Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Kung Anna". Ett äfventyr från Carl XI:s dagar af Axel S--g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de första fribytareskaror af dansksinnade bönder,
som sedermera i massa grepo till vapen och förde ett
blodigt guerillakrig mot de svenska soldaterna.
Snapphaneriet, som börjades af några förrymda soldater
eller frigifna brottslingar, afskyddes och hatades
till att börja med af allmogen, men när Svenskarnes
plundringslystnad, oaktadt den stränghet, hvarmed
Carl den Elfte straffade alla brott mot disciplinen,
började försätta sinnena i jäsning i de fordom danska
provinserna, samt nöd och hunger inställde sig,
började bönderna slutligen att lyssna till danskarnes
uppmaningar till att »afskudda det svenska oket och
eröfra landet åt dess gamle rättmätige herrar».
Det var en skara af dessa snapphanar, hvilka utgjorde
ett slags irreguliera trupper i tjenst hos danske
konungen och af honom erhöllo sold och vapen - ja
till och med stundom militäriskt befäl -, som Gasten
Krone kommenderade och med hvilken han utöfvat månget
blodsdåd, som till denna tid förblifvit ostraffadt.
Den hämd mot grefvinnan Gyllenörn, hvaröfver han
fortfarande rufvade, hade han dock ännu ej fått
tillfredsställa. Svarteborgs gamla slott var ett
starkt fäste, som skulle varit i stånd att trotsa ett
vida kraftigare anfall, än det af en odisciplinerad
och artilleri saknande fribytareskara.
Ett tillfälle till hämd tycktes emellertid nu yppa
sig. Herr Gastens lyckligare rival, en aflägsen
slägtinge till den sköna fröken Ebba, löjtnant Carl
Gyllenörn, befann sig nu på väg till Svarteborg,
dit hans öfverste, på den gamla grefvinnans begäran,
sändt honom med en liten trupp af sitt regemente till
den fåtaliga besättningens förstärkande. Kaptenens
plan var nu att låta rivalen falla i ett bakhåll, för
att, genom hotelsen att i annat fall taga hans lif,
förmå grefvinnan att uppgifva fästet. Den utsatta
posten, en af grefvinnans fordna underhafvande,
skulle varsko, när den svenska truppen nalkades,
då snapphanarne ämnade falla den samma i flanken och
taga löjtnanten till fånga.
Uppfylld af en fast förhoppning om framgången
af sitt nedriga uppsåt, böjde kaptenen undan de
skyddande buskarne och inträdde i grottan, som
utgjorde snapphanarnes tillflyktsort och det säkra
gömstället för de skatter, som utgjorde frukten af
månget plundrings tåg.
En dyster, men effektfull tafla mötte här den
inträdandes öga.
Kring en brasa, som tjenade till att förtaga den kalla
fuktigheten i grottan och till att upplysa den samma,
lågo eller sutto vid pass fyratio bönder.
Alla dessa män hade ett vildt utseende och voro
beväpnade med bössor, yxor eller pikar, och öfver
deras bistra ansigten, öfver det kring väggarne
uppstaplade röfvade godset och de blanka vapnen
kastade brasan sitt rödaktiga skimmer.
Vid ingången till grottan satt en ensam man. Det
var en äldre bonde med gråsprängdt, tofvigt skägg
och oordnadt hår. Han satt ett stycke från de öfriga,
lutad mot väggen, med händerna korslagda öfver bröstet
och dystert stirrande på elden.
»Nå Daniel, sitter du nu och drömmer igen? Passar
det män att drömma i dessa handlingens tider?»
utropade den inträdande kaptenen och slog den gamle
på axeln. »Eller slår dig måhända ditt samvete,
du gamle skrymtare?»
»Ja, kapten, det gör det», svarade gubben,
buttert. »Det är år och dag, sedan ni tog befälet
öfver oss och lockade oss från hus och hem. Och
hvad hafva vi gjort under denna tid? - Jo, plundrat
värnlösa och begått våldsbragder, scm hvarje hederlig
krigare måste blygas öfver.»
»För hvarje hugg, du utdelat, har du utkräft en hämd
på svenskarne.»
»Hämd, ja! - Men svenskarne hafva aldrig förorättat
mig. Och hämd är icke ärligt krig. Danskarnes
utskickade hafva narrat oss att göra gemensam sak
med bofvar. Och röfveri och plundring äro inga
krigsbragder.»
