Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. XXXIX. Svenskarna på Kroneborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
räddning. Carl Gustaf erfor det framför Köpenhamn,
bakom hvars usla befästningar, öfver hvilka Dahlberg
ville åka i vagn, den vaknande fosterlandskärleken
planterade riddnmgens fana, och till hvars undsättning
Holländarne utrustade en af de starkaste flottor, som
någonsin utlupit ur Hollands hamnar. På Kroneborgs
slott fick Carl Gustaf göra bekantskap med den
sednare.
Kroneborg, som ligger norrut från Köpenhamn, midt för
Helsingborg på skånska kusten, belägrades af Carl
Gustaf Wrangel och föll genom kapitulation i hans
händer; det var den 6 September 1658. Tidningen om
denna framgång kom till Carl Gustaf dagen derpå, men
samma dag inlopp äfven underrättelsen om Holländarnes
utsändande af sin flotta, och dagen derpå kommo
ytterligare bud, att Österrikare och Brandenburgare
voro i fulit tåg mot Holstein. Konungen uppgaf dock
icke hoppet att snart bemäktiga sig Köpenhamn, hvars
belägring fortgick med kraft och framgång. Man
var blott femtio steg från fästningsgrafven,
då underrättelse ankom, att holländska flottan,
35 örlogsskepp stark, lagt sig för ankar strax vid
inloppet till sundet. Det Var den 23 Oktober. Nu
inträdde ett afgörande ögonblick. Konungen begaf
sig sjelf till Kroneborg, och dit närmade sig äfven
från Köpenhamn den svenska flottan om 44 skepp,
fördelade i fyra eskadrar under befäl af riksamiralen
C. G. Wrangel samt amiralerna Bjelken-stjerna,
Sjöhjelm och G. Wrangel.
Den fiendtliga flottan, som uppehållits af
vidriga vindar, måste af samma skäl ligga stilla
vid Hammermöllan utanför sundet i sex dagar. Den
anfördes af en gammal bepröfvad sjöhjelte, Jakob
van Wassenaér, herre till Opdam, och under honom
af vice amiralerna Cornelius de Witte och Peter
Flo-ris. Riksamiralen påyrkade, att man skulle
begagna sig af den gynnande vinden och strömmen och
genast anfalla Holländarne, der de lågo, men konungen
ville ej vara den anfallande, då ännu intet krig var
förklaradt med Holland. Så gingo daga^e till den 29
Oktober, då vinden sprang om och blef nordlig. Och
genast blef det rörelse på den holländska flottan,
och de stora sköna skeppen började lätta ankar och
utveckla sina segelmassor.
Dagarne förut hade så väl Carl Gustafs drottning,
Hedvig Eleonora, som hans syster pfalzgrefvinnan Maria
Eufrosyne, kommit till Kroneborg. Vid konungens
sida stodo de nu i ett af slottsfönstren och
åsågo de framseglande skeppen, bland hvilka de tre
amiralskeppen genom storlek och skönhet utmärkte sig
framför de andra. Något på sidan såg man de svenska
skeppen ligga färdiga att segla fram. Konungen gaf
befallning att skjuta svensk lösen från Kroneborg, för
att dermed helsa den holländska flottan. Besvarades
denna lösen, så hade konungen haft rätt, som icke i
otid utmanat en farlig fiende; besvarades den icke,
så var tärningen kastad och kriget förklaradt. Det
var en stund af den högsta spänning, under det
man hörde dånet af de svenska kanonerna rulla fram
öfver sundet. Men fienden förblef tyst och seglade,
gynnad af både vind och ström, för fulla segel in
åt sundet. Då sprang konungen upp och skyndade ut,
och slottets kanoner började omedelbart derpå spela
mot de fiendtliga skeppen. Konungen sjelf fattade
en lunta och aflossade det första skot-f tet. Men
holländarne höllo stadig kurs midt emellan Helsingborg
och Kroneborg, och det visade sig nu, att desse båda
fästningar icke kunde uppehålla en för förlig vind
seglande flotta.
