Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utfärd till Nacka - Det onämda onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gårdsbordsbådande leende, och hon är lika
oemotståndlig, som en långsup för en sjöman. Jag
»träder inom skranket», för att tala med salig
riddarhusfiskalen, och befinner mig på en udde, som
upptages af ett tvåvåningshus i halfschweizerstil med
tillhörande byggnader samt en liten tillstymmelse till
park. Det är värdshusbyggnaden, som står på stranden
af den vackra Järlasjön. Stranden till venster och
det mot sjön långsluttande landet äro odlade som en
trädgård, och Järla präktiga hvita mangårdsbyggnad med
sina flyglar, parker och litet längre bort paviljongen
på ett klipputsprång öfver sjön taga sig öfvermåttan
väl ut, och midt deremot, på motsatta stranden,
ser man de röda byggnaderna på Nacka. På sjön svärma
om hvarandra lätta farkoster, likt vattenflugor,
öfver den glittrande spegeln; flöjttoner, sång och
hjertligt skratt klinga så ljuft i öronen på mig,
som slagit mig ner här ute på värdshusets balkong och
i förtjusningen håller på att glömma taga halfvan
på den läckra rökta laxen. På Nackasidan slingrar
sig en landsväg utefter afsatserna å en betydlig
skogbekrönt bergshöjd; och när man jemför de båda
stränderna med hvarandra, frestas man tro, att naturen
här velat anställa en liten exposition af profstycken
på Mälareskönhet och Skärgårdsskönhet – på det ljufva
täcka och på det mera vildt majestätiska, af hvilka
båda slags naturkarakterer Stockholmstrakten företer
en så behagligt omvexlande rikedom.
Med ett barns glada nyfikenhet anträder jag, hvarje
gång jag besöker detta intagande ställe, vandringen
öfver bron och landsvägen uppföre fram till Nacka. På
vägen har jag sjön djupt under mig och ändock berget
och skogen högt öfver mig. Det är en egen känsla
af fridfull högtidlighet, den vid landtlifvet ovane
hufvudstadsbon erfar, när han här sätter sig att hvila
på ett klippblock nästan lodrätt öfver Järlasjön och
ser denna under sig och ser sig omkring, så vidt ögat
når. – Nacka med dess qvarnar måste vara en egendom,
som afkastar betydligt, ty jag vet, att för ett par
decennier sedan blef
en af mina bekanta, som ägde någon del deruti,
inom Par Bricol en gång vald till revisor, hvilken
förtroendepost alltid är förenad med betydlig
kostnad och således endast lemnas åt rika personer,
och rik ansågs min man vara endast på grund af
sin delaktighet i Nacka qvarnar. Framme vid Nacka
herrgård kröker sig vägen åt höger uppåt genom en
dalgång utefter det vattendrag, som, kommande från
en högt uppe på bergsplatån belägen liten sjö,
drifver Nacka qvarnar, af hvilka konstnären här
gifvit oss en liten utsigt. Vid nämde sjö ligger
Nacka tarfliga, omålade kapellhus med kyrkogården och
dess murkna träkors der invid. Jag mins en oändligt
vacker Augustidag för några år sedan, det var också
en söndag, då jag hade lagt mig ned uti gräset i
backen mellan kyrkogårdsmuren och landsvägen och
mådde så oändligen väl i Guds herrliga solsken, der
jag låg omsurrad af allehanda yrfän och lyssnade
till fåglarnes qvitter. Plötsligen fick jag höra
ett knakande af torra qvistar och ett prasslande i
lofven inne bland snåren i dalgången på andra sidan
om qvarnbäcken. Var det någon jägare: »Säg, ämnar
du jaga hjortar i Lhoras dal?» – eller var det något
af skogens vilda djur, som nalkades? O nej! det var
icke något vilddjur, som kom, det var den beskedlige
gubben Meyer, litografen, som gick och ströf-vade sig
fram bland snåren med sin stora ritportfölj under
armen. Hvarföre häri valt denna besynnerliga väg,
som ingen väg var, det vet jag icke, men hvad målet
var, fick jag snart veta, ty inom kort såg man en
vy af landskapet i »Illustrerad Tidning». Vacker
är hela trakten här omkring, hvart man vänder sig;
herrliga ängar, betande hjordar, höjder och dälder,
löfskog, barrskog och vattendrag. – – –
Ack, ack! jag glömde ju alldeles bort, att roddkarlen
behöfde sig en söndagssup i värmen. Se, nu är jag
således tvungen att bums vända om till värdshuset;
behagar läsaren göra sällskap?
