- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
143

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orm. En berättelse af Richard Gustafsson.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»I denna dag må han dock bort härifrån.»

»Herre, var nådig emot oss, och våra välsignelser
skola följa dig på din väg. Här äro vi alla födda,
här ligger vår moder begrafven. O, låt oss stanna, för
att vårda de blommor, som växa på kullen, hvarunder
hon hvilar!»

Den bönfallande flickan vari detta ögonblick så
rörande skön, att återstoden af Orms vrede flyktade
bort som en dimma, och hans anletsdrag blefvo
mildare, än de på långa tider varit. Det var, som om
en gnista af ljus trängt in uti hans själs mörker,
och som han nu kände sig till mods, hade han aldrig
förr varit. Flickans rena blick liknade intet, som
han förr sett, och han kände liksom en aning, att
denna underbara makt, som nu verkade Öfver honom,
var den oskuld, som han hånande förnekat.

»Förlåt!» bad flickan och sammanknäppte sina
händer.

Orm stod en stund tyst, hvarpå han sakta böjde sitt
hufvud och sade:

»Jag förlåter!»

Landtmannens dotter ville tacksamt kyssa hans händer,
men han drog dem sakta undan, skyndade till sin häst
och red i sporrstreck tillbaka till slottet. Först
när han stod på tröskeln till sitt rum, kom han ihåg
målet för sin färd- den afgrundslika klyftan der inne
i skogen.

Orm stängde sig inne hela dagen, och så länge solen
var uppe, satt han vid sitt fönster och blickade ut
till skogen; men när mörkret bröt in, började han en
vandring fram och tillbaka i sin sofkammare. Långt
öfver midnatt hördes hans tunga steg genljuda mot
det bonade golfvet, men slutligen blef allt tyst och
stilla. Orm hade kastat sig på sin bädd, för att söka
hvilan, men fastän hans lemmar darrade af trötthet,
flydde sömnen hans ögon. Han andades tungt och han
kände på sitt bröst en tryckande börda, som blef
allt tyngre och hotade att qväfva honom. Det var som
om en klippa vältrade öfver honom, och vid hvarje
andedrag perlade ångestsvetten fram på pannan. Ett
dån, som af tusen åskor, trängde till hans öra, och
bilder ur det förflutna fladdrade som eldsflammor
för hans syn. Alla de offer, hans njutningslystnad
störtat ned i lastens dy, stego nu upp som bleka
vålnader och svängde sina gissel öfver honom. Orm
ville ropa, men han kunde icke, han ville fly undan,
men hvarje fiber var som fastnaglad vid bädden, der
han låg. Till sist pressades dock ett stönande skri ur
hans marterade bröst, och han öppnade ögonen från sin
pinande slummer. »Ljus!» ropade han, ty nattens mörker
ingaf honom fasa. Han steg upp och famlade rundt
omkring sig, men utan att finna hvad han sökte. Rundt
omkring honom prasslade det, som om väggarne sakta
öppnade sig, och de bleka vålnaderna visade sig på
nytt. De sträckte alla sina knotiga armar emot Orm,
som maktlös sjönk ned på golfvet och ropade med
flämtande röst: »Ljus, ljus!» Ett tusenstämmigt
hånskratt svarade honom, och han kände en iskyla
tränga genom märg och ben. Skälfvande af förfäran
släpade han sig till fönstret och ropade hest: »Ljus,
ljus!» Då flög en blixt genom mörkret derute och en
skrällande åskknall skakade slottets murar. Orm låg
länge som bedöfvad, men då han åter såg upp, var der
bländande ljust omkring honom. Han tyckte sig se en
qvinnoskepnad, som stod lutad öfver honom. Detta milda
anlete var honom väl bekant, men hvar,hade han sett
henne? Orm såg på henne, och då hanen stund betraktat
det sorgsna leendet på hennes läppar, gick ett ljus
upp för hans minne. Det var hon, som burit honom på
sina armar, då han var en liten pilt; det var hon,
som lät honom gunga på sitt knä och kysste honom,
när barnasorgen lockade tårar i hans ögon. Allt stod
så klart för Orm, och hän sträckte ut sina händer,
hviskande: »Min mor, min mor!» Men då förändrades
skepnadens ansigte och blef ungdomligare. Det var en
annan, som nu stod invid hans sida, men också henne
hade han sett. Icke mer än en gång i sitt lif hade
han blickat in i ett ögonpar, så outsägligt rena,
som de, hvilka nu sågo ned på honom. Det var flickan
der borta i skogen, hon, som knäböjt och bedt om nåd
för sin fader. Orm ville fatta hennes hand, men då
försvann den sköna synen, och blott ett moln stod
qvar på platsen, der hon uppenbarat, sig. Mol-

net närmade sig, och Orm kände hur hans andedrägt
hämmades.

