Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad en stackars hyresgäst kan hafva att utstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag sjelf sätter upp de nya, emedan jag aldrig
anförtror mina pigor så maktpåliggande uppdrag.»
Jag kunde icke vägra, ehuru jag just vid hennes
ankomst satt färdig att fatta i vingen en idé, som
sväfvade fram för mitt inre öga, och som genom denna
mellankomst kanske skulle gå för alltid förlorad för
mig. De goda andarne, fantasiens och diktens andar,
låta icke kalla sig, när vi det vilja; vi måste vara
redo att lyssna till deras ingifvelser, då de besöka
oss, eller de flygta, med fara att icke komma tillbaka
till den otacksamme, som för dem stängde sitt öra.
Jag är icke hemmastadd i konsten att sätta upp
gardiner, men nog misstänker jag, att det kunde ske
på och med mindre än hälften af den tid och möda,
min nya värdinna använde dertill. För hvarje veck hon
fastade sprang hon ner af fönstertrappan, »för att
träffa sympatien», hvarmed jag förmodar hon ’menade
symetrien, och glömde aldrig att dervid drapera
sin klädning så, att hennes fötter blefvo synliga,
hvilka verkligen voro små och nätta. För öfrigt var
hon temmeligen ledig i sina rörelser, såg inte illa
ut och tycktes vara närmare fyratio år gammal.
Då hon slutat sitt långsamma arbete, sjönk hon
gråtande ner i soffan, berättade mig, att detta rummet
varit hennes salig mans, och att hon aldrig kunnat
föreställa sig, då hon satte upp de nu kasserade
gardinerna, att det skulle vara sista gången, hon
gjorde det för honom.
Jag beklagade henne med allt det deltagande, jag kunde
känna för en främmande person, som i så oläglig tid
påkallade det, och ringde på min betjent, som jag
tillsade att bjuda henne ett glas friskt vatten.
Då hon restaurerat sig med en dryck deraf, bjöd hon
mig farväl, hvarvid jag bemärkte, att hennes ögon
något dröjde vid min krycka, som stod bredvid mig. Det
var naturligt, att jag ej tänkte något vidare derpå,
utan ansåg det för en ren tillfällighet. Hur stor blef
deremot min förvåning, då jag en morgon kort derefter
- det var den 22 Maj, Hennings dag och min namnsdag
- fann fästet på densamma stoppadt och beklädt med
sammet?
Jag tillsporde genast min betjent om, huru detta
kunnat tillgå och hvem den varit, som egnat en så
oförskylld uppmärksamhet åt min stackars »hjelphäst»
? Han berättade då, att enkan, min värdinna, som en
gång af honom gjort sig underrättad om, hvilka namn
min dopattest innehöll, aftonen förut bedt honom
lemna henne min krycka, sedan jag gått till sängs,
och på morgonen återlemnat den i det förändrade skick,
hvari den nu befann sig.
Jag kände mig nästan beklämd vid denna
underrättelse. Emellertid fordrade artigheten, att
jag derför skulle aflägga min tacksägelse, liksom
för blomsterbuketten på kaffebrickan. Jag skickade
derför fram på förmiddagen min betjent med förfrågan,
om och vid hvilken tid det tilläts mig att aflägga
mitt besök? Den förekommande enkan ville ej tillåta,
att jag skulle göra mig den mödan, utan lofvade i
stället komma till mig för att gratulera. Det dröjde
icke länge, innan hon infann sig. Hon hade synbarligen
användt en viss omsorg vid sin klädsel. Sorgmössan
hade hon förminskat och hängt näpet på nacken, så att
den hvarken dolde eller fängslade de konstigt uppsatta
bucklorna af hennes rika och ganska vackra hår. Jag
framstammade i de artigaste ordalag, jag kunde finna,
min tacksamhet för den godhet, mig vederfarits,
och den omtanka och omsorg, hon användt mot min
ringa person, förklarande, att min förlägenhet och
öfverraskning nästan förstummade min tunga.
»Ack, min herre!» sade hon, »då man är ensam i
verlden, som jag, och enka efter en make, som man
aldrig kan glömma, har man ingen annan glädje på
jorden, än den man kan förskaffa medlidande likar. Ni
bör således hvarken finna er besvärad, eller missunna
mig fröjden af de små tjenster, jag kan visa er.»
»Ni är mycket Ädelmodig, min fru!» genmälde jag med
ett bryderi, hvaraf jag kände mig fadd och tafatt.
»Sorgen gör oss deltagande, och hvilken sorg kan väl
jemföras med en enkas ? Ni vet icke, hvilken förlust
jag gjort!
