Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Kung Anna". Ett äfventyr från Carl XI:s dagar, af Axel S--g. (Forts. från sid. 84.) - Malmö. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara ’långe Hans’. Mille diables! Jag genast springa
att väcka upp vårt folk, men de sofva som stockar,
jag endast hinna få med mig ett halft dussin, de
öfrige vara massakrerade i sömnen.»
»Hans, säger ni», utbrast grefvinnan förvånad.
»Ja, han smyger sig hastigt ned på sitt rum, men
jag redan hafva sett honom då i spetsen för ’les
snappannes1, parole d’honneur. - Men hvad vara för
buller jag hör från i gården? Parbleu, der komma
en skara af våra dragoner», utropade den liflige
gubben, i det han öppnade ett fönster utåt gården, der
verkligen den gamle Modig i detta ögonblick sprängde
in genom stora borgporten, som snapphanarne ännu icke
hunnit besätta. »En avant, mes braves, en avant! Les
snappannes vara här. Sacrébleu! nu blifva en vacker
batalj.»
Vid köksmästarens rop sutto dragonerne hastigt af
hästarne och skyndade upp i tornet, der grefvinnans
lilla skara samtidigt gjorde ett anfall i ryggen på
snapphanarne.
Här uppstod ett vildt handgemäng, men de krigsvanda
dragonerna vunno snart öfvertaget öfver de
odisciplinerade bönderna, af hvilka största delen
stupade i striden, efter hvars slut en summafisk
rättvisa skipades med de öfriga.
Så snart segern var vunnen, letade man rätt på långe
Hans, som stängt sig inne på sitt rum.
Mellan tvenne dragoner, som höllo honom stadigt
i kragen, nalkades den darrande uslingen sin
herrskarinna.
»Jag borde genast låta ditt eländiga lif sluta
i den galge, j du så väl förtjenat, du
lismande usling», tilltalade »kung j Anna»
honom med sträng röst, »men jag skänker dig
lifvet J med det vilkor, att du genast för oss till
det ställe, der man förvarar löjtnant Gyllenörn.»
j
»Förlåt mig, nådiga fru», stammade förrädaren och
sjönk till grefvinnans fötter.
»Se så, till häst nu», afbröt honom gamle Modig
bistert, och ögonblicket derefter sprängde ryttarne
ut genom slottsporten, på något afstånd följde af
grefvinnan och fröken Ebba, likaledes till häst.
Vid början af den hålväg, der löjtnant Gyllenörn
fallit i snapphanarnes forsat, höllo dragonerna in
sina hästar, medan långe Hans uppsökte fribytarnes
grotta, för att, under föregifvande att slottet
vore intaget samt att Gasten Krone anbefallt fångens
ditförande, utlocka de båda män, som qvarlemnats till
löjtnantens bevakande.
Efter en stund syntes också på vägen de båda
snapphanarne, förande emellan sig den fångne officeren
och företrädda af långe Hans, som blott afbidade ett
lämpligt tillfälle att undandraga sig den hämnd, som
han förutsåg skulle drabba honom, så snart bönderna
upptäckte det för dem utlagda försåtet.
På en signal af Modig sprängde plötsligt ryttarne fram
och omringade de båda snapphanarne, af hvilka den ene
blixtsnabbt svängde sin yxa öfver löjtnantens hufvud,
på det att denne icke lefvande skulle ryckas ur deras
våld. Ett kraftigt sabelhugg från en af dragonerna
förlamade dock i rattan tid röfvarens arm.
Daniel, den andre af de båda snapphanarne, hade
emellertid hastigt höjt sitt gevär och sändt en kula
genom hufvudet på förrädaren Hans, som efter ett högt
luftsprång liflös sjönk till marken.
Medan fröken Ebba hastade i sin återfunne fästmans
armar, sjönk gamla grefvinna ned på sina knän och
uppsände till höjden en innerlig tacksägelse för det
lyckliga återseendet.
Af Svarteborgs stolta slott finnes nu mera intet spår,
men ännu länge fortlefde i nejden traditionen om
»Kung Anna» och den välförtjenta lön, snapphanarnes
anförare erhöll af den gamla damens egen hand.
Malmö.
I.