»Bali! Svenskarne hafva sedan urminnes tid varit våra
fiender, och vi skola ärligt kämpa för att afskudda
oss deras förhatliga ok och åter komma under danska
väldet, hvarunder
! våra förfäder alltid lydt. När landet åter
tillhör dess rätt-| mätige herrskare kung Christian,
så skall han ej spara på be-| löningar åt dem, som
tappert fäktat för hans rättvisa sak.» j »Det
der är godt och väl, kapten; men jag fruktar, att
| kung Carl är karl för att behålla, hvad han en gång
fått. Och hur ser det ut i landet. På våra åkrar hafva
ej på långliga tider växt några skördar, våra qvinnor
och barn hungra, och falla vi i Svenskarnes händer,
så hafva vi repet om halsen. Det der är just inga
lefvande utsigter ...»
»Du är oförbätterlig, gamle knorrare», föll honom
kaptenen i talet. »Men se der kommer Hans. Hvad har
du att förmäla från borgen?»
Den inträdande, till hvilken kaptenen ställde
denna fråga, | var en trettioårs karl med ett
frånstötande utseende och, att dömma efter drägten,
tjenare på något större gods. Han var också kusk hos
gamla grefvinnan Gyllenörn. Ovanligt lång och smal
till växten, gick han något framåtlutad, och det
magra | spetsiga ansigtet, infattadt i ett tunnt,
rödaktigt skägg, som åtminstone icke bidrog att
förtaga det obehagliga i hans yttre, ingaf ingalunda
förtroende. »Långe Hans», som han allmänt kallades,
hade förut varit i tjenst hos Gasten Krönes fader
och efter dennes död sökt och erhållit sin nuvarande
tjenst, känd som han \ar för att vara en skicklig
körsven. Den tillgifvenhet, som han alltid hyst för
sin fordna husbondes son, i hvars äfventyr han ofta
deltagit, såsom en ej ovigtig kompars, hade förmått
honom att äfven nu visa Gasten Krone den tjenst, denne
af honom begärt, nämligen att i hemlighet lemna honom
underrättelser från Svarteborg. Att han ej blef olönad
för sitt besvär, faller af sig sjelf, ty Hans var
mycket girig och hade kommit till den ganska riktiga
slutsatsen, att om det lönar sig att nitiskt tjena
en herre, så lönar det sig ändå bättre att tjena två.
I det han långsamt steg fram i grottan, svarade Långe
Hans i en viss förtrolig ton:
»Åh! ’kung Anna’ börjar blifva något orolig öfver
löjtnant Carls uteblifvande och befarar, att någon
olycka händt honom. Gumman tyckes hafva en viss
förmåga att se in i framtiden, he, he. - Hvem vet,
hvad som innan morgondagen kan hända den sköna frökens
fästman?» Han beledsagade sin anspelning på det
för löjtnanten utlagda försåtet med ett försmädligt
skratt.
»Såå! att den stolta grefvinnan börjar blifva
rädd. Hon plägar just icke vara blödig af sig
eljest.»
»Åh nej. - Men slottets besättning är temmeligen klen,
sedan flere af dess underlydande öfvergifvit vår
fana och slu-j tit sig till snapphanarne. Hela vår
styrka uppgår ej till mera | än 20 man och en half,
ty jag räknar ej den franske köksmästaren för mera,
he he. Och hvad beträffar munförrådet, så är
det skäligen knappt, ty man har nu på en hel månad
ej vågat sig ut på någon längre proviantering, och
de kringliggande gårdarnes visthus äro för länge
sedan utplundrade af den barska gamla damens folk.»
»Nå, under sådane förhållanden är det icke underligt,
om sjelfva ’kung Anna^ skulle tappa modet. - Men
tyst! Der ljöd signalen från Åke.»
Under den allmänna tystnad, som följde på dessa
kaptenens ord, förnams tydligt för andra gången ett
ljud, liknande de för Skåne egna Idockgrodornas djupa
slag.
Nu blef det lif i grottan. På en gång sprungo alla
män-nerna upp och fattade sina vapen samt följde tyst
och hastigt en och en i kaptenens spår, då denne nu
lemnade grottan.
I skygd af buskarne rörde sig hela skaran snabbt
utföre sluttningen och dolde sig vid bergets fot
långsefter den väg, som lopp genom dalen.
Här hade de ej legat länge, då ljudet af springande
hästar nådde deras öron och kort derpå tvenne ryttare
i raskt traf redo ned i dalsänkningen.
Främst red en ung dragonlöjtnant och ett stycke bakom
honom en gammal väderbiten dragon med bister uppsyn.
»Är det vår man?» frågade, vid åsynen af löjtnanten,
Krone den vid hans sida nedhukade Hans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
