Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XL. Några drag ur Rutger Aschenbergs lif. Av St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XL.
Några drag ur Rutger Aschenbergs lif.
Bland de många namn på utmärkte män, som
vår sven-%^fv s^ia histol%ia nar att uppvisa,
intager utan tvifvel Rut-^S^c ger yon Aschebergs
e^t bland de mer framstående rummen. Född 1621
och död 1693, sammanfaller hans sjuttiotvååriga
lefnad med begynnelsen och fortgången af den tid,
som fått namn af Sveriges storhetstid, och hans
verksamhet ligger inflätad i Sveriges både eröfrings-
och försvarskrig. I det trettioåriga kriget skar han
sina första lagrar, i Carl X Gustafs polska krig ökade
han de redan vunna med nya, i kriget med Danmark under
Carl XI bidrog han vid sidan af Helmfeldt i väsendtlig
mån till de segrar, hvilka för de nästföljande tvenne
tiotalen af år förskaffade Sverige en väl be-höflig
ro. Hans lif, fullt af äfventyr och bragder, bildar
en kedja af taflor, der krigarens dygder, hans mod
och tapperhet, hans själsnärvaro och djerfhet, stå
tecknade i glänsande drag. Vi inskränka oss till att
anföra ett och annat ur de tvenne förstnämda krigen.
Rutger von Ascheberg började sin bana som simpel
ryttare vid landtgrefvens af Hessen regemente i Johan
Baners här 1639, men friköpte sig och tjenade som
friryttare vid samma regemente, tills han befordrades
till kornett år 1644. Då var den utmärkte Lennart
Torstensson öfverbefälhafvare öfver alla Sveriges
härar i Tyskland. Ascheberg användes af honom
företrädesvis att mera fritt och på egen hand ströfva
omkring mot de lösa skaror, hvilka kringsvärmade den
^fiendtliga hären. Men för denna del af kriget var
han klippt och skuren, och sällan red han ut med sina
ryttare, utan att han lemnade fienden något märkeligt
att tala om. eller förskaffade sig och de sina ära
och byte och offentligt erkännande för tapperhet och
mandom så väl af Torstensson, som af hans efterträdare
Carl Gustaf Wrangel och den då varande pfalz-grefven
Carl Gustaf.
Då Torstensson efter sitt plötsliga tåg till Danmark
återvändt till Tyskland och vid Jankowitz vann
sin sista herrliga seger öfver de kejserliga, var
Ascheberg med. Han förde i detta slag ett ståndar och
träffade nio gånger tillsammans med fienden, utan att
gifva vika, fast både han sjelf och hans häst blödde
ur flera sår. Utan att akta dessa var han, sedan
segern var vunnen, en af de ifrigaste att förfölja
fienden och återvände till Torstensson och lägret
med en fången fiendtlig general. Några dagar efter
slaget utverkade sig Ascheberg tillstånd, att med 130
ryttare få ytterligare sätta efter fienden. Han red
åstad med sin vanliga raskhet och blef den förste i
hela svenska hären som öfversteg den österrikiska
gränsen. Allmän var i detta land förskräckelsen
för de svenska vapnen. Kejsaren hade flytt från sin
hufvudstad Wien och hade med hela sin familj gömt sig
undan bland Steiermarks berg, Den kejserliga hären
var fullkomligt upprifven, och ingenting tycktes
nu mera kunna rädda Wien. när nu Torstensson för
tredje gången, sedan han mottog befälet, nalkades
dess portar.
En del af den kejserliga hären stod i en liten by
fem mil norr om Wien. Det var de trenne regementena
Piccolo-mini, Pompei och Bassompierre, men de utgjorde
tillsammans blott 450 man, så stort hade manfallet
varit i det sista slaget vid Jankowitz. De trodde sig
emellertid här vara fullkomligt säkra, så mycket mer
som svenska hären enligt ryktet börjat draga sig öster
ut från Böhmen in i Mähren. Då väcktes de plötsligt
en natt af trumpetstötar och stridsrop. De skyndade
yrvakna upp och ut ur husen. Men hela byn stod i brand
och svenskt rytteri ryckte in från alla sidor. Det
var Ascheberg med sina 130 ryttare, som kommit och
utan tvekan anfallit. En kort strid uppstod, hvarpå de
kejserlige flydde. När Ascheberg om morgonen lemnade
den nedbrunna byn, förde han med sig ett rikt byte och
285 hästar utom Pompeis handhästar samt 134 fångar,
således fyra man flera än han sjelf hade ryttare.
Yid Iglau i Mähren sammanträffade han åter med
fältherren, och här visades honom af denne den
ynnesten, att han fick sjelf göra sin berättelse och
aflemna de tagna ståndaren och fångarna. Torstensson
gaf honom en hedersgåfva af 800 riksdaler, hvarjemte
han samma år blef utnämd till kaptenlöjtnant.
När detta långvariga krig slutade, slog sig
Ascheberg till ro i Hessen, hvars Sverige tillgifne
landtgrefve gaf honom ett högt embete; men knappt
fick Sverige krig å nyo, så var åter Rutger von
Ascheberg med. Tvenne egenhändiga bref från konung
Carl X förmådde honom 1655 att lemna den fredliga
härden och värfva sex kompanier ryttare, med hvilka
han stötte till svenska hären i Preussen, och här
finna vi honom utmärka sig på samma sätt, som i det
föregående kriget. Då den svenske konungen beslöt att
från Preussen rycka in i det egentliga Polen - det var
år 1656 -, fick Ascheberg befallning att tåga förut
och upprätta magasiner samt skaffa underrättelser om
fiendens ställning.
Ascheberg tågade åstad och framträngde utan synnerliga
äfventyr ända till trakten af Radom, isom ligger ett
stycke so-
Sv. Fam.-Joura. 1868.
Historiska Bilder,
XL.
Några drag ur Eutger von Aschebergs lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
