Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den vanlottade. Skizz af Betty. (Forts. fr. sid. 64)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glädje förnekades henne oftast; »ty», hette det,
»hvarför i all verlden skall du öda bort tiden med att
läsa, du, sgm icke förstår, hvad du läser? - bättre är
väl då, att du begagnar tiden till någon nytta.» Tålig
och undergifven lade Maria bort boken och gick att
antingen uträtta något husligt bestyr eller ock att
sy för moderns eller Gabriellas räkning. Maria kunde
snarare anses för Gabriellas kammarjungfru än hennes
syster; hon fick jemt passa upp och betjena henne,
men hörde sällan något vänligt, kärleksrikt ord från
den sednares läppar. Gabriella var sjutton och Maria
sexton år. Gabriella en blomstrande skönhet. Maria,
spenslig, mager och blek, gaf föga hopp om, att hon
skulle blifva annorlunda.
Så kom sommaren, och fru Boden och Gabriella började
finna tiden odräglig. Yisserligen hade man nu som
annat »fint folk» en »villa» ute på landet; men det
fanns ju inga grannar, man kunde umgås med. Alla
»bildade» och »förnäma» menniskor hade rest, antingen
att besöka slägtingar eller ock någon badort. Fru
Boden fann det innerligen försmädligt, att icke hafva
en ansedd slägtinge nere i Skåne eller i någon annan
del af riket att resa till, och icke var hon sjuk, så
att hon rimligtvis kunde resa till någon helsobrunn.
Då hon delgaf Gabriella sina tankar, yttrade denna:
»Hvad mamma ändå är enfaldig! Det hörs så väl på
mamma, att hon icke varit med i stora verlden;
förnämt folk resa icke till brunnar och badorter
för att dricka vatten, utan för att roa sig. Hvarför
kunna vi ej, som hafva råd, göra sammaledes?»
»Deruti kan du nog hafva rätt, min älskling, men jag
fruktar, att din far icke skall gå in på saken.»
»Det kan väl icke vara pappas mening, att jag
åtminstone skall gå här hemma och försmäkta hela
långa sommaren. Men hur är det, lider ej pappa af
rheumatisk verk? och i så fall skulle det väl vara
nyttigt för honom att besöka en badort?»
»Hvad du ändå är qvick och uppfinningsrik, min
engel. Ja, du har rätt, pappa har sannerligen klagat
öfver gikt; men det blir nog icke så lätt att förmå
honom lemna hemmet och affärerna. Dessutom ser han
på kostnaderna.»
»Men vi måste ändå försöka öfvertala honom aitt resa,
och att vi då följa med, faller af sig sjelf - ty det
säger jag ännu en gång, skall jag gå här i sommar,
blifver jag ordentligt sjuk.»
Dagen derpå var en regndag, och patron Boden kom nu ut
till sina fruntimmer - sjelf bodde han i staden. - Han
klagade öfver »den satans gikten», som vid väderskifte
var värre än eljest, och Gabriella omfattade genast
tillfället och föreslog sin far att resa till en
badort.
Gubben Boden ville dock icke gifva med sig, utan
svarade vresigt att han icke hade råd att kosta på
sig en dylik resa.
Antingen det nu var för att straffa pappa Boden för
hans motsträfvighet eller af ren artighet emot hans
fruntimmer, nog af, gikten blef, enligt Bodens egen
försäkran, rent af »rosenrasande», hvadan fru Boden,
i sin ömma omsorg för mannen, fann sig föranlåten
att skicka exprés efter läkare.
Denne, en rättfram, men skarpsynt man, kom och åhörde
med ett eget leende fru Bodens haranger, hvari hon
försäkrade, att det var hennes öfvertygelse, att
mannen måste dricka brunn.
»Nå, när frun tror det och vill det, hvarför då skicka
bud efter mig?»
»Emedan Boden är envis och icke vill resa
till någon brunn, endast på min tillstyrkan; men säger
herr doktorn, att l han skall, då gör han det.»
»Och frun tror verkligen, att en brunnskur skulle
gagna hennes man?»
»Ja, emedan Gabriella - som i parantes sagdt är
en ovanligt förståndig flicka - sagt, att alla,
som lida af ’aromatisk’ värk, bruka besöka brunns-
eller badorter.»
»Hva’? - hvad sa’ hon? aromatisk värk! det är min själ
en sjukdom, som jag icke förstår mig på. Lider kan
hända mamsell Gabriella också af den der aromatiska
åkomman?»
