- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
126

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad en stackars hyresgäst kan hafva att utstå

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Om den stora hvita kattan, som ni troligen sett gå
här . . .»

»Det odjuret, som i natt satt sig under mitt fönster
och skrek som f- ? Jag önskar duschen bekommit henne
så väl, att hon aldrig mer vågade sig öfver detta
plank!»

»Hvad säger ni?» återtog den goda madamen med
förskräckelsen på sitt ansigte. »Skulle Viktoria
fått sitt bad här.» »Viktoria eller ej, lika
mycket! Kuren lyckades öfvermåttan, och jag hörde
ej ett jamande, sedan hon fått sin öf-verspolriing.
Det var ett lyckligt infall af min betjent.»

»Herre!» sade hon med en ångest, som nästan rörde
mig till medlidande »låt, i himmelens namn, ej någon
få veta, att detta skett inom mitt plank! Jag skulle
blifva olycklig för fröken Severina!»

Jag log åt hennes ängslan.

»Ni vet icke, hur kär fröken Severina håller
Viktoria. Hon har sjelf varit hos mig på morgonen och
beklagat sig öfver det arma djurets olycka. Hon hade
bud hos mig i går afton, för att höra om Viktoria var
här. Jag hade ej sett henne på hela eftermiddagen,
och den stackars fröken måste lägga sig utan sin kära
katt. Hon sof oroligt till klockan tu på natten,
då hon fick höra ett jamande i förstugan, som hon
igenkände vara från Viktoria. Hon sprang sjelf upp
ur sin säng, för att släppa in sin guldkatta, då hon
hoppade henne i famnen, genomdränkt af iskallt vatten
och darrande i alla leder. Hon bäddade henne i en
filt, lade varma vattenkrus omkring, gaf henne ljum
mjölk och bakade plättar åt henne midt i natten. Hon
vägrade att äta, men sof godt, ännu då fröken kom
hit att berätta mig olyckan. Hon var alldeles utom
sig och bad mig komma att se Viktoria, för att säga,
hvad jag trodde om hennes vederfående.»

Under hela detta långa samtal väntade jag på
den glömda gräddan. Slutligen afbröt jag den
pratande gumman genom en påminnelse om, att kaffet
kallnade. Under nya ursägter gick hon ändtligen
att hämta den. Efter ett par minuter återvände hon,
utan grädde men strålande af glädje.

»Gud ske lof!» utropade hon i högsta
förtjusning. »Viktoria har varit inne i köket och tömt
gräddskålen, medan jag stått här och talat. Goda
tecken, att hon skall komma sig och blifva sig
lik! Jag skall emellertid hålla kaffet varmt åt er,
tills jag hinner hämta ny grädda.»

Vid sin återkomst förnyade hon sin begäran om
tystlåtenhet i afseende på min delaktighet i Viktorias
nattliga äfventyr, »ty», sade hon »fröken Severina är
min välgörarinna, och hon skulle aldrig förlåta mig,
om hon finge veta, att hennes kära katta tagit någon
skada här i denna gård, som hennes godhet upplåtit
åt mig.»

Jag lofvade, hvad hon önskade och glömde så
Viktoria. Denna tycktes göra det samma med sina
utståndna lidanden och den tacksamhet, hon var skyldig
sin matmoder för de sorger och bekymmer hon burit
för henne, enär hon påföljande natten, lurande hennes
vaksamhet, förnyade den filharmo-niska sammankomsten
och blottställde sig för nya eventualiteter.

Med röda ögon och tårade kinder inträdde min
beskedliga värdinna morgonen derpå med mitt
morgonkaffe. Med en suck nedsatte hon brickan framför
mig och stannade på ett par stegs afstånd, med en min,
som hade hon något på sitt hjerta, det hon hade svårt
att komma ut med.

»Hur står det till? Viktoria har väl ej varit i någon
ny fara?» sade jag, för att lösa hennes tungas band
och upplifva hennes mod för ett meddelande, hvaraf
hon tycktes vara i behof.

»Ack, för en tusende gånger större, för ett riktigt
mordanslag, och det kommer från er, herre. Jag trodde
er ej vara så omensklig. Och flytta måste ni, det är
ingen jfbdon för det!»

»Hvad säger ni? Skall jag flytta? Hvarför det?»
»För mordförsöket på Viktoria, det har fröken
Severina sagt.»

»Endera måtte fröken Severina eller ni sjelf blifvit
stol-lig. Jag förstår icke ett ord af hvad ni säger.»

