Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Spanien. II. Madrid - Strödda minnen af resor till lands och sjös, af Elias Sehlstedt, med teckningar af C. S. Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke sparat på plats. Innan man kommer till den
bebodda delen af huset, genomvandrar man en lång rad
af rum, hvarest man ej ser annat än målningar. Dessa
äro sällan innefattade i ramar. Golfvet är af sten och
betäckes med mattor af ganska fint arbete. Möblerna
äro temmeligen sparsamt fördelade i rummen och på
ett gammalmodigt, osmakligt sätt;
dock finnas en mängd rörstolar och soifor, som
äro ställda utefter väggarna. För att mildra den
odrägliga hettan, äro fönsterluckorna nästan alltid
tillslutna. Dessutom fuktar man mattorna och ställer
vattenkärl i rummen. Derigenom blifver Madrid en
åtminstone i någon mån dräglig vistelseort.
Strödda minnen af resor till lands och sjös,
af Elias Sehlstedt, med teckningar af C. S. Hallbeck.
Min skapelse är börjad, men ej slutad,
Är ett fragment.
Med denna bigt jag, lungt mot harpan lutad,
Kan se i ögat hvarje recensent.
Ridderstad.
rsägta, mitt herrskap! jag skall blott taga mig en
pris snus, så skall jag genast börja dessa intressanta
berättelser. Ni kommer väl ihåg en stor skalds ord:
uEj Fredrik den store har gjort, hvad han gjort,
Om icke han snusat beständigt." Och sonr jag tagit
för gifvet att kung Fredrik visste, hvad han gjorde,
och att »Davidsharpan i norden» ej sjöng i fåvitsko,
så har jag i mitt författareskap tagit saken ad
notam och gjort mig till regel, att alltid taga mig
en pris snus, då jag börjar ett arbete, och en dito,
då jag slutar; arbetet må för öfrigt vara litet eller
stort. Ty att snusa »»beständigt», som kung Fredrik,
dertill har jag hvarken någon passande näsa eller
någon afgjord böjelse, och några mellan-prisar
få alldeles icke förekomma, helst jag anser hela
snuseriet för ett riktigt snusquamperfektum. Alltså,
sedan jag nu tagit den oumbärliga begynnelseprisen,
så kan jag berätta, att jag for till Norrtelje på
ångbåten Carl von Linné. Jag undrade mycket på,
hvad gubben skulle säga, om han steg upp och fick se
sitt namn på en ångpråm, som med all sin ånga ej är
i stånd att föra det frejdade namnet längre än från
Stockholm till Norrtelje och Östhammar, via Furusund.
Apropos Furusund. Vi lade till der och blefvo af
med flera passagerare, hvilket var rätt väl.
På bryggan såg jag rådman Weser med en brun,
vidunderlig mössa eller cachett på hufvudet, hvilken
likväl mycket förhöjde hans genialiska utseende.
En herre, som köpt en korg med jordgubbar
vid Östanå, hämtade visserligen korgen, som var
öfvertäckt, men befanns tom. Hvem, som ätit upp de
dyrbara bären, stod ej på korgen. Hvad menniskan
är för ett glupskt djur, i synnerhet då det är frågan
om att bära i sig. Postmästaren i Furusund hämtade
bref ombord, men ställets ägare, långa fabrikören, såg
jag ej till. Jag påminte mig ett stycke af ett
skål-tal, som hölls för många år sedan på samma
ställe vid en festtillställning och som vore synd att
ej rädda undan glömskan: På detta gröna, sommarfriska
ställe, Det vidtberömda, glada Furusund, Jag har en
vän, som kallas Länya Pelle^ Hvars skål jag dricker
utaf hjertans grund. Jag hjernan plågat har med rim
och meter, Gick in vid TulPn, der troligtvis jag dör.
Han visste bättre: han har gjort tapeter
Och blef i hast en väldig fabrikör,
Och med sitt rätta namn Pehr Wikström heter.
På honom lyckans gunst sig öfverlät,
Och stekta sparfvar flögo uti gapet:
Han löjtnant blef till häst vid Borgerskapet
Och bjöds på kalfstek hos Hans Majestät.–––-
Nu sviker mig minnet, och då läsaren troligen icke
förlorar något derpå, så vill jag ej plåga eftertanken
med att krafsa upp någon fortsättning.
Vi gungade vidare på vår gamla skuta. Middagen
smakade rätt bra, men ehuru maten var oklanderlig fick
uppas-sérskan uppbära temmeligen ampra förebråelser
för bristande insigter i den ädla kokkonsten, af
en yngre herre med månsken i nacken. Han var lika
orättvis som osmaklig i sina utlåtanden och förrådde,
om ej bristande insigt i kokkonsten, åtminstone brist
på uppfostran. »En menniska utan uppfostran», säger
Linné, »lemnad åt sig sjelf, liknar mera en markatta
än Guds beläte.»
Och sannerligen hade icke hans ansigte någonting
mar-kattsaktigt och när han vände sig om var hans
månsken afsky vardt. »Månsken», säger en förnäm
författare, »kan man ledsna på i beskrifningar, men
aldrig i verkligheten, så vida det icke slår sig ned
i ens nacke.» Ja, man måste ledsna på det, ty det
är bra fult, i synnerhet när det sitter i nacken på
en oförskämd menniska. Det är en gammal iakttagelse,
som jag vid detta tillfälle kom ihåg, att de, som visa
sig mest pockande hos andra, hafva i allmänhet hvarken
något att bränna eller bita på i sitt eget hem. Adjö,
min herre! Låt oss aldrig träffas!
Hafvet är en orolig inrättning. Det har ingen ro
i sin själ. Det är ett evigt guppande. Än sätter
skutan näbben ner som ankorna, med stjerten i
vädret, än rullar hon på sidorna och roar sig med
öfverhalningar. Man är öfverlemnad åt vindarnas
»oåtkomliga pack».
"Hanaro och hönor och kycklingar små" - Nej, nej
! Ångbåtar äro, som man vet förut, Ett sat-tyg till
slut.
Och aldrig man nånsin kan finna sig trygg Uppå
böljornas rygg. Bäst lugnt man tycks flyta På
spegelblänk yta, Bums stormarna ryta. Man kastas
och vräks, Man rådbråkas och späks, Törs jag säga:
man kräks?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