»Nej, herr doktor, Gabriella är gud ske lof frisk.»
»Nå, hur är det med min lilla guddotter, lilla
Maria?»
»Tackar, herr doktor, hon är klen och blek som
vanligt, stackars barn.»
»Hm! kan hända hon bättre än någon annan skulle
behöfva att dricka brunn och bada. Hvar är hon?»
Fru Boden ringde och gaf befallning, att Maria skulle
infinna sig.
Blyg och skygg, som en skrämd dufva, kom Maria och
vågade knappast lyfta sin blick ifrån golfvet.
»Förlåt det stackars barnet, att hon är blyg och
tafatt», uppmanade fru Boden.
»Bättre, att en ung flicka är blyg, än allt för
djerf», svarade doktorn, och gaf Gabriella en
sidoblick.
Han talade länge och uppmuntrande med Maria, som nu
ej mera var rädd att blicka upp i den vänlige mannens
ansigte, som eljest brukade se rätt Sträf ut.
»Maria behöfver besöka en badort, min bästa fru»,
sade doktorn till fru Boden.
Härpå svarade den värda frun ingenting, utan införde
läkaren i sin mans rum.
Äfven för patron Boden ordinerade han,en resa till
Strömstad och glömde ej då att påminna, det Maria
skulle följa med.
Men gubben Bodens gikt gaf med sig och han förklarade
bestämdt, att han icke ämnade resa någonstädes,
hvilket bara kostade penningar. I dessa sorgliga
dagar, då alla förhoppningar på resor och nöjen
syntes förblekna, bleknade äfven Gabriellas kinder,
och plötsligen klagade hon öfver tungsinthet och
hufvudverk. Ännu en gång tillkallades läkaren, och han
förklarade att Gabriella höll på att få den »moderna»
blek-soten. Nu hjelpte det dock icke, patron Boden
måste gifva med sig, icke knnde de låta sin »bildade»,
älskvärda, förhoppningsfulla dotter gå miste om en
brunnskur, hvilken säkerligen skulle återskänka henne
helsan. Boden, som af ren sparsamhet velat inskränka
en resa för sig sjelf, var nu genast beredvillig
att lemna penningar till en resa för sin dotter och
hustru. Och så fingo de sin vilja fram och afreste
ett, tu, tre till Ronneby. Maria fick dock stanna qvar
i hemmet, att se efter att hushållet sköttes riktigt.
Då doktor L * * * fick veta, att fru Boden rest till
Ronneby, utan att taga Maria med, blef han rysligt
ond och gick direkte till hennes far, för att öfver
denne uttömma sin »vredes skålar». Först efteråt,
vid lugnare betänkande af saken, fann han, att han
öfverilat sig och att Boden ingen egentlig skuld hade,
emedan han måste rätta sig efter sin hustrus vilja.
Emellertid hade vår gode doktor begärt permission, för
att med sin hustru, som var sjuklig, företaga en resa
äfven till en badort. Resan gällde Carlsbad. Doktor
L * * * erbjöd nu Maria att åtfölja hans hustru som
sällskap på resan, och sedan hon erhållit sin fars
tillåtelse, mottog hon med tacksamhet det artiga
anbudet.
Maria blef nu förflyttad i en annan sfer. Vand vid
förebråelser och snäsor, blef hon nu bemött med
den innerligaste godhet. Fru L * * * var en god och
sant religiös qvinna. I hennes umgänge utvecklades
hastigt de verkligt goda anlag, som hittills, i brist
af väckelse, slumrat i Marias själ. Ingen dag gick
till ända, utan att hon af den gode doktorn inhämtade
något nyttigt och lärorikt. Allt detta i förening med
ombyte af vistelseort verkade äfven högst välgörande
på den unga flickans yttre utteckling. Helsans rosor
purprade de förut bleka kinderna, på samma gång glädje
och belåtenhet afspeglade sig i hennes ögon.
Som doktor L***s voro rika och barnlösa, sparade de
ej något att äfven förse sin unga protegé’s garderob
så väl, att den förut simpelt klädda flickan i hast
blef en elegant dam. Men medan Maria omskapades till
en icke »vanlottad» ung tärna, gjorde hennes vackra
syster uppseende vid Ronneby och lyckades verkligen
att fånga en grefve, betänk grefve, på sina skickligt
utlagda krokar.
Grefve B * * var en ung elegant man, hvars själsadel
var af högre värde än den grefliga kronan; men han
var fattig och måste se sig om efter en rik hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