»Det är inte vardt, att herrn gör sig så oskyldig,
för det är herms namn, som står i hattfodralet,
och ingen har vågat taga det utan herms samtycke.»

»Viktoria och hattfodralet och flyttning och fröken
Severina! . . . Min goda madam, jag fruktar verkligen,
att ni börjar fela på förståndet.»

I det samma inkom min betjent, hvilken jag frågade,
om han kände till något, som kunde utreda denna
besynnerliga sammansättning af heterogena ämnen? Han
omtalade då, att han den förflutna natten blifvit
väckt af Viktorias ömma läten. Förbjuden som han var,
att å henne å nyo använda den, med så mycken framgång
begagnade vattenkuren, och »öm om min ostörda nattro»,
såsom han försäkrade, hade han måst taga sitt parti
för något annat afgörande medel att bringa henne
till tystnad. Jag hade ett gammalt hattfodral af
skinn, hvilket förskref sig från den tiden, då man
nyttjade bredare brätten på sina hattar än nu, och
följaktligen var af större rymd, än det närvarande
modet kräfver. Det stod i en vrå i hans rum, och
han visste, att jag icke frågade efter det samma. På
det föllo nu hans tankar. Han steg upp, tillfångatog
kattan, satte henne i fodralet, tryckte locket på,
gick ner till ån, som genomflyter staden, och lät
henne så gå till sjös. Han hoppades derigenom för
alltid hafva gjort sig qvitt denna fiende till min
nattliga ro. Men ödet beskyddade Viktoria. En tidig
morgonvandrare hade, såsom den beskedliga värdinnan
fullföljde, i gryningens halfdager fått se den
ovanliga farkosten flyta på vattnet, med strömmen,
och med en båtshake bogserat den i land, då han vid
undersökningen af lasten fann den bestå af Viktoria,
som »alla lyckligtvis kände och visste, hvar hon
hemmahörde.»

Slutet af historien blef uppsägningen af min
trefliga bostad. Fruktlösa voro både böner och
protester. Fröken Severina hade så beslutat, och hon
var här den afgörande makten. Henne tillhörde nämligen
den boning, i hvilken jag funnit min fristad. Den
hade blifvit af henne hyresfritt upplåten till min
värdinna, då hon blifvit enka, hvilken i inånga
år varit i hennes tjenst och nu sjelf lopp fara att
blifva uppsagd, om hon vågade motsätta sig straffdomen
mot mig. Förgäfves ville jag söka träffa fröken
Severina, för att öfvertyga henne om min oskuld i
mordattentatet på Viktoria, och att denna skulle af
min betjent hädanefter betraktas som en oantastlig
varelse. Hon ville icke se mig eller höra talas om
någon amnesti. Hämden öfver hennes kattas baneman
måste blifva en evig landsflykt från den gård, hon
kallade sin.

Nu befann jag mig i ett nytt bryderi för bostad,
och detta så mycket större, som jag med saknad och
mot min vilja lemnade den, jag ägde. Jag gaf mig å
nyo tillkänna genom tidningarne och fann åter många
dörrar färdiga att öppna sig för mig. Till alla de
andra vilkoren å min sida hörde nu, att ingen Viktoria
måtte hafva sitt beskydd i det hus, som skulle mottaga
mig. Min betjent anträffade slutligen ett, som han
trodde skulle ersätta mig alla de fördelar, jag här
lemnade, och dertill bringa mig nya, enär rummens och
möbleringens beskaffenhet vida öfverträffade, hvad
jag här låtit mig nöja med. Det tillhörde en enka, i
goda omständigheter och af mognad ålder. Visserligen
hade hon ett piano, men det hade stått stängdt, allt
sedan mannens död - för ett par månader sedan - och
hon ernade aldrig mer öppna det. Hon bebodde huset
ensam, och det var tyst som i grafven.

Godt! tänkte jag, ödet förklarar sig sålunda för mig
mot fröken Severinas hämd!

Jag lefde i denna sälla tro en tid bortåt - jag
tror nära en hel vecka - och hade åter kommit i mitt
ensliga lifs sysselsättningar, som blifvit mig allt
mera kära, ju ostördare jag deråt kunde öfverlemna
mig, då min värdinna en dag inträdde och bad om
tillåtelse att få sätta upp rena gardiner i mitt
rum. Jag kastade en blick på dem, som suto för mina
fönster och förklarade, att jag fann dem rena och
hvita som nyfallen snö. »Ni är allt för öfverseende
eller artig!» sade hon. »Men jag kan icke med godt
samvete begära, att en hyresgäst skall nöja sig med
sådana gardiner. Emellertid torde ni tillåta, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free