Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Spanien. I - Stockholms Sjukhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver Juan II, hans gemål och deras son Alfonso,
såsom öfverraskande vittnen om hvad en sons kärlek och
en systers tillgifvenhet förmå, då ett kejsarrikes
skatter stå dem till buds. Midt i byggnaden och
framför högaltaret ser man konungens och drottningens
statyer; rundt omkring stå bilder af helgon och
apostlar samt allegoriska figurer. Konstnären
har synbarligen gjort sig till uppgift att genom
sinnebilder framställa de aflidna makarnas konungsliga
storhet, deras ädelhet samt den oryggliga tro, hvarmed
de sträfvade efter den eviga kronan. Högaltaret har
praktfulla snidverk. Allt är ädelt, rent, behagligt
ända i dess minsta detaljer. Jag lemnade kyrkan och
följde min vägvisare till klosterbyggnaderna. Fordom
lefde i Miraflores tvåhundratjugo munkar, hvars enda
uppgift var att läsa messor för hädangångna ädlingars själar;
men detta bruk afskaffades af Espartero, som
fördref munkarna. Köket var utan eld, källaren
tom; refektoriet öfvergifvet, icke en gång den
bild af nattvarden, hvaraf detta fordom pryddes,
var qvarlemnad. Den midt i trädgården belägna
brunnen kastade icke mer sitt vatten i luften;
detta flöt nu emellan otäta murar och vattnade
några buskar, de sista qvarlefvorna af en rik
park. Helt nära ligger begrafningsplatsen, denna
dödens och ogräsets uteslutande tillhörighet; ett
kors betecknade stället, der den sist aflidne munken
hvilar. – Jag gaf tjenaren, som visat mig alla dessa
förfallna herrligheter, en skärf till förbättrande
af de trasiga kläderna, lemnade ruinerna och begaf
mig på väg till Madrid.
-
Stockholms Sjukhem.
Om äfven ingen Columbus under detta århundrade
upptäckt någon ny verldsdel, om oceanen ej mera
omsluter några obekanta öar eller skiljer någon
strand, som kan kallas okänd, så hafva dock under det
samma sådana upptäckter blifvit gjorda och sådana
eröfringar från förr obekanta områden vunna, att
detta tidehvarf i verldshistorien med rätta skall
komma att kallas: de stora upptäckternas tidehvarf.
Det är den menskliga intelligensen, som gjort
dessa upptäckter, – snillet i förening med trägna
forskningsarbeten och en alla hinder undanrödjande
energi, som tillkämpat sig dessa eröfringar inom
vetandets alla områden. Öfverallt har det vakna och
spanande menniskosinnet sökt samla ett ökadt förråd i
sitt vetandes skattkammare, åt alla håll har »tankens
örn» ställt sin ljungande flygt och åt alla håll hafva
äfven gränsorna af vetenskapernas vida verld blifvit
utvidgade. Detta gäller icke minst läkarevetenskapen.
Men liksom allt jordiskt är förgängligt, så har äfven
all mensklig forskning sin gräns. För astronomen, som
gjort till sin uppgift att tyda firmamentets runor,
finnes, oaktadt oändligheten ligger öppen för hans med
det skarpaste fjerrglas beväpnade öga, en gräns, vid
hvilken hans förstånd står stilla, och bortom hvilken
han endast med sina gissningar kan följa de rullande
verldarne, som i en för menniskotanken ofattlig
myckenhet kretsa efter gifna, eviga lagar. Och för
läkarens verksamhet, oaktadt den synes omfatta ett
så jemförelsevis litet område som en menniskokropp,
finnes äfven en begränsning, bakom hvilken döden
ännu är oinskränkt herre och, oåtkomlig, gäckar
läkarens alla bemödanden. – Vi hafva ännu allt för
många plågor utan läkemedel, för många sjukdomar,
som höra till de obotliga; och allt för ofta måste
läkaren i sin kamp med den bleke skördemannen sträcka
vapen och gifva segren förlorad.
Men der läkarens konst står handfallen och hjelplös,
der äger menniskans hjerta ännu medel till lindring
och hjelp, der kan ännu menniskokärleken handla.
Vi hafva i vårt land ett färskt, talande och vacket
exempel härpå i Stockholms Sjukhem.
