Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmö. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
des varit i verksamhet.) Malmö stod sålunda under
den andra fjerdedelen af 16:de århundradet främst i
den stora protestantiska rörelsen. Men under samma
period inträffade också politiska hvälfningar,
i hvilka Jörgen Kock tog en vigtig del.
Då efter konung Fredriks död (1533) i Danmark en
mellantid inträffade, innan det blef bestämdt,
hvem som skulle blifva hans efterträdare, försökte
katolikerne en reaktion. Men derjemte kommo äfven
andra folkviljans elementer i rörelse. Fredrik I hade
väl främjat reformationen, men skänkt adeln sådana
företrädesrättigheter, att allmogen på det hårdaste
blef förtryckt. Då adeln och prelaterna sammanträdde,
visade det sig, att de hade alldeles motsatta
intressen. Biskoparne klagade öfver det Lutherska
kätteriet och kyrkans trångmål, adeln ville icke afstå
från de många gods, som blifvit från klostren indragne
och till största delen tillfallit ädlingar. Adeln
ville hafva Fredriks äldste son Christian, som
var känd såsom ifrig Lutheran, till efterträdare,
biskoparne ville deremot hafva en yngre broder Hans,
hvilken var ett barn och således kunde uppfostras till
andra åsigter. Missnöjet gjorde, att sammanträdet
upplöstes. Förföljelser börjades mot de evangeliska
pre-dikanterne, som anklagades för otillbörliga
utlåtelser om de katolske andlige, hvilka blifvit
kallade: själamördare, ulfvar i fårakläder, tjufvar
och röfvare, »hårde og forblindede Knubbe». Men
borgrarne togo sina predikanter i försvar. Bland
borgare och allmoge uppkom en önskan att återfå den
fångne kung Christian, som var folkets vän. Lubeckarne
blandade sig nu i saken, emedan Holländarne erhållit
lika Handelsrätt, som de. En flotta lopp ut från
Lubeck, anförd af borgmästaren Jörgen Wullenweber
och amiral Marcus Meyer. Det dubbla ändamålet,
Christians återinsättande på tronen och reformationens
införande, kunde icke annat än verka på Jörgen Kock,
som alltid i grunden varit Christierns vän, ehuru
han under Fredriks lifstid afhållit sig från alla
stämplingar. Nu förenade han sig med borgmästaren
i Köpenhamn Ambrosius Bogbinder att bryta adelns
och prelaternas öfvervälde. De båda ingingo derföre
förbund med Lubeckarne. Desses anförare, den tappre
grefve Christoffer af Oldenburg gjorde ett låtsadt
infall i Holstein och Slesvig, så att den danska
krigsmakten drogs dit, men i det samma kastade han
sig öfver det blottade Seland, der Köpenhamn öppnade
sina portar för honom.
Jörgen Kock hade under tiden icke varit overksam
i Malmö. Han hade bemött befälhafvaren på slottet,
Mogens Gyllenstjerna, med artighet, haft honom till
gäst i det ryktbara Knutsgillet på stadens rådhus,
men förklarade honom dagen derefter för fånge. Nu
beväpnade sig borgerskapet, slottet intogs och
nedrefs. Vakt ställdes vid stadsportarne, med
befallning att låta alla slippa in, men ingen ut af
staden. Ett par riksråder, Trued Ulfstand och Claus
Podebusk, äfvensom några andra gode män, ett par
abboter och några herremäns söner, som’gingo i Malmö
skola, blefve häktade. Grefve Christoffer kom nu
öfver till Skåne, som hastigt blef eröfradt. Adeln
blef tvungen att med allmogen hylla konung
Christiern. Det skedde på den så kallade Lybergs
hög vid Lund. Derefter höll grefven ett högtidligt
intåg i Malmö, vid hvilket tillfälle Jörgen Kock
på en snöhvit häst red vid hans sida. Nu befann sig
folkpartiet på höjden af sin makt, och det tycktes,
som den fångne Christern skulle återfå sin tron. Men
hastigt förändrade sig omständigheterna. Den unge
Christian vände sig till Gustaf I om hjelp. Denne
afsände en här under befäl af Johan Thureson Roos
till Skåne. Christians tappre höfding Johan Ranzau
slog de Jutländska bönderna i Aalborg och anställde
ett sådant blodbad, att man sällan i historien
finner något dylikt, utom i Österländerna. Allt
vuxet mankön, hvaribland 2000 bönder, måste springa
öfver klingan. Derefter tågade han till Fyen, der
Christoffer blef slagen i den blodiga striden vid
Öxnebjerg, hvaruti den ryktbare erkebiskopen Gustaf
Trolle blef dödligt sårad. Den katolske prelaten
befann sig således nu i en krigshär, hvars ändamål
var j att kämpa just för den nya lära, hvilken Trolle
förut i Sverige ! dömt såsom kättersk. Den skånska
adeln förklarade sig, vid den svenska krigsmaktens
ankomst, emot grefve Christoffer, l och herrarnas
