- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
141

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strödda minnen af resor till lands och sjös, af Elias Sehlstedt, med teckningar af C. S. Hallbeck. Forts. från sid. 109)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Solen bränner i min rygg :
Kors hvad mygg!
Jag skall sätta er i knipan
Och er sopa
Allihopa,
Bara jag får eld på pipan.

Hvem har rättighet er gett,
Att med bett
Fredliga turister gästa?
"Puff!" sa’ snuggan.
Håll nu tuggan,
Annars får ni mer till bästa!

"Puff!" Nu har ni respass fått.
Kort och godt:
Ryk och ränn för hundra attan!
Gefle Wapen
Egenskapen
Har att hålla mygg på mattan.

Nu kan jag få resa trygg
Utan mygg,
Som vill ha min blod till soppa.
Segren vann jag,
Och nu kan jag
Pipan uti säcken stoppa.

På afstånd såg jag en mängd kreatur, som lågo
och solade sig. Jag kunde ej begripa, hvad det
var som oupphörligt rörde sig fram och åter på
en oxes rygg. Skjutspojken upplyste slutligen,
att det var kråkor, som spatserade af och an och
sökte insekter. Oxen lät dem hållas och tycktes
med det mest stoiska lugn upplåta sin ryggrad till
promenadplats. Jag förvånade mig öfver djurets tålamod
och undrade, om detta märkvärdiga tålamod vore det,
som George Sand eller madame Dudevant menar, då hon
anser tålamod endast vara »tröghets-styrka». Nu vet
jag ej riktigt, om skjutspojken eller George Sand
hade rätt. I förra fallet skulle oxen vara tacksam
att på ett så beqvämt sätt blifva af med en hop
sommargäster, som plågade honom, och hans obeskrifliga
lugn derigenom blifva förklaradt. I det sednare
fallet vore styrkan att vara trög mer än oförlåtlig,
då man akterut är utrustad med ett så förträffligt
flugborthviftar-instrument, som äfven af kråkor
skulle respekteras, om det användes med behörigt
eftertryck. Jag tror, att pojken hade rätt, och
att oxen tålte kråkorna och deras perukmakarebestyr
derföre, att de gjorde honom en ren tjenst. Egennyttan
är en stor diplomat.

Hvad det är angenämt att resa, der det icke finns
jernvägar. En rapphöna är ett himmelrike mot en
kupé, der man alltid måste räknas till inskränkta
menniskor. Och man är icke allenast inskränkt, utan
man är ordentligt fängslad och inlåst som ett för
menskligheten vådligt subjekt.

illustration placeholder


Aldrig, om jag ej är piskad,
Reser jag uti kupé.
Ingenting man der får se.
Liksom flundror är man fiskad
Och insläppt i sump som de.

Inklämd sitter man och slagen,
Oförklarligt dum och slö.
Intet finns att sig förströ.
Ej är vardt få ondt i magen:
Det är bättre då att dö.

En är het som eld och svafvel,
Här finns folk af alla slag,
En är frusen, blek och svag,
En vill fönstret ha på gafvel,
En predikar öfver drag.

En för köld med föttren sparkar,
En har skor af ryska skinn,
En tar Hoffmans droppar in,
En mot grannens axel snarkar
Och tar näsan hans för sin.

En till tröst skall namnam söka
Åt en fem-års rustibus,
En har tandvärk utaf fluss,
En, i stället för att röka,
Tar sig en försvarlig buss.

Nog är allt detta ###fligt i en bur, som är 3 alnar lång
och på långt när ej så bred och som ändå måste rymma
8 personer. Nej, jag tackar! Jag föredrar till och med
rapphönan, i fall ej något beqvämare åkdon står mig
till buds, blott jag får åka fritt och otvunget, utan
någon konduktör, som befaller. Är det icke behagligt
(jag förutsätter alltid på rapphönan vackert väder)
att liksom nu få säga till sin skjutspojke: »Hör du,
min lilla gubbe! stanna här eller kör i sakta mak,
ty jag vill betrakta denna lilla förtjusande bäck,
som tumlar utför branten, och höra på fåglarnes
halsbrytande koloraturer!» Han stannar villigt,
visserligen utan att deltaga i min förtjusning,
men ändå nöjd att få hvila sin gamle krake och ge
honom en näfve gräs från dikeskanten, under det han
gnolar och sjunger på någon favoritmelodi. Äfven jag
sjunger:

Lilla skogsbäck! hvad, du snackar
Och tar skutt och kilar på!
"Silfverfotad", jo, jag tackar!
Gnistrande från topp till tå!
Läspande bland ros och lilja
Hör jag dig vid trastens rop,
Fast jag ej kan orden skilja,
Ty persilja
Är det nästan alltihop.

Dock, jag hör och ser dig gerna,
Äsklig, sorlande och sval,
Då din blick vid dagens stjerna
Blixtrar genom skog och dal.
På naturen vill jag akta,
Den är ny för mig hvar gång.
Derför kör jag nu så sakta,
Att betrakta
Gracen i din dans och sång.

Hvar du börjat och skall sluta
Dina färder, vet ej jag:
Må du fritt och gladt få njuta
Nordens korta sommardag!
Årens tyngd du ej befarar,
Än har du ej sjungit ut.
Då din sång, som eko svarar,
Ännu varar,
Då är min förglömd och slut.

(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:31 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1868/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free