Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XL. Några drag ur Rutger Aschenbergs lif. Av St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
der om Pilicas inflöde i Weichseln, midt emellan de
nämda floderna. Natten föll på och det blef kolmörkt
- ty man var i Februari månad -, så att Ascheberg
såg sig om efter ett någorlunda säkert nattkvarter,
hvilket han trodde sig finna på det närbelägna slottet
Zakrow. Natten förgick också, utan att man på något
sätt stördes, men just som Ascheberg om morgonen
lät blåsa till uppbrott, kommo de utsatta vakterna i
fyrsprång till slottet med underrättelse, att fienden
var i antågande, och omedelbart derpå visade sig
det polska rytteriet, som kom framilande med otrolig
hastighet. Innan Ascheberg, som eljest var en mästare
att finna sig i farans stund, hann vända sig om, hade
Polackarne antändt slottet. En risgärdes-gård var den
enda betäckning, som återstod för Ascheberg och han
ryttare, hvilka voro helt och hållet omringade af
fienden. Men det var blott det första ögonblickets
öfverrumpling, som kom Ascheberg att vackla. Så
fort han såg faran rätt i ögat, så var han åter
samme kallblodige, oförskräckte man, som alltid. Han
delade sitt folk i sex hopar och kunde derigenom möta
fienden, hvarhelst denne anföll. Och sådant var detta
folk, hvaribland Smålänningar och Finnar företrädesvis
utmärkte sig, att storm på storm afslogs. Elfva sådana
anfall hade blifvit afslagna, och då var klockan 4 på
eftermiddagen. Då var ock krutet slut för Svenskarne,
och de måste väpna sig med de liar och morgonstjernor,
som den tillbakaslagna fienden lemnat efter sig. Det
återstod intet annat val, än att med svärdet i handen
slå sig igenom den öfverlägsna fienden.
Då kom en trumpetare från den polske anföraren,
woiwo-den Sandomirski. Han erbjöd kapitulation på
hedrande vilkor. Men Ascheberg svarade med stolthet,
att han icke ville underhandla med upprorsmän -
Polackarne hade nämligen redan valt Carl X Gustaf
till sin konung. - »De kunde göra sitt bästa», sade
han; »han ville nog göra sitt!»’ Derpå bröt han fram
ljungeldslikt, oemotståndligt. Polackarne hade ej
väntat detta djerfva anfall, och de öfverändakastades
och måste taga | till flykten. Men nu antog striden
en helt annan art. Det var ej längre fråga om att
blott och bart slå sig igenom, utan Ascheberg ville
slå sig till seger. Plötsligt gjorde han derför
en vändning med sitt folk och bröt fram mot den
fiendtliga styrka, som stod uppställd bakom honom,
och äfven här log segern mot honom, och fienden måste
efter en häftig fäktning kasta sig på flykten, ifrigt
förföljd af Ascheberg och hans se-gerrusiga ryttare,
allt intill Radom. På ett annat polskt herre-slott
i närheten, hvarest fanns fullt upp af lifsmedel,
hvilade Ascheberg ut några dagar med sitt folk, hvarpå
han förenade sig med konungen i närheten af Radom.
En bragd under detta krig, som mer än andra fastade
uppmärksamheten på Ascheberg, var den vid Konitz i
Pome-rellen. Han kom hittågande på högsommaren 1656 -
det var efter tredagarsslaget vid Warschau, der Carl
Gustafs snille skaffade de svenska fanorna segern -
och han hade med sig inemot 1000 ryttare. Han fick
här snart veta, att polske generalen Czarnecki stod
vid Konitz med 10,000 man polskt rytteri, förlagdt
i byarne omkring Konitz, der generalen sjelf valt
sitt högqvarter och der äfven polska drottningen
befann sig, men att fienden var i hög grad sorglös
och att i sjelfva högqvarteret icke fanns mer än 500
man. Ascheberg beslöt genast att begagna sig häraf,
och strax efter middagen bröt han upp med sina ryttare
och red i raskt traf vägen framåt i riktning mot
Konitz. Kl. 2 om natten kom han till en liten ström,
hvaröfver en bro ledde, tre fjerdedels mil från
Konitz. Här fick han i ett skogstorp veta, att blott
en qvarts mil längre bort låg furst Wisnowjeckis
regemente 1600 man starkt. Det var klart, att han
icke kunde lemna en sådan styrka bakom sig, utan han
måste börja sitt arbete med detta regemente. Hastigt
lät han betäcka bryggan med halm, på det att dånet
af hästhofvarne ej måtte i förtid väcka fienden,
och så bar det af. Ascheberg följdes af sin vanliga
lycka, byn stacks i brand, och anfallet skedde med
sådan kraft, att blott 150 man af fienden lyckades
undkomma. Bland de många fångarne var äfven en ung
furste Zamoisky.
