Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmö. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östersjön 1394 brände staden; men den
synes snart repat sig.
Malmö fortfor att allt mera stiga och utveckla sig,
ehuru på andra sidan om Sundet en mäktig medtäflarinna
uppstod, nemligen Köpenhamn. Då konung Christoffer
af Bayern dit flyttade konungasätet frän Roskild
1443, drogs naturligtvis mycken handel och rörelse
till den nya hufvudstaden, men till Malmö flyttades
deremot från den skånska medtäflarinnan, Lund,
myntverket. Allt ifrån 1440 till 1524 befann sig
de danska konungarnes mynthus härstädes. Det hade
visat sig, att staden behöfde befästas och under
1400-talet uppfördes en tegelstensmur, försedd
med flera fyrkantiga torn. På den plats, der nu
slottet är beläget, lät konung Erik af Pommern
åt sig uppföra ett befästadt hus. Huru nödvändig
stadens befästning var, visade sig, då konung Carl
VIII utförde sitt förfärliga krigståg i Skåne. Han
brände då staden Lund och sköflade hela landet, men
Malmö fästningsverk voro då så förstärkta, att staden
undgick förödelsen. Åtminstone kan icke af annat skäl
förklaras, att Carl lemnade den utan anfall. Stadens
invånare hade vid detta tillfälle visat sig trogna
emot den danske konungen och erhöllo derföre sin
belöning i nya och förökade privilegier. Malmö stod
då i sin högsta blomstring och välmakt.
Den i Sverige på grund af sin trolöshet och blodtörst
förhatade Christian tyrann hyste dock den föresatsen
att befordra handelns utveckling och städernas
tillväxt. Han förbättrade Malmös fästningsverk och
förökade äfven dess privilegier. Stadens högsta
myndighet näst konungen fick benämning af Skultus
(Schultheiss) och till detta embete utnämdes
borgmästaren Hans Mikkelsen, en både redbar,
lärd och konungen trofast tillgifven man. Vid
Christierns landsflykt från sina riken, följde honom
Mikkelsen, som dervid måste lemna maka, barn och
förmögenhet. Ehuru det förklarades, att han skulle
återfå sitt, om han inom två år återvände till hemmet,
framhärdade han hos konungen i Holland, och derföre
indrogs hans egendom till kronan. Han blef emellertid
just under sin landsflykt på det verksammaste sätt
nyttig för sitt fädernesland. Han företog sig nämligen
att, med några vänners bistånd, utarbeta en dansk
öfversättning af Nya Testamentet. Den trycktes 1524
och fördes af Holländska köpmän till Danmark, der
den i synnerhet spriddes och lästes i Malmö. Kyrkans
prelater förklarade väl, »att hvar och en, som
utspridde de kättérier, som den förlupne munken,
broder Luther, lärde, skulle straffas med fängelse",
men den nye konungen Fredrik I motsatte sig alla
våldsamheter. I ett till öfversättningen bi-fogadt
»bref till sina landsmän», yttrade Mikkelsen sig
strängt ogillande emot konung Christierns fiender. Han
afled i Har-clerwyck i Holland 1532.
Denna början af reformationen visade sig
lifskraftig. Följa vi dessa yttringar i Malmö,
finna vi, att Mikkelsens arbete ingalunda varit
förgäfves. Hans efterträdare Jörgen Myntare, så
kallad, emedan han förestått myntverket, eller såsom
han vanligtvis benämnes, Jörgen Kock, var en klok och
beräknande man och gynnade reformationen. Denne-man,
som har ett af de främsta rummen i staden Malmös
historia, förtjenar att skildras med några drag. Han
var född i Westphalen och kom derifrån, en fattig
yngling, till Köpenhamn. Här företog han sig att
idka kaperi under kriget med Hansestäderna och vann
derigenom en betydlig förmögenhet. Han gifte sig med
en rik enka, Sidse Kortsdatter, och öfverflyttade
till Malmö, der han bosatte sig och fortfor med sin
handel. Konung Christian, som utnämt honom först till
myntmästare, utnämde honom också till borgmästare. Då
Christian lemnade sina riken och Fredrik I,
hans farbror, blef Danmarks konung, höllo sig
Malmöborna, med sin * borgmästare i spetsen, troget
till Christian, ehuru den skånska adeln förenade
sig att tukta dem. Adelshären, anförd af Tyge Brahe
och Axel och Holger Ulfstand, anföll staden, men den
sistnämde stupade vid ett utfall, som stadsborna under
befäl af den tappre höfvidsmannen Henrik Gjöe gjorde
vid Kejseberg. Adelsmännen företogo sig emellertid
att inspärra staden och afskära all tillförsel från
landet. Stadsborna hade emellertid fått underrät-
telse, att ett antal herrar voro samlade vid
Skabersjö, och derföre gjordes ett nattligt utfall
dit. Men herrarne undkommo i största hast, lemnande
efter sig vapen och kläder, hvarefter gården sköflades
och brändes. Men nu kommo till adelshärens hjelp
det krigsfolk, som den nye svenske konungen Gustaf
I sändt till Fredriks hjelp. Då såg det farligare ut
för Malmö, helst den hjelp, som Christian lofvat, icke
afhördes. De omtänksamma stadsborna togo sin tillflykt
till underhandlingar, och en förlikning ingicks,
enligt hvilken Malmö och Köpenhamn öfverlemnades
till Fredrik I i Januari 1524. Borgrarne svuro honom
trohet och blefvo försäkrade att få bibehålla sina
privilegier.