trupper förenade sig i Norra Skåne med sven- |
skarne. Den förenade hären drog mot Helsingborg, dit
Jörgen Kock anlände: med krigsfolk från Malmö. Marcus
Meyer, den Liibske amiralen, var befälhafvare. Men
slaget förlorades, och det lyckades endast med möda
för Jörgen Kock att på en båt, som han-hållit i
beredskap, undkomma sina förföljare. Han kom till
Malmö. Här underhöll han emellertid striden med
mycken tapperhet, då äfven denna stad belägrades
af det nu segrande partiet. Men snart började en
hungersnöd att låta känna sig, sedan den af 11 svenska
krigsskepp förstärkta danska flottan afskurit all
tillförsel. Då tog Jörgen Kock åter sin tillflykt
till underhandligar. Han lyckades vinna Christian
III:s förtroende, såsom en källa uppgifver, derigenom
att han upptäckte och meddelade grefve Christoffer
hemliga planer. Till följe af det uppdrag, Jörgen Kock
gifvit Malmöborna, inställde sig tvenne borgmästare
(Jörgen Kock var icke den enda embetsmannen med denna
benämning i Malmö) jemte ett par rådmän och några
borgare från Helsingör hos konungens ombud. Det blef
öfverenskommet, att staden Malmö öfverlemnades åt
konungen, som deremot bekräftade stadens privilegier,
försäkrade, att han skulle skydda den evangeliska
läran och att alla, som deltagit i uppresningen emot
honom, skulle få fullständig amnesti. Det vilkor,
som vållade största svårigheten, var stadsbornas
fordran, att intet slott skulle byggas i staden. De
om sin frihet måna borgrarne fingo äfven häri sin
vilja fram. Konung Christian höll derefter sitt
intåg i staden och emottog borgerskapets hyllning
och trohetsed.
Under den sista tiden af Malmö belägring hade
Jörgen Kock begifvit sig till Köpenhamn, der grefve
Christoffer hjelte-modigt uthärdade en lång belägring,
men dock slutligen måste uppgifva staden. Ehuru den
förbittrade adeln ville åtkomma Jörgen Kocks lif,
blef han af konung Christian fullkomligt benådad
till lif, ära och gods. Så snart den kloke mannen
insåg omöjligheten att ytterligare förfäkta sin väns
Christierns rätt, egnade han sig troget till den nye
konungens tjenst och var honom nyttig med sina goda
råd, sin erfarenhet och sin förmögenhet. Jörgen Kock
utgaf, för att tillfredsställa adeln, en förklaring,
hvaruti han yttrade, att allt, som han kunnat säga så,
att det kunde tydas såsom ofördelaktigt för riksrådets
och adelns goda rykte, endast skulle tillskrifvas
den fiendtliga ställning, hvaruti han under kriget
befunnit sig. Han bad om tillgift i det han förgått
sig. Ehuru förödmjukande, om man så vill, var dock
detta erkännande klokt. Han blef på det ärofullaste,
enligt borgerskapets enhälliga och ifriga begäran,
å ny|o inställd i sitt borgmästare-embete. Han
gjorde ett gästabud för konungen. Yid måltiden
hade för konungen blifvit inrättadt ett högsäte på
fyra fjerdingslika pelare. Då nian steg upp från
bordet, utbad sig Jörgen Kock, att konungen ville
taga emot den stol, på hvilken han suttit, och
då konungen tycktes något Öfverraskad, försäkrade
han, att konungen icke förut ägde någon dyrbarare
stol. Fjerdingarna voro nämligen fyllda af danskt
silfvermynt. Jörgen Kock var derefter, liksom förut,
verksam för stadens bästa, skänkte summor till dess
offentliga byggnader, ordnade dess fattigvård. Med
sin hustru, Sidse, köpman Knåphoffs enka, hade han
en son Claus, hvilken, såsom sjöman i nederländsk
tjenst, idkade kaperi mot Hansestäderna. Han blef
tillfångatagen af Hamburgarne. Jörgen bjöd en ansenlig
lösepenning för sonen, men han blef afrättad. Då
anslog fadren den betydliga summan såsom en gåfva
till Malmö skola och de fattiga i staden. Jörgen Kock
afled 1556, utan att eftcrlemna något barn. Hans
minne är icke blott högaktningsvärdt, utan det har
särskilt blifvit ett af staden Malmös ädlaste och
dyrbaraste. Bland stadens märkvärdigheter är hans
ännu qvarstående hus.
Nu följde för Malmö stad en tid, som icke var så
lysande. Det politiska anseende, som staden ägt,
sjönk så småningom. Det var Köpenhamn, som trängde
sin genbo tillbaka. Men äfven andra skäl bidrogo
dertill. Sillfisket upphörde och drog sig till
Kattegatt i stället för Sundet, pesten utbröt,
och ett betungande arbete på Malmöhus fästning,
äfvensom tryckande pålagor, verkade ett aftagande i
stadens välmåga. Hvarken Erik XIV:s eller Carl IX:s
krig nådde Malmö. Under Christinas regering inryckte
en svensk här i Skåne, och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
