Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dromedaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sorgliga verk, finner man den uppgiften, att de
resande under ökenvandringar i yttersta nödfall kunna
finna vattenförråd i kamelens mage. Detta påstående
är alldeles falskt, ty redan det vatten, som blott
en enda dag varit i kamelens mage, är omöjligt att
förtära. Uppblandadt med näringsämnen och magsaft,
bildar det en högst illaluktande välling, som måste
uppväcka oöfvervinneligt äckel hos hvar och en, äfven
hos den, som vore nära att törsta ihjel. Lukten af
en öppnad kamelmage är rent af odräglig.
Då man ser en stillastående kamel, skall man svårligen
kunna föreställa sig, att detta djur kan i snabbhet
täfla med hästen. Och dock är detta fallet. De i
öknen och på step-pen födda kamelerna äro förträffliga
springare och i stånd att utan afbrott tillryggalägga
vägsträckor, på hvilka intet annat husdjur skulle
förmå att följa dem. Alla lastkameler hafva en till
utseendet ganska ovig passgång, antingen de då gå i
skridt eller de ila framåt i traf: men hos den väl
dresserade rid-kamelen synes denna passgång verkligen
lätt och sirlig. Den vanliga gångenär ett egendomligt
framåtstultande, och kamelen rör dervid för hvarje
steg hufvudet fram och tillbaka, på ett sådant sätt,
att man knappast kan tänka sig någonting fulare, än
den missbildning, som förråder sig vid den långsamma
rörelsen. Men sättes en springare verkligen i traf,
och hör han till en god ras, i hvilket fall han bör
utan afbrott fortsätta i den en gång antagna farten,
så synes den tunga varelsen lätt och skön. Redan
tungt lastade kameler tillryggalägga i vanligt
skridt på fem timmars tid sex timmars väg, eller
tre geografiska mil, och fortgå på detta sätt utan
afbrott från klockan fem på morgonen ända till klockan
sju på aftonen; men goda ridkameler kunna på samma
tid utan olägenhet tillryggalägga tre gånger så lång
vägsträcka. Beduinernas rika fantasi har visserligen
vida öfverdrifvit den goda kamelens snabbhet; dock är
den i alla händelser ganska betydande, och en häst,
huru förträfflig han än må vara, följer ej kamelen i
längden. I början öfverträffas visserligen kamelens
snabbhet af hästens, men snart blifver denne efter
och kamelen fortsätter framåt, utan att förminska
farten. Låter man ridkamelen hvila vid middagstiden,
- man må för öfrigt rida från tidigt på morgonen
till sent på natten - så kan man låta djuret springa
hela sexton timmar och dervid tillryggalägga ett
vägstycke af tjugo geografiska mil. En god kamel,
som ordentligt fodras och vattnas, uthärdar en
sådan ansträngning tre, ja, ända till fyra dagar,
utan rastdag emellan. Med ett enda riddjur kan man
således på den korta tiden af fyra dagar resa åttatio
geografiska mil.
Endast mycket halsstarriga och illa dresserade djur
falla stundom in i galopp, och detta också blott då
de tuktas. Tre fordringar har araben i afseende på en
god kamel. Den måste först och främst hafva en mjuk
rygg, bör för det andra icke behöfva piskan och får
för det tredje icke skrika vid på-lastningen. Blott
de, som haft mycket att göra med kameler, veta,
hvad detta vill säga.
Kamelens stämma är ett verkligen rysansvärdt ljud,
som svårligen kan beskrifvas. Gurglande och stönande,
mumlande, brummande och tjutande läten omvexla med
hvarandra på det mest egendomliga sätt. Bland kamelens
sinnen torde hörseln vara bäst utbildad, ehuru de
små öronen icke synes vara just lämpliga verktyg;
men de försagda ögonen äro otvifvelaktigt hörselsinnet
underlägsna, och lukten är svag. Känseln deremot synes
vara fin, och smaken tyckes åtminstone mången gång
förefinnas. Men på det hela taget måste man betrakta
kamelen såsom en ganska sinnesslö varelse.
Äfven å förståndets vägnar är kamelen ganska klent
utrustad. Så länge han ej blifver retad, visar han
hvarken kärlek eller hat, blott likgiltighet för
allt, med undantag af fodret och hans unge. Retad
blifver han så snart han måste anstränga sig och så
snart han måste arbeta; hjelp er hans raseri honom
icke, så fogar han sig med likgiltighet i arbetet,
som i allt annat. Uppretad är han ytterst elak
och verkligen farlig. I sanning afskyvärd är hans
gränslösa feghet. Rytandet af ett lejon spränger
ögonblickligen karavanen; hvarje kamel afkastar genast
sin last och rusar bort från platsen. En
hyenas tjutande förskräcker i hög grad det försagda
djuret; en apa, en hund, en ödla äro för kamelen
fasaväckande varelser.