Det var länge ett önskningsmål hos dem, hvilka
åtagit sig den vackra, men svåra uppgiften, att
söka lindra sina medmenniskors lidanden, att
få en anstalt, der personer, behäftade med
långvariga eller obotliga sjukdomar, kunde
blifva upptagna och få åtnjuta den vård, som de
vanliga sjukhusen ej kunde lemna, hufvudsakligen
i följd af bristande utrymme. Att bilda en sådan
anstalt – en fristad, ett hem för åtminstone några
af de många beklagansvärda, hvilka drabbades af i
olyckor och lidanden och blifvit skonlöst dömda
att tömma i qvalens fyllda bägare i botten –
stötte dock på ett stort hinder: det saknades
tillgångar.
Detta hinder skulle dock omsider undanrödjas.
En medlem af Stockholms borgerskap – ära och
välsignelse öfver hans okända namn! – gaf i början af
1860 med varmt hjerta och varm hand tiotusen riksdaler
att användas som grundfond till ett hem för obotligt sjuke. Med
anledning häraf utfärdades den 20 Februari samma
år en uppmaning till »alla långvarigt eller obotligt
sjuke af de bättre lottade samhällsklasserna inom
hufvudstaden, såsom ock i öfrigt till dess samtlige
förmögne invånare, att genom gåfvor medverka till
inrättande inom Stockholm af en vårdanstalt
för fattige obotligt sjuke. Under denna
uppmaning stodo de välkända namnen: M. Huss,
C. Santesson, P. H. Malmsten och H. A. Abelin.
Det behöfdes ej mer! Hög och låg, rik och fattig
skyndade att lemna bidrag, större och mindre;
och redan vid slutet af 1863 var en summa af öfver
tvåhundrafemtiotusen riksdaler för ändamålet samlad.
I början af följande året, eller den 4 Februari
1864, hölls ett allmänt sammanträde med gifvarne,
hvarvid fondens förvaltning uppdrogs åt en
direktion, bestående, utom af inbjudarne,
af hofrättsrådet J. A. Örbom och byggmästaren A. Alm.
Åt denna direktion uppdrogs äfven att inköpa passande
tomt och att gå i författning om uppförande af
sjukhemmet med nödiga uthusbyggnader.
En tomt, tillhörig Stockholms stad och belägen
strax utom Kungsholms tull, i norr begränsad af
Drottningsholmsvägen, i vester af vägen till
Marieberg och i söder och öster af egendomarne
Rålambshofs och Carlsviks ägor, samt innehållande
466,390 qvadratfot, syntes särdeles lämplig och
inköptes i Juli 1865 för femtusen rdr. På den
bergshöjd, som intager mellersta delen af nämde tomt,
och på något afstånd från dess norra gräns (invid
Drottningholmsvägen) utstakades platsen för den
blifvande byggnaden, hvartill ritningen uppgjordes
af arkitekten P. U. Stenhammar. Byggnadsarbetena
börjades genast, under ledning af direktionsledamoten,
byggmästaren Alm, och i slutet af 1865 var byggnaden
under tak. Inrednings- och afputsningsarbetena jemte
omgifningarnas ordnande hafva med sådan raskhet
bedrifvits, att Stockholms Sjukhem – som anstalten
nu kallas – kunde den 20 sistlidne November till
den nyvalda styrelsen öfverlemnas, såsom färdig att
för sitt ändamål upplåtas.
Den palatslika hufvudbyggnaden, uppförd i en flärdlös
men smakfull stil, har sin längdsträckning i öster
och vester – 230 fot lång och 38 fot bred – med två på
södra sidan utgående flyglar, och innehåller, utom
jordvåning, trenne våningar om tillsammans 63 rum.
Det beräknade antalet sängar, som kommer att i
dessa inrymmas, uppgår till 146.
Sjukhemmets tillgångar hafva dock – oaktadt rikliga
bidrag årligen ingått – genom nybyggnaderna blifvit så
medtagna, att nu till en början ej fler än 20 sängar
med erforderlig utredning kunnat anskaffas. Trettio
rum med tillsammans 75 sjukplatser äro dock fullt
färdiga, så att sängar endast behöfva anskaffas till
dem, för att sjuka der äfven kunna inrymmas.
Rummen, som äro synnerligen ljusa, höga och rymliga,
uppvärmas medelst kakelugnar. För åstadkommande
af jemn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