^ å vestra kusten af det sydligaste Sverige, liksom
på ’B|^J^J utkanten af Skånes fruktbara slättland,
ligger den ^a ^ gamla, i synnerhet i reformationstiden
framträdande staden Malmö. Den är belägen vid en
bugt af Sundet, som skiljer Sverige och Danmark, och
benämdes derföre af Tyskarne Ellenbogen (armbågen),-
hvilket på latin öfversattes till Ancona (eller till
skillnad från den så benämda staden i Italien: Ancona
Scanorum). Stadens egentliga namn Malmö har man sökt
härleda från sagan om en mö, som föregifves blifvit
målen, men den naturligaste härledningen är af »Malm»,
som i gamla språket betydde »sand» eller »sandig
ort.» Det var sillfisket, som icke blott förorsakade
stadens uppkomst, utan blef källan till dess rikedom,
och detta skedde förnämligast på bekostnad af Skanör
och Falsterbo, i den mån de ymniga fiskstimmarna drogo
sig tillbaka från Pommerns och i allmänhet Östersjöns
kuster.
Eedan under medeltiden kom Malmö åtskilliga gånger
under Sveriges krona. Då Birger Jarls son konung
Waldemar 1260 blef förmäld med prinsessan Sophia
af Danmark, gaf hennes fader Erik Plogpenning henne
Malmö till hemgift och det blef hennes fädernearf,
så att hennes son hertig Erik, efter hennes och
Waldemars död, fick sig staden tilldömd. Särskildt må
nämnas, att vid den svenske riksföreståndaren Matts
Kettilmundssons tåg till Skåne 1318 Malmö blef, genom
en erlagd brandskatt, förskonadt för att brännas och
sköflas.
Under den lika oduglige som lastfulle Christoffer II
blef hela Skåne och således äfven Malmö lemnadt i pant
åt grefve Johan af Holstein, för en uppgifven summa
af 34,000 mark silfver. Tyskarne inlade besättningar
i landets fästningar och slott, och ett förtryck,
som hvarken aktade lag eller rätt, utöfvades lika
oförsynt i Skåne, som i det öfriga Danmark. Då reste
sig folket, både allmoge och adel och presterskapet
med erkebiskopen i spetsen. Det blef en förföljelse
af allt tyskt,
så att Holsteinarne ihjelslogos, hvarhelst de
träffades. Icke mindre än 300 holsteinska herrar
blefvo dräpta i sjelfva Lunds domkyrka. Då landet i
det samma genom konungens frånfälle befann sig utan
laglig öfverhet, vände det sig till Sverige. Matts
Kettilmundsson förde ännu regeringen i Sverige, och
under hans styrelse öfverlemnade sig Skåne åt Svenska
kronan. Detta skedde i Kalmar 1332, der erkebiskop
Carl och ombud från hela landskapet hyllade den unge
konungen Magnus Eriksson, som först följande året blef
myndig. För att ytterligare trygga Sveriges rätt,
utbetalades till pantinnehafva-ren hans fordran
för panten och dessutom flere andra lösesummor,
hvaribland särskildt till konung Waldemar 8000 mark,
så att hela lösen för Skåne uppgick till 70,000 mark.
Då konung Magnus blef myndig och Matts Kettilmundsson
afled, äfvensom Danmarks nye konung Waldemar, som
förvärfvade sig tillnamnet Atterdag, befästat sig
på sin tron, börjades de listiga underhandlingar,
genom hvilka Magnus Smek förmåddes att utan ersättning
öfverlemna landet åt den danska konungen. Det skedde
1360. Dock bör anmärkas att landet icke utan motstånd
öfverlemnade sig åt Danskarna: det hade i 28 år
varit svenskt, och Malmö hade derunder erhållit sina
stadsprivilegier. De äro utfärdade af konung Magnus
1353, men det namnes, att dylika af samma konung
skola blifvit utfärdade redan 1336.
Ehuru Malmö måste dela hela landskapets skiftande
öden, synes det hafva utvecklat sig till allt större
välmåga. Hanseförbundet, som sträfvade efter att
tillegna sig all handel i Norden, ägde visserligen
redan 1329 ett tyskt handelskompani i Malmö, men
stadsborna visste att förvärfva sig skyddsbref af
konungarne, både Magnus och Waldemar, som hindrade
intrång af främlingar. En olycka drabbade emellertid
Malmö, då de tyska sjöröfvarskarornä, Fetaliebröderna,
som under konung Albrechts stridigheter med Margareta
öfversvämmade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
