Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Kung Anna". Ett äfventyr från Carl XI:s dagar, af Axel S--g. (Forts. från sid. 84.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men så länge jag lefver, skall icke en röfvares
fot vanhelga Gyllenörnarnes stolta salar.»
Det var med kunglig hållning och en ton, som
omöjliggjorde hvarje invändning, »kung Anna» yttrade
dessa ord, i det hon bjöd sin dotter »god natt»
och lemnade rummet.
I första dagningen följande morgon finna vi i en
skogsdunge på något afstånd från borgen Gasten Krone
jemte Åke och ett par andra af sina män, medan de
öfrige af hans folk befunno sig något längre tillbaka,
alla beväpnade och beredda att taga det stolta fästet
i besittning samt lifvade af hoppet om ett rikt byte.
Så hade Gasten Krone redan länge legat, förgäfves
spanande efter den hvita duk, som skulle gifva
tillkänna, att slottet vore hans, då plötsligt »Långe
Hans» med sakta fjät steg fram till kaptenens sida.
»Hvad! Är du redan ute Hans?» frågade" kaptenen
förvånad.
»Jo, är jag så, kapten.«
»Och hvad har du för nytt att berätta? - Ännu har
jag ej sett den hvita flaggan på tornet.»
»Och inte kommer ni att få se den heller, kapten.»
»Huru?»
»Kung Anna ger aldrig upp slottet. Det hörde jag henne
säga i går afton. Se der, ni ser sjelf svaret. Den
blågula flaggan svajar nu på tornet.»
Nå vid alla d-r skall icke då min fånges blod komma
öfver den stolta käringens hufvud», utropade Gasten
Krone vredgad.
»Då har jag ett bättre förslag, hvarigenom ni skulle
bespara er all onödig blodsutgjutelse och nå ert mål,
utan att knappt behöfva byta ett svärdshugg.»
»Låt höra.»
»Hvad skulle ni säga, kapten, om jag förde er in i
slottet på en väg, der intet motstånd möter er.»
»Jag skulle blifva dig högst förbunden, min käre
Hans.»
»Ja, det är visst godt och väl. Men jag skulle
...»
»Girigbuk! - Bestäm priset. Hvad du begär, betalar
jag utan prut.»
»Nå väl. För 100 dukater för jag er in i slottet med
hela er trupp.»
»Det är öfverenskommet.»
»Ännu dröjer det en god timma, tilldess slottets
besättning är på benen, och vid den tiden skall ni
jemte ert folk befinna er inom slottets murar.»
»Nå väl! Framåt då.»
Ögonblicket derefter befann sig snapphaneskaran på
väg till slottet, dit förrädaren förde dem på en stig
utefter stranden.
Såsom vi förut nämt, stupade den höga klippa, på
hvilken slottet var beläget, i vester nästan lodrätt
ned i hafvet. Till följe af det starka försvar,
naturen sjelf sålunda här danat, hade man på denna
sida af slottet ej vidtagit några försvarsanstalter
eller ens utsatt några vakter, då slottet här ansågs
alldeles otillgängligt. Med några stegs mellanrum
hängde här och der öfver djupet några magra träd
och buskar, hvilka, döljande strandvägen för hvarje
blick ofvanifrån, möjligen skulle kunna underlätta
uppstigandet, men detta var i alla fall förenadt med
alltför stor fara, för att kunna verkställas af en
större trupp.
Det var derföre med någon förvåning, blandad med
en känsla af misstroende och bedragen förväntan,
som Gasten Krone efter en halftimmas forcerad marsch
stannade med sin skara på den smala stig, som vid
klippans fot slingrade sig fram utmed vattnet.
»Men för f-n, huru vill du, att man skall kunna
uppstiga här?» utbrast kaptenen vänd till Långe Hans.
»Hm! Ett sådant mål förtjenar liten möda, kapten»,
svarade kusken och började stiga uppför berget med
tillhjelp af trädgrenarne och buskarne.
Sedan han kommit ett litet stycke upp, stannade han
emellertid och visade på en repstege, som, nedhängande
från ett af bottenvåningens fönster, här vidtog.
