- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
121

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botanikens under. (Tänka växterna ?) - Vesuvius - Hvad en stackars hyresgäst kan hafva att utstå

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och finna en bättre existens, först sammanfattade allt
sitt sträfvande i en enda akt – växandet. Icke böra vi
förbise, att denna planta började söka ljuset, innan
detta hade fallit på henne. Alltså utvecklade sig
hennes sträfvan efter ljuset fritt och sjelfständigt,
utan att den minsta solstråle hade nedträngt
i det stora djup, der hon befann sig. – Denna
omständighet, hvilken visar, att växten icke
handlade under någon yttre impuls, låter oss
uti ifrågavarande företeelse tillika skönja det
karakteristiska kännetecknet på hvarje frivillig akt –
spontaneiteten.


Vesuvius.

Vid Neapolitanska viken reser sig den vördnadsbjudande
volkanen Vesuvius till en höjd af 4000 fot
öfver hafvets yta. Lik en konung, medveten af
sitt majestät, skådar denna kägla allvarsamt ned
öfver den omgifvande sköna nejden, det präktiga
kustlandet med dess många minnen från forntiden,
det »lyckliga Campanien». Onekligen utgör denna
trakt en af de herrligaste och rikaste på jorden,
ett paradis af skönhet och fruktbarhet; och när de
krafter, som arbeta i Vesuvii innandöme, hålla sig
inom sina gränser, då prunkar äfven sjelfva berget
af den herrligaste vegetation. Här alstras det sköna
vinet »Lacrymæ Christi», och här sprider rosen sitt
doft ända upp mot den förrädiska kratern, som sjelf,
oaktadt sitt höga läge, fordom bekransades af lummiga
träd.

Ända till år 79 hade Vesuvius förhållit sig
stilla. Icke ens en dunkel saga visste att förtälja
om något utbrott. Af bergets form insåg man väl,
att det varit en volkan, hvilken man dock betraktade
som för alltid slocknad, ända tills den förfärliga
katastrof inträffade, genom hvilken de trenne städerna
Herculanum, Pompeji och Stabiæ begrafdes under
aska ooch lava. Mångtaliga utbrott hafva sedan dess
förekommit. År 1794 ödelades den lilla staden Torre
del Greco, efter att redan sju gånger förut hafva
blifvit sköflad af våldsamma eruptioner. I Februari
månad 1850 ruinerades många slott, byar och skogar,
och i samma månad år 1861 förstördes för nionde gången
det då mera åter uppbyggda Torre del Greco. Eruptionen
var vid sistnämda tillfälle af ganska våldsam art;
rökpelaren, som uppsteg ur berget antogs uppgå ända
till 20 tusen fots höjd, och lavaströmmarne samt den
uppkastade askan och de glödande stenarne spridde
sig på ett vidsträckt område.

Det Vesuvii utbrott, som ägde rum i December månad
förlidet år, har genom bildandet af en ny hufvudkrater
och flera sidoöppningar i väsendtlig mån ombildat
detta volkaniska bergs eruptionskäglor. Att betrakta
dylika, så plötsligt inträdände förändringar i den af
oss bebodda jordytan, är naturligtvis af det mest
spännande intresse, icke allenast för geologen,
utan för hvarje menniska.

Denna eruption synes hafva uppnått sin glanspunkt
tisdagsnatten den 17:de December. Väldiga
massor af så kallad volkanisk aska, sand och slagg
utslungades, likt oräkneliga raketer, mot himlen;
glansen från den glödande lavan i kratern bestrålade
det till en del med snö betäckta berget och belyste
den vackra Neapolitanska Viken. Snart strömmade
lavan öfver kraterns bräddar och utgöt sig vidt och
bredt öfver sluttningarne, i synnerhet i riktning mot
Somma, som i halfcirkelform omgifver kraterkäglan.
Vår illustration föreställer den nya kratern,
sedd från Somma. I förgrunden se vi, huru lavan
genombrutit brädden. I det inre af kraterbäcknet
finnas tvenne små sekundära eruptionskäglor,
hvilka åskådliggöra i mindre skala företeelsen af
volkaniska utbrott genom den fasta jordskorpan; de
kunna betraktas som små volkaner i den nyss stelnade
lavabetäckningen.

