- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
131

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XL. Några drag ur Rutger Aschenbergs lif. Av St. - Sjöhästen. (Till Illustration sid. 132.) - Petter Hernqvist och hans verk. Utkast af Claës Joh. Ljungström.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Endast ett medel fanns till räddning, och det var att
få bud till svenska flottan, som låg i Landskrona;
men äfven om ett bud lyckligen kunde komma öfver
till skånska kusten, var det derför icke sagdt,
att den svenska flottan skulle kunna uträtta något
till hans undsättning, ty den holländska och äfven
den danska flottan bevakade hvarje fjärd och voro
modiga och djerfva efter framgången i Öresund. Men
det lyckades. En vacker afton såg Ascheberg till sin
glädje tretton svenska örlogsskepp ankra ett stycke
utanför Sönderborg, och tre timmar efter solnedgången
hördes i mörkret de tysta årslagen af en slup tätt
under Sönderborgs slottsmur. Det var Claes Uggla,
som, jemte Johan Bergenstjerna, anförde de svenska
skeppen och nu kom med budskap om räddning. Genom en
bakport på slottet steg Ascheberg ned till stranden
och samtalade med Uggla samt uppgjorde, huru allt
skulle ordnas, för j att rädda de tappra krigarne åt
sin konung och ett annat till- J falle, der de med
sin död kunde gagna mer än här. j

Så fort båten lemnat stranden, började Ascheberg det
öfverenskomna räddningsarbetet och lät först bryta
trenne öppningar på muren åt sjösidan, så breda, att
tre man kunde gå derigenom i bredd. Men det gälde att
under detta arbete uppehålla fienden och afleda hans
uppmärksamhet från hvad som förenades. Detta lyckades
ock genom det ena utfallet efter det andra. Icke
mindre än tre sådana företogos under dagens lopp,
och Ascheberg stred i spetsen för de sina med j ett
mod och ett dödsförakt, som om han varit säker om se-
j gern. Fienden anade intet af hvad som försiggick
åt sjösidan, men fann att en stormning icke kunde ske
utan stor manspillan och skickade derför mot aftonen
en öfverste med en

trumpetare till slottsporten, för att erbjuda
Ascheberg de bästa vilkor, om han ville gifva
sig. Ascheberg höll sig sjelf undan, men svarade
genom sin öfverstelöjtnant helt kort: »i morgon!»

Så kom natten, en mörk kulen höstnatt. De svenska
kanonerna dundrade allt jemt, och 30 dragoner stodo på
post att noga bevaka fiendens alla rörelser. Ascheberg
aflade ett afskedsbesök hos den furstliga familjen
på slottet, och derefter började aftågandet genom
de trenne Öppningarne på muren. Alla båtar och
espingar, som funnos på flottan, hade lagt till der
utanför. Först fingo qvinnor och barn, med allt hvad
de kunde medföra, stiga ned i båtarne, och derefter
kom ordningen till besättningen. Inskeppningen
fortgick hela natten. I (lagningen voro dock alla
om bord, med undantag af Ascheberg sjelf och hans
officerare samt de 30 dragonerna. Men då sköts svensk
lösen, och enligt förut gifven befallning lemnade
dess"e sina platser och skyndade till muröppningarne,
följde af Ascheberg och officerarne. Endast hästarne
och tross-vagnarne voro qvar inom slottet, när fienden
om morgonen sågo Ascheberg stiga i båten. En skur
af kulor följde, men endast tvenne man af Svenskarne
sårades. Det ökade harmen hos Preussare och Polacker,
hvilka sågo sig fullkomligt gäckade i sitt hopp att en
gång bemäktiga sig den fruktade Rutger von Ascheberg.

Den svenska konungen befann sig i Svendborg på Fyen,
när Claes Uggla och Bergenstjerna ankrade i hamnen
med Aschebergs 10 kompanier ryttare om bord. Med
stor glädje och heder blefvo de aUa mottagna, och
konungen gaf den tappre Ascheberg penningar till inköp
af hästar samt 2000 rdr till skänk åt honom sjelf.
St.