Ännu samma år hölls i Malmö ett kungamöte emellan
Danmarks och Sveriges konungar. Det hölls i S:t
Petri kyrka, stadens förnämsta. Konung Gustaf var
icke belåten med de danska diplomaterna, och ännu
mindre med Hansestädernas ombud och ansåg till
och med, att hans egna rådsherrar, Thure Jönsson
och Lars Siggesson, de enda han medförde, icke
voro nog kraftiga emot den lysande raden af danska
biskopar, råd och riddare, som utgjorde ett stort
antal. Emellertid blefvo de fredliga förhållandena
mellan rikena stadfästade.
I Malmö fortfore de protestantiska rörelserna. En
Malmöbo, en ung prest vid namn Claus Mortensen
uppträdde 1527 och predikade emot påfliga
villfarelserna, en predikan, som de genom
utspridda skrifter förberedda sinnena beredvilligt
antogo. Jörgen Kock, borgmästaren, ansåg försigtigast,
att för den »nya och ovanliga predikan» icke upplåta
stadens egna kyrkor. Claus predikade således i ett
kapell, som eljest stod öde i en öfvergifven del af
den fordom åt ett annat håll utbredda staden. Men
då det klagades, att det myckna folket nedtrampade
gräset omkring kapellet, fick presten uppträda i ett
annat, närmare beläget kapell, och inom kort upplåts
åt honom, med konungens tillstånd, en rymlig kyrka i
staden, der han inrättade en fullständig gudstjenst
på danska språket efter Lutherska sättet. Som folkets
tillopp fortfor, begärdes nu S:t Petrikyrkan, men
erkebiskopen Åke Sparre förbjöd den nya predikanten,
som derföre begaf sig till Holstein, att vidare
uppträda i Malmö. Der hade dock hans predikningar
redan verkat så mycket, att klosterfolket i staden
icke mera understöddes af borgrarne, och munkarne
begynte att begifva sig bort, Jörgen Kock anmälde
detta för konungen och anhöll att få använda tvenne
af klosterbyggnaderna, den ena till ett hospital,
den andra till rådhus. Då det äfven utverkades,
att Claus Mortensen, åtföljd af en medhjelpare,
fordom munk och äfvenledes Malmöbo, vid namn Hans
Olufsen Spandemager, fick återkomma och försågs med
konungens skyddsbref, och åt dessa till och med S:t
Petri kyrka uppläts, då var det snart förbi med
den katolska läran härstädes. Erkebiskopen, som
för öfrigt var en lärd och from man, gjorde hvad
han kunde, för att hejda anfallet mot sin kyrka,
varnande för de nya predikanterna, som voro kättare,
»förskämmede Preste og förlöbne Munke», men uträttade
intet. Redan 1529 var Malmö en helt och hållet
protestantisk stad, den första evangelisk-luterska
i Danmark. De sista munkarne fördrefvos, och ett
protestantiskt gymnasium inrättades, som blef så
berömdt, att till och med många af Danmarks adel
ditsände sina söner, för att undervisas. I Malmö
funnos då tvenne tryckerier. Det ena anlades 1527
af en svensk prest från Söderköping vid namn Olof
Ulriksen. Detta tryckeri, först inrättadt på den
ryktbare Linköpingsbiskopen Hans Brasks bekostnad i
Söderköping, misstänktes af Gustaf I att vara ämnadt
till försvar för den påfviska läran, flyttades till
Köpenhamn och snart till Malmö, der det i stället
verkade för protestantismen. Det andra tryckeriet
tillhörde en f. d. kanik i Lund, Christiern Pedersen,
som fick tillstånd af konung Fredrik att bosätta sig
i Malmö och försörja sig med »prenteri». Han var
handsekreterare hos Jörgen Kock, och han deltog i
den tidens bibelöfversättningar, så att den första
tryckta danska bibelöfversättningen var författad af
honom. Såsom en märkvärdig omständighet må nämnas,
att dessa tryckerier upphörde med sina ägares afgång
och att Malmö sedan icke ägt ’boktryckeri förr än
1813. (På 1660-talet lärer dock en kort tid ett
boktryckeri derstä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