Den långa ridten och striden gjorde det nödvändigt
för Ascheberg att skaffa sitt folk någon hvila,
och då han tillika
befarade ett anfall af hela polska hären, drog han
sig åt venster till den en och en half mil derifrån
belägna fästningen Slockau, der öfverste Spens låg med
svensk besättning. Han hade emellertid icke hunnit
fram till detta fäste, förrän han öfverraskades
af fienden. Czarnecki hacle, , så fort han fått
underrättelse om Wisnowjeckiska regementets undergång,
skickat en styrka att förfölja den borttagande
Ascheberg. Denne lät genast sina ryttare vända
och anföll den anstormande fienden. Det var en
farlig stund, ty Czarnecki var sjelf i antågande
med sin hufvudstyrka. Men de svenska ryttarne voro
för mycket stridsöfvade, och Ascheberg och hans
officerare visste för väl att begagna sig af hvarje
tillfällighet. Czarneckis förtraf måste vika, och
Czarnecki sjelf uteblef. Han fann sig till och med
så försvagad, att han måste med drottningen draga sig
bort från denna trakt längre inåt landet. Tretusen man
och 2500 hästar jemte mycken tross var Polackarnes
förlust i dessa strider mot Ascheberg. I sin
berättelse till konungen försäkrade Ascheberg,
att Konitz inom 24 timmar skulle gifva sig, om Hans
Majestät kringrände staden. Detta inträffade också,
och när Ascheberg kom till konungen i lägret vid
Konitz, befalltes han om aftonen till konungens
bord. Konungen mottog honom med alla tecken till
välvilja och erkännande af hans stora tjenster. Han
skänkte honom den värja, som han sjelf fört, och
lät den närvarande fältmarskalken hänga på honom
ett af konungens präktiga skärp, hvarjemte konungen
begåfvade honom med en guldkedja af 2000 rdrs värde
och med ett gods i Preussen.
I det krig med Danmark, som blef en af det polska
krigets frukter, intager Rutger von Ascheberg
likaledes en framstående plats. Det är den i
våra dagars krigshistoria så vigtiga ön Als, som är
förknippad med Aschebergs namn i Carl X Gustafs
krig med Danmark. När efter freden i Roeskilde
kriget ånyo utbröt, gjorde Ascheberg med sitt eget
regemente och 8 kompanier af ett par andra regementen
en landstigning på denna ö. Den var då, liksom nu,
af stor vigt, emedan en fiendtlig styrka hade svårt
att rycka fram i landet med denna starka utpost lemnad
orubbad i sin sida eller rygg. Det visade sig
också, när de förbundna fiendernas - 11,000
kejserlige, 13,000 Brandenburgare och 6000
Polacker - här inryckte i Danmark och utbredde
sig öfver Holstein och Slesvig. De ansågo det
nödvändigt att rensa Als, innan de drogo vidare
in i Jutland. Till den ändan uppfördes sex
batterier om 28 kanoner, hvarifrån man i 14 dagars
tid besköt slottet Sönderborg, ehuru utan framgång.
Kurfursten af Brandenburg, som varit t Carl Gustafs
bundsförvandt, men nu förenat sig med | hans fiender
och som sjelf förde befälet öfver sin här, beslöt
då att landstiga på sjelfva Als. Detta var dock
icke så lätt att verkställa mot en sådan fiende,
som Rutger von Ascheberg. Men denne var alldeles
för underlägsen i styrka och måste derför,
sedan han tre gånger drabbat tillsammans med fienden,
j se denne öfverföra 2000 man samt sjelf draga sig
tillbaka till j slottet. En sådan ifver utvecklade
vid detta tillfälle den polske generalen Czarnecki,
som anförde den polska hären, att han med sina
ryttare skall hafva summit öfver det smala sundet
mellan Als och fastlandet, för att icke förlora
tillfället ur händerna att, som han hoppades, en
gång få utkräfva hämd på sin djerfve och lycklige
fiende sedan kriget i hans hemland.
Här togs dock Aschebergs fyndighet och krigiska
öfverlägsenhet i anspråk på ett helt annat sätt än
förr. Hans ställning var ytterst brydsam. På slottet
funnos icke mer än sju eller åtta kanoner, och det
var i alla afseenden svagt och illa befästadt samt så
föga försedt med krut, kulor och lifsmedel, att det
var en dårskap tänka på något försvar. Men en dårskap
var det ock att tänka på att kunna slå sig igenom den
öfverlägsna och väl försedda fiendehären. Emellertid
höll han sig käckt och lät de sju kanonerna spela,
så att mången både Preussare och Polack fick dansa sin
sista dans. Men fastän han sålunda bäddade hett nog åt
fienden, hvilken till-bakakastade varma slängkyssar i
form af bomber in i borgen, så höllo hans egna krigare
på att förgås af köld, ty bland det, som saknades på
slottet, var äfven ved.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