Medan besättningen ännu låg i sömn, förtröstande på
slottets ointaglighet, vägledde sålunda en förrädare
fienden in i den gamla borgen.
Grefvinnan Gyllenörn hade ej fått en blund i sina
ögon efter det budskap, hon erhållit under aftonen.
Qvald af oro för det öde, som förestod den fångne
officeren bland de vilda snapphanarne, hvilka sällan
eller aldrig läto sina fångar undkomma med lifvet,
hade »kung Anna» under den förflutna natten, gående
fram och åter i tornkammaren, utkämpat en hård strid
mellan sin känsla och hvad hon ansåg för sin pligt.
Icke skulle väl mången af vår tids qvinnor länge
hafva tvekat i det val, som förestod grefvinnan,
men de något förvända begrepp om ära, som ännu vid
tiden för vår berättelse vidlådde mången feodalherre,
stålsatte hjertat mot alla vekare känslor, och efter
en likväl både lång och hård strid hade »kung Anna»
lyckats öfvertyga sig sjelf om, att hennes ära
fordrade, att hon uppoffrade sin blifvande måg,
heldre än hon tillät en förrädares orena fjät att
vanhelga hennes förfäders åldriga stamgods.
Det var sedan den gamla damen ändtligen fattat
detta bestämda beslut, som hon, medan den fåtaliga
besättningen ännu i sömnens armar hämtade nya krafter
till de förestående striderna, med egen hand hissade
den svenska flaggan på slottets torn; och sedan denna
flagga en gång fladdrade der, skulle ingen makt i
verlden kunnat förmå Svarteborgs oböjliga kommendant
att åter stryka den.
I den lugnare sinnesstämning, som ett fattadt beslut
alltid medför, ämnade den gamla damen efter utförandet
af denna ödesdigra handling söka ett par timmars
hvila, då hon plötsligen tyckte sig från den åt sjön
vettande delen af byggnaden förnimma ett buller, som
kom allt närmare. Det lät såsom klangen af vexlade
hugg och ej långt derefter small ett skott, som snart
efterföljdes af flera.
Det var tydligt, att ett handgemäng pågick; men huru
hade fienden kommit inom slottets murar?
Utan fruktan för den annalkande faran nedtog
grefvinnan från väggen ett par ryttarepistoler och
med en i hvardera handen stod hon lugn och stolt midt
i rummet, då dörren rycktes upp och några af hennes
män störtade in.
»Vi äro förrådda», ropade en af tjenarne, hvars panna
bar märket efter ett hugg. »Fienden har inträngt i
slottet och mördat största delen af vårt folk. Han
är snart här.»
»Nå väl, mina barn», svarade grefvinnan, »låtom oss
då göra dem ett tappert motstånd.»
»Det tjenar till intet, min stolta grefvinna», inföll
här försmädligt Gasten Krone, som med ett par språng
skyndat före sitt folk uppför torntrappan och i detta
ögonblick syntes i dörren. »Befall ert folk lägga
ned vapnen eller låter jag dem samt och synnerligen
springa öfver klingan.»
»Förrädare!» utropade »kung Anna» med en ljungande
blick på sin fiende och höjde med stadig hand don
ena pistolen.
I nästa ögonblick hade en kula genomborrat förrädarens
hufvud.
Med en vild ed tumlade kaptenen utföre den temmeligen
branta trappan och drog i fallet med sig ett par af
sina följeslagare.
Det uppehåll i angreppet, sorn^ häraf förorsakades,
begagnades på grefvinnans uppmaning af hennes folk
till att i största hast uppföra en liten barikad,
bakom hvilken de, sjelfva skyddade för fiendens kulor,
nedsköto hvar och en, som försökte stiga uppför
trappan, medan grefvinnan och fröken Ebba, biträdde
af den franske köksmästaren, skyndsamt laddade de
afskjutna gevären.
»Sacré nom de dieu, ma comtesse», utbrast, under
detta
för fröken Ebbas ovana händer något hårda arbete,
den gamle
j fransmannen. »En förrädare hafva vägledt
banditerna genom
ett fönster. Jag sjelf hafva sett det.
Och den förrädaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
