Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea (Forts. fr. sid.62.) - Svalan. Av Wilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp till Stockholm, och att det inte komme att
finnas ett så »schangtilt» herrskap, som detta,
i hela Wermland, dit de nu skulle resa, derpå ville
madam Palm både lefva och dö.
Således slutades bröllopsfesten till allas
fullkomliga belåtenhet, och när resvagnen följande
dagen rullade bort med de nygifta (mamsell Willgren
skulle hädanefter bo tillsammans med Bergs mor,
för hvilken hon fattat en öm och af denna besvarad
vänskap), stodo alla de qvarlemnade i porten och
åskådade med tårfulla ögon de ungas affärd.
»Det käns mycket smärtsamt att lemna dem», snyftade
mamsell Willgren, »men Gud vare lof, jag tror
de blifva så lyckliga, som ett par dödliga kunna
blifva!»
»Det tror jag äfven», svarade förtröstansfullt Bergs
mor, »men», tillade hon, »jag är ändå glad, att vi
afslagit deras tillbud att bo hos dem - nygifta böra
vara för sig sjelfva. Men vi hafva ju det hoppet
att få helsa på dem till sommaren, och så hafva vi
hvarandra, vi gamla, och kunna hvar dag och stund
tala om de kära barnen och intressera oss för deras
lycka.»
Men när ljudet af vagnen bortdött, sade fru Schelin,
i det hon torkade ögonen:
»Endast Gud vet, hvad för underliga och romantiska
öden de komma att upplefva, men det vet jag, att
sådana grannar få vi aldrig mera.»
»Nej», sade madam Palm, »det är då tvärsäkert; och
nu kan gerna detta gamla rucklet ramla ned när som
helst, för när nu fru Schelin reser åt landet och
kanske blir qvar der, och mamsell Willgren flyttar,
så flyttar jag med, och se’n är
det då radikalt slut med allt ’schangtilt’ folk här
i huset, det sa’ jag och Sara Palm med!»
»Och jag skrifver under», förklarade Enberg.
»Jag har den äran att rekommendera mig och tacka för
godt sällskap.»
»Men hur gick det med brudgummens smak för
uppfinningar?» hör jag någon fråga, som vill
skåda litet längre bort, än blott och bart till
kullerstolarne.
Det gick, högtärade, alldeles som brudgummen sjelf
trodde: den vaknade å nyo.
Men i stället att vara som förr, en brännande tanke,
som aldrig lemnade honom ro, blef det nu i hans
sansade mannaår ett angenämt tidsfördrif på lediga
stunder, och då många af hans bekanta tillbringade
sina aftnar vid glaset och spelbordet, satt han,
sedan han dagen om med lust och drift skött sitt bruks
och sitt folks angelägenheter, om aftnarne lugnt och
stilla i sitt rum, sysselsatt med sina funderingar och
försök, af hvilka en del verkligen lyckades och blefvo
till nytta, om de än icke voro af den beskaifenhet,
att de förmådde förskaffa honom, hvad hans svärmiska
ungdomsdrömmar lofvat honom: ett stort och ryktbart
namn. Men detta saknade han också icke nu mera, der
han satt i sitt glada, trefliga hem, med en älskvärd
hustru och hoppfulla barn vid sin sida. Han förstod
deremot, att man kan lefva fullkomligt lycklig,
om man också icke har blifvit begåfvad med något
utomordentligt snille. Ett sundt, godt förstånd och
ett välvilligt hjerta äro måhända de lyckligaste
gåfvorna här i verlden; och får man dertill ett fynd,
sådant som vår hjeltes - nå, då har man sannerligen,
tyckes mig, icke ett enda ord vidare otaldt med ödet.
Svalan.
Om du kunde tala, Du lilla näpna svala, Som bygger
vid vår ås, Hvad vi då skulle spraka, När vi hvarannan
råka. . . Men du är stum, gunå’s! Nej, icke stum -
din tunga Ju kan om kärlek sjunga, Och jag förstår dig
godt. Ack, dina toner strömma, Än glada och än ömma;
De komma mig att drömma Om honom - honom blott.
Så bygg med lust och ifver. När boet färdigt blifver,
Blir du så snäll, så snäll; Då skall en trogen maka
Ju för din trygghet vaka Der, under himlens pall. När
se’n åt dina späda Du fått, som mor, dig glada Och
de ha vingar fått, Då dragen j till söder, Der solen
ständigt glöder Och purpurdrufvan blöder Och allt är
njutning blott.
Men åter nalkas sommar
Till nord, och häggen blommar,
Då kommer du igen,
Följd af din trogna maka,
Och tar ditt bo tillbaka.
Du får då se min vän.
Då är han värd på stället,
Svalan.
Och i det lugna tjället Jag hos min make bor. Då skall
vår kärleks lycka Den enkla hyddan smycka. . . O,
må jag blott ej tycka: Min sällhet är för stor.
Och svalan kom tillbaka, Följd af sin trogna maka,
Då det blef vår igen. Men då var flickan ensam:
Ej hyddan var gemensam För henne och dess vän. Ty
han var bortom hafvet, Och hoppet var begrafvet,
Afbladad glädjens ros. Ja, älskarn hade brutit Det
band, hans hjerta knutit. För mön, som han förskjutit,
Var nu all fröjd sin kos.
»O, om du kunde tala, Du lilla näpna svala, Du säkert
gaf mig tröst. Du skulle då förklara, Hur det kan
möjligt vara, Att vår förbyts i höst.» Och svalan
flög mot söder, Der solen ständigt glöder, Och kom
igen till nord; Men, då hon sänkta vingen, Fann hon
i hyddan ingen . . . Ty mön med brutna ringen Sof
redan sött i jord.
Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
