Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höga Tatra och befolkningen i dess grannskap. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppför Alpernas bergjättar, så förblifver det
åtminstone ett ganska ansträngande arbete.
Parallelt med Velka-dalen och skild från den samma
genom den väldiga Schlagendorfer-åsen utlöper från
bergssträckans hufvudkam i sydostlig riktning den
knappast tre timmars väg långa Kahlbach-dalen, som
är den vackraste i Tatra. Mot öster begränsas den
af den slingrande och i flera sidogrenar utlöpande
Lomnitzer-åsen, på hvilken den egentliga spetsen
är upptornad. Mot Käsmarker-slätten bildar den
ett skålformigt, rymligt bäcken, genom hvars djup
Kahl-bäcken vältrar sina skummande och kristallklara
vågor. Men ungefärligen vid midten delar sig
dalen uppåt, i det att en mellan Schlagen-dorfer-
och Lomnitzer-åsarne löpande, likaledes från
hufvud-kedjan kommande ås räcker ända till denna
punkt. Här förena sig den stora och den lilla
Kahl-bäcken, och den sednares dal passerar man,
då man vill bestiga Lomnitzer-åsen. »Vi hade hunnit
ofvanom den nedre töckenregionen», skrifver en tysk,
vid namn Hildebrand, i sin skildring öfver Tatra,
»och sågo nu de stela väggarne af
Lomnitzer-åsen, så väl som de sista och högsta
trappstegen af dalen, på hvilka fem stycken sjöar
ligga undangömda, äfvensom tid efter annan sjelfva
Lom-
nitz er-spetsen. Klockan nio på morgonen hade vi
uppnått den så kallade ’Feuer-stein’, en
halfgrotta, hvari bergklättrare ofta tillbringa
natten. Nu börjar en allvarsam och ansträngande
vandring, ty man har uppnått det så kallade
Trofstyc-ket\ Med detta icke oäfvet valda namn
hafva vägvisarne belagt ett till höger befintligt
smalt och brant pass, der man måste arbeta sig fram
med tillhjelp af händerna, för att uppnå de öfre
sluttningarne och derefter sjelfva åsen.
Öfver magra gräsmattor och väldiga stenhopar leder
en åt många håll slingrande väg vidare framåt. Möda
och ansträngning kostade det fullt upp, tills vi
klockan half 11 beträdde kammen, öfver hvilken nu
Lomnitzer-spetsen i norr upptornar sig i verkligen
hemska former. Jag kan icke bättre beskrifva den,
än om jag kallar den ett konvolut af sammanpackade
grannitpelare, af hvilka de mellersta eller centrala,
hvilka tillika äro högst, stå snörrätt uppåt, de yttre
eller periferiska och på samma gång lägre med ringa
lutning stödja sig mot de förra. Så utlöpa från den
öfversta stela och split-
trade plattformen åt alla sidor nakna och branta
remnor, på en längd af 3000 fot eller mera, allt
efter som de antingen sluta på Lonnitzer-åsens kam,
eller fortsättas öfver densamma bort till dalen, och
dessa äro på längre eller kortare mellanrum försedda
med små, ofta blott några fot, ja, några tum breda
afsatser. I en af dessa naturliga rännstenar måste
vi klättra upp. Men för att uppnå denna, hade vi
först några ruinhögar att öfverstiga och derpå
en slät klippvägg att kringgå. Nu bar det uppåt
i den på sydöstra sluttningen uppnådda remnan och
allt mer och mer uppåt, så att denna utbredde sig
allt längre och djupare för den tillbakablickande
vandraren. Vägvisarne voro som skyddande genier
öfverallt vid vår sida och gjorde ögonblickligen
genom praktiska handgrepp slut på hvarje plågsam
förlägenhet. En och en fjerdedels timma varade
detta klättrande, hvarefter toppen var uppnådd. -
Den visserligen icke ovänliga dagen visade sig dock
temmeligen oblid. Det var nästan lugnt och ingen
regndroppe besvärade oss på den vilda och ojemna
platån. Men den panorama, för hvars betraktande
vi gjort så stora ansträngningar, förblef till
hälftenbeslö-jad, I söder och öster, alltså mot
den Tatra-b er get omgifvande ungerska slätten,
firade dock solen snart en fullkomlig seger öfver
morgondimman. Största delen af Zips med det högt
uppskjutande Kungsberget låg fri och öppen. Detta
områdes särskilda trakter kunde noga urskiljas,
och på
andra sidan om det vänliga landskapet möttes den
vidt sväfvande blicken af en mängd blåa höjder och
enskilta kullar Med förvåning blickade vi ned i den
vid våra fötter liggande Kahlbachdalen med dess vilda
granitväggar Vi sågo de fem sjöar, som fylla det
översta bäckenet, sågo floden, huru han från denna
upphöjda källregion utefter glatta fjällväggar störtar
ned till lägre trakter, derpå försvinner under jorden
och, ur ödsliga ruiner åter banande sig väg till
dagsljuset, i mångfaldiga krökningar ilar ned mot
slätten. - Nedstigandet från fjällspetsen är nästan
ännu svårare än uppklättrandet: det är ett verkligt
skorstensfejarearbete! Enligt vägvisarnes föreskrift
måste vi med ryggen vänd mot berget och ansigtet mot
djupet, glida ned i klippremnorna, hvarvid då händerna
för det mesta måste uppbära hela kroppens tyngd och
fötterna ofta en längre stund förgäfves sökte efter
en fast stödjepunkt.» (Forts.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