För en oöfvad kamelryttare är det en icke synnerligen
lätt sak att stiga upp och hålla sig fast i sadeln;
så snart djuret blifver halsstarrigt, är det slut
med allt ridande. Dä erfordras en verkligen sadelfast
ryttare. Uppstigandet har sina svårigheter. Ryttaren
måste med ett djerft språng hoppa upp i sadeln och
till en början uteslutande vara betänkt på att hålla
sig fast. Detta ögonblick använder djuret, för att
utföra hvarjehande streck. Ryttaren vill emot söder
- han kan vara öfvertygad om, att kamelen vänder
sig mot norr! han vill rida i traf - kamelen går
i skridt; ryttaren vill låta djuret gå i skridt -
det sätter af i galopp! Och ve honom, om han icke
förstår att rida ordentligt, om han icke kan tygla sin
gångare! Han rnå draga åt tygeln, så mycket han vill,
han må rycka hufvudet tillbaka, så att nosen riktas
lodrätt uppåt – kamelen skall stampa med desto större
raseri. Nu må han se sig för, att icke djuret kastar
honom ur sadeln framåt, så att han kommer att sitta
på dess hals! Den älskvärda och dyg-diga varelsen är
mycket för allvarsam, för att som ett skämt eller
en ringa förseelse upptaga ett sådant brott emot
alla den högre ridkonstens reglor! Den ovärdiga
behandling, som han sedan tämj ningen måst fördraga
från menniskans sida, har gjort hans ursprungligen
otvifvelaktigt ädla och stora karakter knarrig och
ofördragsam. Han betraktar ryttarens oskicklighet
från den ogynsamma sidan, såsom en obillighet, som
»intet ädelt hjerta fördrager», och försöker efter
bästa förmåga försvara sig deremot. Ett skri af
raseri går Öfver hans ingalunda behagliga läppar,
derpå ilar han förargad bort. De på honom hopade
mattorna, vattenflaskorna, vapnen o. s. v. kastas
af, och tvifvelsutan följer ryttaren omsider sina
saker. Nu gör kamelen i största skyndsamhet ett försök
att undkomma tvångsmakten och ränner på vinst och
förlust bort åt öknen. Men tyvärr äro kamelryttarne
beredda på alla dessa fall. Ögonblickligen skynda
de efter flyktingen; springande, smygande, gifvande
sig min af att vara likgiltiga, söka de att nalkas
honom; de bedja, locka, smeka, tills de fattat den
bredvid släpande tygeln: men nu visar sig deras
svarta själ i hela sin vederstygglighet. Med en sats
äro de, de konsterfarne, i sadeln; hårdt tygla de
det halsstarriga djuret, ila, följande dess spår,
tillbaka, hopsamla de afkastade sakerna, låta kamelen
lägga sig ned, prygla den eftertryckligt och pålasta
den å nyo i allsköns lugn, som om ingenting skett. Att
det förträffliga djuret vid en sådan behandling i
hjertslitande jemmerrop -gifver sin missbelåtenhet
tillkänna, är ganska förklarligt.
Kamelhonan går drägtig elfva till tretton månader och
framföder blott en unge. Denne är en i jemförelse
med de äldre rätt vacker varelse. Visserligen har
han redan från första dagen af sin tillvaro något
oformligt i sin figur, men tillika, såsom alla
unga djur, någonting lifligt och muntert i sitt
väsende. Han födes med öppna ögon och är betäckt med
temmeligen långt, tjockt, mjukt, ulligt hår. Så snart
han blifver torr, följer han sin moder, hvilken med
stor omsorg vårdar sig om honom. Han är betydligt
större än ett nyss till verlden kommet föl - omkring
2 £ fot hög, men efter en veckas förlopp redan öfver
3 fot, och den unga kamelen har då en verklig likhet
med alpakan, sin amerikanska slägting. Då tvenne honor
sammankomma med sina små, leka de unga varelserna på
ett rätt älskvärdt sätt, och de gamla bemöda sig j
att, så mycket i deras makt står, understödja dessa
lekar, d. v. s. de tillkännagifva genom brummande
sitt bifall för sina små, och springa efter dem,
hvarthän dessa än må begifva sig. Öfver ett år
gifver kamelhonan di åt sin unge, och under denna
tid visar hon ett mer än vanligt mod, i det hon under
omständigheter efter förmåga försvarar sin afkomma;
men dervid förtjenar att anmärkas, att endast den
egna modern bekymrar sig om sin unge, aldrig en annan
kamel; ty dertill äro dessa slöa varelser allt för
likgiltiga.
Med början af andra året afvänja araberna kamelfölen,
i det de aflägsna dem från modern och äfven på annat
sätt hindra dem från att di. Här och der uppnår man
det åsyftade ändamålet derigenom, att man på den unga
kamelen genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