*




Sjöhästen.

(Till illustrationen sid. 132.)

Bland de många inom fiskarnas rike förekommande
besynnerliga former, som än likna ormar, drakar,
blad, trumpeter, frukter, än andra gestalter,
förtjenar äfven den så kallade Sjöhästen att nämnas,
en liten varelse med egendomligt utseende, tillhörande
familjen de tofsgälade. Detta lilla djurs kropp är
bepansrad med kantiga, i rader liggande sköldar,
och dess form påminner om en bevingad häst och på
samma gång om både ödlan och snäckan. Sjöhästens
nos är rörformig. Öppningen, hvarigenom han andas,
är belägen i nacken. På buken har det märkvärdiga
djuret inga fenor, men förmår dock genom de många
lederna röra sig i vattnet i alla riktningar. Den
spetsiga stjerten tjenar honom som roder; stundom
använder han den som en hand, med hvilken han kan
fasthålla sig vid sjöväxter, polyper och andra
kroppar. Vanligen rör sig sjöhästen icke i vertikalt
läge, utan i en slingrande bana; och härvid har hans
hufvud samma ställ| ning som hästens. En för sjöhästen
utmärkande egendomlighet är, att han icke, i likhet
med andra fiskar, leker och öfverlemnar ynglets
utkläckning åt naturen, utan bär äggen hos sig i en
under buken befintlig liten säck, tills ungarne äro
fullbildade. Då dessa skola lemna sitt omhölje, brister
den tunna hud, hvaraf säcken består, och den unga
affödan börjar ett sjelfständigt lif. – Sjöhästen,
hvars namn inom vetenskapen är Hippocampus brevirostris,
har sitt egentliga hem i Medelhafvet; dock torde han i
aqvarier kunna fortplanta sig äfven inom nordligare
belägna regioner.

*



Petter Hernqvist och hans verk.

Utkast af Claës Joh. Ljungström.

pchelet, en af Frankrikes ypperste författare,
kallar djuren »våra stumma bröder». I mer än ett
fall har han rätt. Djuren hafva utgått ur samma
skaparehand som menniskan; samma lag om härkomst från
och näring af jord samt återgång till jord gäller
för bägge parterna, och alldeles så, som menniskorna
uppträda för eller emot hvarandra, uppträda djuren och
menniskorna än vänligt, än fiendt-ligt sins emellan.

Djuren, ehuru många af dem visa sig som våra
fiender, äro dock, om man betraktar det hela,
mera vänliga mot menniskan, äri menniskan emot
dem. Menniskans syskonkärlek till de »stumma bröderna»
är åtminstone ganska tvetydig, ty den är onekligen
full af egannytta, och visst är, att om tigern kunde
mjölka, skulle man söka utfodra honom, om vargen kunde
användas för plogen, skulle man söka få honom till

ett tamt husdjur, för så vidt dessa respektive herrar
i minsta mån medgåfvo det sjelfva.

Vare sig dock härmed huru som helst; menniskan har
insett, att vänskapen med en del djur är god att
hafva, hvadan hon egnar dem sin uppmärksamhet. *

Bland män inom Sverige, som egnat djuren, nämligen
de djur, som menniskan behagat begagna mest och till
sin största fördel, en sann och innerlig vänskap, på
samma gång han dermed afsåg att gagna sitt fosterland
och dess bebyggare, hvilka af djuren draga nytta
och vinst, framstår helt visst i första rummet den,
om hvilken jag här velat nämna några ord.

Denne framstående man var lektorn vid Skara
gymnasium professorn Petter Hernqvist.

Jordbruket i Vestergötland, såsom i det öfriga
Sverige, stod i hans barndom - detta var för hundra
år sedan - icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free