L. J. S.
Det onämda onda.
Det florerar i vår tid ett ondt, som sedesamheten
förbjuder oss att nämna, men för hvars mörkaväxande
skuggor intet öga kan blunda, ett
ondt, som likt ett sött gift njutes med lust och
verkar med qval; som befolkar verlden med olycksbarn,
om hvilka det väl borde heta: »att det varit bättre,
om de aldrig sett dagens ljus.» Det är utan tvifvel en
underlig tolerans inom lagstiftningen, att den icke
äger en enda paragraf till stängsel för den brottets
pöl, som kanske slukar de flesta offren. Hvarför bör
ett undantag äga rum af den verldsliga lagens beifran
mot öfverträdelsen af det ena mer än det andra af
Guds bud? Hvarför? – Vi veta det icke. Kanske torde
svaret böra sökas hos Christus, då han sade: »Den,
som är utan synd, kaste första stenen!» Onekligen är
roten till det här antydda onda den i menniskonaturen
allmännast spridda. Af den regeln blir dock ingen
gällande ursägt. Naturens kärleksrike Herre har icke
skapat något positivt ondt, men vi kunna vända den
stege, som blef riktad mot himlen åt ett motsatt
håll och stanna då i djupet. Behofvet att älska är
gemensamt för alla menniskor, men uppfattningen och
tillämpningen deraf bestämmer de olika måleri af dygd
och last, sällhet och förderf, som derigenom ernås
... Men här är icke stället att ingå i någon närmare
analys deraf, hvaremot vi icke kunna underlåta att
omnämna en af de mycket bidragande orsakerna till det
onämda onda. Dess namn är fåfängan. Fåfängan? torde
mången fråga, och vi upprepa ännu en gång ordet. Herr
A., en ung man med varmt hjerta och i öfrigt hederliga
tänkesätt, kan icke gifta sig, emedan han icke kan
föra ett lefnadssätt, sådant som herr B. Han ser sig
ingen utväg att hyra en lika stor våning, möblera
den med jacaranda och siden, gifva fina middagar
och lägga an på en ädel täflan i sin frus toilett –
han kan det ej, eller han måste skaffa sig en hustru,
som kan förhjelpa honom dertill. I
begge fallen gör han ett offer af hjertats
högsta behof och lifvets bästa lycka och söker
sin ersättning derför i det här underförstådda
onda. Intet bålverk kan bättre betrygga sedligheten än
en riktig uppfattning af det äktenskapliga lifvets
betydelse och helgd. »En koja och ett hjerta»,
säger ett gammalt ordspråk. Utan att vidhålla dess
giltighet efter ordalydelsen eller vilja bestrida,
att ju icke civilisationens spridande och industriens
tilltagande billigat anspråken på ökade och mera
förfinade lefnadsbehof, än der antydas, står dock
som en sanning qvar, att det lekamliga öfverflödet
är öfverflödigt för det husliga lifvets sällhet, der
detta bygges på grunden af den kärlek, som står fast
i lust och nöd. Låtom oss kasta en blick bakom scenen
af det äktenskapliga dramat, sådant det vanligast
uppföres på verldsteatern; dekorationer att applådera,
kostymer lysande, samspelet jemt: detta för den
öppna ridån; bakom den fällda: mekanismen blottad,
ljuseffekterna försvunna, replikerna knaggliga,
illusionen upphörd. Hemmets hvardagslif är ingenting
annat än rastestunder under Jagten efter nöjen. I
smaken derför ligger den sympatetiska punkten mellan
mannen och hustrun, valet må i öfrigt hafva sina
skiljaktigheter. Begge lida af longörer i hemmet,
ingendera söker att förjaga dem. De låna nöjets eld
utifrån, utan att vårda den på sin egen härd. För
äran, att lysa i verlden och den dermed följande
lystnaden efter dess njutningar försumma de konsten
att vara lyckliga på ett lyckligt sätt. Men låt denna
läras bättre utbreda sig mera och, så att säga, blifva
populär, och samhällets sedlighet skall betydligt
stiga. Låt både man och qvinna äga mod att bryta
med fåfängans och dårskapens tyranni och blifva sitt
bättre medvetande trogna, låt dem bruka sitt förnuft i
förnuftets tjenst, sitt öga i ljusets och sitt hjerta
i dygdens, och de skola utplåna eländets stigar och
fylla de djupt trampade spåren med blommor och balsam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
