Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad en stackars hyresgäst kan hafva att utstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterkomma den, men det der har inte jag, utan mina
fruntimmer med att göra. Ni får vända er till dem.»
»Er hustru är döf för min klagan.»
»Ja så. Hvad vill ni då, jag skall göra?»
»Ni är herre i ert hus.»
»Ja visst, ja visst!» sade han något förlägen. »Men,
ser ni, jag är borta och sköter min tjenst hela
dagen, och då är det fruntimmerna, som regera hemma i
huset. Yilja de inte höra er, kan jag ingenting göra
dervid.»
Nu stod mig ingen annan utväg åter, än att ånyo
betänka mig på ombyte af herberge.
Jag annonserade å nyo i stadens tidning, fick oiferter
till öfverflöd och skickade min betjent, liksom
förra gången, att underrätta sig om antagligheten
af de samma. En vunnen erfarenhet hade lärt mig,
hvad som borde undvikas: kopparslagare i grannskapet,
barnkammare uppöfver mig, piano bredvid mig.
Det sednare var, försäkrade han, det kinkigaste
att freda sig från, ty, från hvarje hus och koja,
han gick förbi, hörde han en polketta eller mazurka
klinkas och fruktade, att det knappast skulle finnas
en boning i hela staden, inom hvars knutar ej ett
skrälligt piano hade sin plats.
Emellertid återkom han med den lugnande
underrättelsen, att jag möjligen skulle kunna få
bo hos en gammal madam, en städad och ärbar gumma,
om jag annars vore en stillsam och hygglig ungherre,
som ej förde buller om nätterna eller störde tystnaden
hvarken för henne eller hennes grannar - något i
afseende hvarpå hon måste vara ytterst nogräknad,
- Sedan hon blifvit lugnad i det fallet, återstod
från hennes sida inga skrupler för min inflyttning,
förutsatt att jag kunde finna ir;g vid den enkelhet
och tarflighet, som rådde i hennes bostad. Hon var der
ensam invånarinna. Hela hennes hus bestod endast af
trenne rum och kök på nedra botten, hvilka förstnämda
hon upplät åt mig, samt ett gafvelrum på vinden, dit
hon sjelf flyttade. Rummen voro små, med urblekta
tapeter, möblerna gammalmodiga, med hemmaväfdt
öfverdrag och magert träarbete. Resorter och »mille
fleurs» voro här bannlysta lyxartiklar. Ingenting
kunde jemföras med hvad jag lemnade, men vinsten af
bytet var dock obestridlig. Det finnes ej något,
som kan uppväga tystnaden för den, som lärt sig
förstå dess vigt. Hvar finnes något tankens arbete,
som ej framgått under skyddet af dess egid? Jemföre
man produkten af verldens allt buller och bång med
den, som utgått ur tystnadens heliga sköte, och man
skall ej allenast med en af våra stora män nödgas
erkänna, att »allt, som sker stort i verlden, sker
tyst», utan äfven, att tystnaden är en moder till
allt hvad som sker stort i verlden. I hennes sköte
hafva alla de stora idéer uppstått och utbildat sig,
som fört menskligheten framåt på civilisationens
bana. Tänkarens spekulationer, vetenskapsmannens
upptäckter, skaldens ingifvelser och konstnärens
färdigheter hafva rufvats under hennes vingar.
Ej, värde läsare, att jag, i min ringa stad,
skulle vilja sätta mig under någon af dessa
kategorier. Himlen bevare mig för en sådan
förblindelse! Men myggan har fått vingar, lika
väl som örnen, hvilka, om än af flor, hafva samma
behof af luft, för att bära henne i sommarqvällens
dans, som deri sednares, för att svinga honom upp på
klippans spets. Det är ej gåfvans mått, det är hennes
art, som betingar krafvet för tillgodogörandet af
hennes förmåner. Emellertid låtom oss återkomma till
berättelsen om mitt olycksöde!
Jag lefde en hel veckas tid det lyckligaste lif
i min anspråkslösa bostad. Visst var det något
anakoretiskt, om man så vill, men de|t passade
fullkomligt för mitt lynne och för en bräcklig och
tänkande menniskas behof. Det höga planket, som omgaf
det lilla huset och öfverskyggades af några gamla
kastanieträds lummiga kronor, utestängde gatans sorl
och förbigåendes blickar. Inom denna kinesiska mur
fann jag ett himmelrikes lyckliga lugn och begärde
ej mer för mitt välbefinnande. Min värdinna var
sjelfva beskedligheten och försummade intet, som
kunde lända till min beqvämlighet och trefnad, utan
syntes tvärtom göra sig ett nöje af att befordra dern
på alla upptänkliga sätt.