Då seglade den svenska flottan fram, och klockan
mellan 7 och 8 på morgonen begynte slaget midt i
det trånga sundet. Amiral Wittes eskader kom först
i elden. Carl Gustaf Wrangel gaf amiralskeppet,
som hette Brederode, ett glatt lag af sin bredsida
och fick samma välkomsthelsning tillbaka, i det han
seglade förbi, sökande att komma i färd med Opdams
skepp. Detta nådde han också snart. Högst på halfdäck
satt den giktbrutne Opdam i en ländstol med svärd
i hand och utdelade sina befallningar. Striden var
redan allmän, men det trånga farvattnet tillät icke
att utveckla några betydligare segelrörelser, utan
skepp sökte skepp och blandades om hvarandra. Midt
i detta hvimmel och omgifven på alla håll af
rök och de många rödflammande blixtarne ur tusende
eldgap, sköt det svenska amiralskeppet fram och
helsade det holländska med glatta lag. Opdam gaf svar
på tal och såg så bister ut, der han satt, orörlig
och lugn, i sin ländstol på halfdäck. I två timmars
tid fortfor striden. Men då var det holländska
amiralskeppet illa tilltygadt, och Wrangel stod
i begrepp att äntra. Seglen voro sönderskjutna på
Opdams skepp, tågverket brustet, och skråfvet var så
genomborradt af kulor, att det redan intagit fem fots
vatten och hotade att sjunka. Då kommo sex holländska
skepp sin amiral till hjelp, och en kanonkula slet
i det afgörande ögonblicket bort rodret på Wrangels
skepp. Det vräktes af stormen mot land, och det var
omöjligt att vidare komma ut i striden.
De Witte på Brederode hade under tiden en häftig strid
att bestå mot Claes Bjelkenstjerna på amiralskeppet
Draken. De vackra skeppen blefvo illa tilltygade,
men Brederode blef sönderskjutet i vattengången, så
att det knappast längre kunde hålla sig uppe. Då
lade sig Draken bord om bord med Brederode,
och Bjelkenstjerna lät äntra. Nu fick hans folk
strida man mot man, och holländarne, verldens första
sjömakt på den tiden, fingo pröfva på, huru de svenska
svärden beto. Likväl stredo holländarne såsom tappre
män. De Witte var dödligt sårad och sjönk på knä,
men högg ännu omkring sig med sitt svärd. Först när
återstoden af Brederodes besättning gifvit sig fången
och skeppet började sjunka, räckte den döende amiralen
från sig sitt svärd-och Brederode strök flagg. Claes
Bjelkenstjerna räddade sin tappre fiendes lik och
svärd om bord på Draken. Sjelf träffades han af en
falkonetkula i venstra höften, hvaraf han sedan bar
minne under de tre återstående åren af sitt lif.
Vid Hven låg den fjerde svenska eskadern under befäl
af Gustaf Wrangel. Den bestod af 8 skepp och skulle
falla in i striden, då behof gjordes. Ett sådant
ögonblick var inne, då Opdams illa tillpyntade skepp
kom seglande förbi. Wrangels officerare uppmanade
honom att rycka fram. Ej blott Opdams eget skepp
hade derigenom varit ohjelpligen förloradt, utan
sannolikt hade den holländska flottan aldrig kunna
tränga sig igenom fram till Köpenhamn. Men Gustaf
Wrangel låg stilla. Om det var af feghet eller
af falsk ridderlighet - »han hade icke hjerta»
att angripa det fiendtliga amiralskeppet i dess då
varande skick, heter det - eller oni det var ännu
af andra skäl, det är svårt att afgöra. Opdam sjelf
skall hafva yttrat, att han vid detta tillfälle
hade Gustaf Wrangel att tacka för sin räddning. Nio
eller tio danska örlogsskepp, som i det samma från
Köpenhamn kommo holländarne till hjelp, gjorde slut
på striden, i det att konungen då gaf befallning,
att de svenska skeppen skulle återvända. Om aftonen
ankrade holländska flottan med sina transportskepp
utanför Köpenhamn.
Men på Kroneborgs slott klappade den svenske kungens
hjerta af stolthet öfver sin flottas ärofulla strid
mot den tappre fienden. De svårigheter, som vind
och ström hade uppställt, hade icke förmått hejda de
svenske sjömännen; det var först, då öfverlägsenheten
var allt för gifven, som den måste vika. Holländarne
hade lidit största förlusten. Fyra deras skepp voro
brända, andra mycket skadade; svenskarne hade förlorat
blott två skepp. Holländarne bekände efter slaget, att
de väl hade slagits med mångahanda folk, men aldrig
med ett så tappert, som svenskarne. Dock vunno de sitt
syfte att undsätta Köpenhamn, och detta var seger
nog. Carl Gustaf Wrangel, den svenske riksamiralen,
grämde sig så öfver utgången, att konungen måste
sjelf besöka och trösta honom.
Det hör icke hit, att skildra utgången af detta krig,
huru hjeltekonungen storartade planer strandade och
huru farorna hopade sig allt mera omkring honom
och Sverige. Hans mod och förtröstan sveko honom
aldrig. »J smideri planer», sade han en gång till de
holländska sändebuden, »j förlitande på eder flotta,
men mitt svärd skall sönderhugga dem.» Hans lugn och
själsnärvaro väckte Europas beundran. »Jag känner
en verklig beundran för den svenske konungen,»
skref Maza-rin vid denna tid, »när jag betraktar,
huru han, änskönt med sex mäktiga fiender emot sig,
likväl deraf icke föranledes att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