*


Hvad en stackars hyresgäst kan hafva att utstå.

        Spring hem igen, fall ned på edra knän,
        Bed Gudarne om skoning från det straff!
        – – – – – – – – – – – –
                                Shakspeare.

»Välkommen min unge vän!» – helsade mig min läkare,
i det han mötte mig på trappan, vid det jag, med
tillhjelp af min krycka och en betjents starka arm,
krallade mig ner ur den beqväma resvagn, hvari jag
färdats. »Jag hoppas, ni skall blifva nöjd med det
logis, jag skaffat er! Gatan är tyst och stilla, och
ändå helt nära hjertat af staden; ni har midt för
edra fönster en liten vacker trädgård, som tillhör
en hederlig kopparslagare, hvilken jag känner,
och som lofvat mig att lemna er tillträde dertill,
när helst ni önskar det. Edra rum äro propra och
belägna på nedra bottnen, på det ni ej må besväras af
trappor, er värdinna är hygglig; hvad kan ni önska
mer? Farväl! Jag har vid denna timma stämt möte
med en embetsbroder hos en patient, hvars lif står
på spel, och jag kan ej dröja. Ni skall dock snart
återse mig.»

Jag tackade honom för de omsorger, han haft för mig,
och hoppades, att ingenting skulle komma att fattas i
min belåtenhet. Jag visste ej, hvad en kopparslagare
till granne ville säga. Det tillhörde erfarenheten
att lära mig det.

Jag är född och uppfödd på landet. Med undantag af
min skol- och akademietid har jag aldrig vistats inom
städernas och rännstenarnes territorium. Jag älskar
studier och tankesysselsättningar och skulle troligen
egnat mig åt något specialfack deraf, estetiken
t. ex., om icke min fars önskningar besegrat mina
egna i det fallet. Jag är hans enda son och arfvinge
till en egendom, på hvars odlande och förskönande
han nedlagt sin ungdomsflit och sin mannaålders möda.
Att tänka, det icke hans son skulle fullfölja hans
verk och en dag berga de skördar, till hvilka han
först fårat jorden, skulle utan tvifvel blifva en
spik i hans likkista, och att inhamra en sådan skall
min hand aldrig göra sig skyldig till.

En dag gjorde jag en ridt med min far, då min
häst skyggade för ett rislass, som man ställt vid
vägkanten, och kastade mig i diket. Jag vrickade min
ena höft. Läkaren, som från närmaste stad afhämtades,
fann skadan betänklig och önskade hafva mig närmare
under ögonen, för att bättre kunna sköta mig. Jag
efterkom hans råd och flyttade, enligt hans anordning,
in till staden till den hyggliga värdinnan, midtför
kopparslagarens hus med den lilla tillhörande
lustgården. Min gamla håg florerade allt jemt,
och jag medförde en laddning nyförskrifna böcker,
för att dermed fördrifva min tid. Derjemte ernade
jag fortsätta en hjeltedikt, hvilken jag i största
hemlighet påbörjat, sedan jag trott mig finna,
att en viss skaldeådra genomsipprade min natur, och
förmedelst hvilken jag hoppades odödliggöra mitt namn,
genom ett pris af svenska akademien.

Första morgonen väcktes jag tidigt af ett gnisslande
utanför mina fönster, som på det mest mordiska sätt
sårade mina öron. Det finnes ljud, som så skärande
afficiera våra nerver, att vi känna det ända i
tänderna och erfara en oemotståndlig rysning. Det jag
hörde, var af detta slag. Efter korta uppehåll, och
så snart sömnen började återtaga sitt residum öfver
mina omorgnade ögonlockar, förnyades det åter och
fortfor så omkring en timmas tid. Knappast hade jag
räknat ett så långt pauserande, att jag med trygghet
kunde öfverlemna mig åt den ljufva morgonslummern,
hvilken alltid varit mig kär, innan jag väcktes af
ett annat ljud. Pick, pack, pick pack!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free