Min läkare var den ende. som ej fann sig nöjd med min
isolering. Han yrkade på sinnenas förströelse till min
båtnad. Men det finnes något innanför sinnena, till
hvilket läkarens blick ej tränger. Han ville förskaffa
mig bekantskaper, som skulle besöka och muntra mig,
och sade sig vilja sjelf komma oftare, än som skedde,
om hans tid det tillät. Jag betackade mig för hans
godhet, men försäkrade, att jag var nöjd inom mitt
plank i min tystnad och med min inskränkta utsigt.
Den kastaliska källans flodtid hade här inträffat för
mig, och mitt poetiska arbete växt med flera verser på
dessa åtta dagar, än förut under långa månader. Apollo
var liberal på goda ingifvelser och räknade icke för
rof att från sin höga Olymp sänka sig ned till sin
dyrkare vid det opolerade skrif-bordet och hviska både
rim och reson i hans öra. Ja, icke ens under nattens
sömnlöshet var jag beröfvad hans gudomliga närhet. Jag
såg honom ofta i glansen af den lilla stjernan, som
blickade in genom mitt fönster och hörde verldarnes
harmonier klinga från hans lyras strängar.
En natt, just då jag som bäst lyssnade till denna
storartade musik, uppstämde en katt, helt nära
mitt fönster, sitt ömkeliga lamentabile. Det
torde väl knappast i hela naturen finna någon
varelse, som sjunger sitt erotiska qväde på en
mera fasaväckande melodi än katten. Och hvilken
ihärdighet sedan?! Minnena af Sonat patetik uppvaknade
ovilkorligen dervid. Jag kände mig olycklig. Det var
som hade jag fullbordat ett af dessa fiktiva fall,
hvilka så obehagligt uppväcka oss ur sömnen med en
förskräckelsens sprittning. Då jag ej längre förmådde
härda ut, ringde jag på min betjent och tillsade
honom att förjaga sångsällskapet, ty locktonerna
hade sammankallat ett helt sådant. Han såg genom
mitt fönster och varseblef under detta en stor hvit
kattskepnad, öfver hvilken han, utan vidare betänkande
utgjöt hela innehållet af min tvättkanna.
Detta gjorde önskad verkan. Musiken tystnade. Den
hvita kattskepnaden for med ett språng öfver planket,
efterföljd af en hop andra kattor, hvaraf min betjent
drog den slutsatsen, att den förstnämda var sjelfva
primadonnan, med hvars bortförpassande konserten
skulle upphöra. Han hade rätt. Jag hörde icke mera
af den förhatliga musiken, men påföljande morgonen
förmärkte jag en ovanlig rörelse i huset. Porten till
gården öppnades och stängdes oftare än vanligt,
steg hördes i trapporna, och jemrande röster
från gafvelrum-met, som min värdinna bebodde, ja,
till och med snyftningar tyckte jag mig derifrån
förmärka. Mitt morgonkaffe lät vänta på sig, och
då det inkom, var gräddan glömd. Madamen gjorde sin
ursägt, men en stor olycka hade inträffat, sade hon,
som alldeles förbryllat henne.
»Viktoria hade», berättade hon, »varit nära att
omkomma.»
»Viktoria? Hvilken Viktoria? Drottningen af England?»
frågade jag.
»Så herrn talar! Hvad skulle jag bry mig om
drottningen af England. Nej, det är fröken Severinas
Viktoria, som varit ute för en olycka.»
»Fröken Severinas Viktoria? Och det säger ni så
oför-blommeradt? Hvad har då händt det stackars
barnet?»
»Barnet!» upprepade madamen, och kunde icke, oaktadt
sin miskundliga uppsyn, af hålla sig från ett leende.
»Flickan, fröken, eller hvad hon skall kallas?»
tillade jag, rättande mitt misstag.
»Hvad herrn är rolig! Känner han då inte fröken
Seve-rias Viktoria?»
»Jag har icke den förmånen.»
»Det var kostligt! Hon ax väl annars känd i hela
staden.»
»Ni torde påminna er, att jag inte har några
bekantskaper htr i staden eller förmår gå utom min
dörr.»
»Hon springer så mycket oftare här i gården. I går
stal hon undan händerna på mig en aborre, som jag
rensat till middagen åt er. Ni skall tro, hon låter
icke nöja sig med fisk-skrädet, då hon kan komma åt
de rena styckena.»
Jag förstod nu, att ett missförstånd måste äga rum
oss emellan, och sade: »Jag vet verkligen inte,
om hvem ni talar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