Min salig man hade icke sin like på hela jorden, så
god, så öm, så makalös var han! Ni skulle hafva känt
honom! Om han kunnat se på mina ögon, hvad jag önskat,
hade han uppfyllt det, kosta hvad det ville! Jag
hade icke en vilja, som icke blef hans! Han var mitt
allt! Och nu, hur ensam?!»
Hon satte härvid näsduken för sina ögon och började
snyfta. I det samma inträdde en piga med vin och
konfekt på en bricka. »Också detta?!» suckade jag i
mitt sinne, under det jag kände mig komma att häfta
allt djupare i en förbindelse, som jag ej visste något
medel att afbörda mig. Enkan torkade nu sina tårar,
slog i åt mig och sig och började så en harang till
min ära.
Jag besvarade den, så godt jag kunde, ursäktande den
oskicklighet jag dervid ådagalade genom min ovana vid
dylika hedersbevisningar, hvilka aldrig varit i bruk
inom mitt hem.
»Är det möjligt?!» förundrade hon sig. »Och jag,
jag skulle låtit någon af min salig mans födelse-
eller namnsdagar gå förbi, utan att fira den på det
angenämaste sätt? Nej, det skulle hafva vägt som en
syndabörda på mitt hjerta!»
»Hvarje familj har sina vanor», invände jag.
»Om denna dagen aldrig mer skall blifva firad för er,
skall ni ju alltid minnas, att den en gång varit
det af en stackars enka i hennes bedröfvelse och
ensamhet?»
»Ja visst! Jag skall ej glömma det», afgaf jag mitt
nödtvungna löfte.
»Låt denna blomma påminna er derom!» sade hon och tog
en pensé ur min kaffebords-bukett och lemnade mig.
Jag mottog den med ett: »ödmjuka tjenare!» och lade
den i ett lexikon, der den ännu har sin plats.
Jag drog ett lättare andedrag då min värdinna
slutligen bjöd farväl, såg på min klocka och fann
att hennes visit räckt i tre qvarts timma. Hela min
förmiddag var förlorad, men jag tröstade mig dermed,
att inga anledningar mera funnos till nya besök,
och att jag snart åter skulle komma i åtnjutande af
min så högt värderade tystnad och ostörda arbetsfrid.
Knappast hade jag påföljande morgonen satt mig till
mitt arbetsbord, innan jag fick höra ett fönster
uppöfver mig öppnas, hvarefter en gäll och stark
sopranröst uppstämde: Ensam jag skrider fram på min
bana m. m.
Derpå följde Brudens fråga med hela långa raden af
verser - hvilka alltid förefallit mig något klibbiga,
med smak af ljumt sirupsvatten - så Bottigers bekanta:
Tänk.någon gång m. m. samt åtskilliga andra romanser,
alla af det mest sentimentala slaget. Min sörjande
värdinna hade nu öppnat sitt piano, för att skingra
ensamhetens bedröflighet genom öfningen af sin
musikaliska talang.
Jag intogs nu af en sorlig aning, att med mitt lugn
var det slut, och fann den endast allt för snart
besannad. Från denna dag genomgick hon regelmässigt,
och alltid för öppet fönster, en eller flera gånger
hela sin repertoir, som både började och slutade med:
»Ensam jag skrider» m. m.; dertill blefvo hennes besök
tätare. Än var det något i affärsväg, hvaröfver hon
begärde mina råd, än bad hon mig granska en räkning,
formera en penna, eller något sådant, allt saker,
hvarmed hon förr vände sig till sin »salig man»,
och hvarvid hon nu »med fördubblad smärta» påmindes
om hela vidden af sin förlust, Hennes visiter
förkortades ingalunda genom den skyndsamhet, hvarmed
jag expedierade hennes angelägenheter, ty kapitlet om
hennes salig man och bitterheten af hennes en-kestånd,
hvilket hon för hvarje gång, liksom till belöning,
uppdukade för mig, var af en längd och bredd,
som kunde bringa äfven det tålmodigaste sinne till
förtviflan. En gång, då jag fruktade, att hon skulle
glömma att komma till slutet, afbröt jag: »fcTag
medger, att de egenskaper ni tillägger er salig man
fullkomligen berättiga er saknad och er öfvertygelse,
att aldrig kunna få er förlust ersatt.»
»Är detta en tröst?» suckade hon.
»Det är åtminstone en rättvisa åt de sällsynta
förtjenster, ni så väl förstår att prisa.»
»Ack, min herre, ’hade vi ej hoppet, vore vi de
uslaste af alla’, säger Paulus.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
