Jag var
hans tjenare och sörjer honom, Den ädle herrn,
så länge blodet flyter I mina gamla ådror. Dock,
jag måste Yäl unna honom ro. Han hade sorger, Ack,
stora hjertesorger: frid med honom! Nu rår hans son
om godset. Ståtlig herre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