Några klämtande slag från slottstornet väckte Orm
till full sans. Han låg på golfvet invid fönstret,
och då han såg upp, var det, som om hans ögon blickade
in i en ljus men ogenomtränglig dimma. Rummet var
fullt af qväfvande rök och rasslande lågor trängde
fram vid ena sidan af taket. Orm sprang upp, men
raglade som en drucken. Han ville skynda till dörren,
men det svartnade för hans ögon, så att han ej kunde
finna vägen. Han tog ett steg mot fönstret och slog
med sin hand sönder glasen, ropande högt på hjelp,
men i nästa ögonblick sjönk häri medvetslös ner.

Nere på slottsplanen hade en stor folkskara samlat
sig, ty skenet och klockans döfva klämtningar hade
kallat folk från långt aflägsna platser. Bland
folket stod också landtmannen, som Orm velat jaga
bort från gården. Hans dotter var med | honom och
stod vid hans sida. De hade båda kommit till slottet
under dagens lopp, för att få tala med Orm, men då i
de,J)lefvo afvisade af tjenarne, beslöto de att vänta
till följande i dag. Nu hade de, liksom alla andra,
blifvit väckta af larm och rop, som förkunnade,
att elden härjade i slottet. Ett svårt åskväder
hade rasat under natten, och blixten hade an-tändt
slottet på flera ställen, utan att någon blifvit
det varse, innan det var för sent och lågorna slogo
ut från flera håll. | Slottets invånare betogos
af en panisk förskräckelse och rusade från sina
sofställen ut i parken, några utför trappan, andra
genom fönstren. Först när eldtungorna fräsande foro
genom trappgångar och förstugor, kom man att tänka
på, om någon ännu möjligtvis fanns qvar der inne. Orm
saknades, och just när ropet derom gick genom mängden,
klingade fönsterglasen der uppe i hans ram. Fönstret
låg för högt från marken, att Orm kunde komma ut den
vägen, och trappan var full af rök. Förgäfves väntade
man att få se Orm komma ut, och snart insåg man,
affWan fallit, bedöfvad af röken.

»Rädda honom! rädda honom!» ropade flera stämmor
i hopen, men ingen vågade sig in, ty i hvarje
minut väntade man att taket skulle störta in.
’*

»Fader, han får inte brinna upp!» hviskade då Agda
(så hette landtmannen dotter) och pekade upp till
slottsherrens fönster.

»Han skulle då förgås i sin synd», svarade fadern.

I det samma släppte han Agdas hand och sprang fram
till ingången. Från en närstående tog han en yxa, och
med den i handen försvann han bland rökhvirflarne i
trappan. Det blef tyst i hopen och man vågade knappast
andas, medan man väntade på, hur äfventyret skulle
aflöpa. Agda stod blek och med hopknäppta händer,
bedjande för sin fars och Orms lif.

»Också han skall blifva lågornas rof», tänkte de
flesta, men plötsligt hördes ett glädjerop från
allas läppar. Den modige landtmannen syntes komma
från ingången med Orm i sin famn. Båda voro de
svärtade af röken, och deras hår var af-brändt på
flera ställen. Agda sprang med glädjestrålande ögon
sin far till mötes, och sedan följdes de åt till
springbrunnen, der landtmannen nedlade sin börda. Agda
tvättade hans anlete, och då Orm inandades den friska
luften, kom han snart till sans. Han reste sig upp
och kände igen Agda och hennes far.

»Det är du, som räddat mig?» frågade Orm sakta.

Landtmannen svarade: »ja».

Orm sade ingenting, men räckte honom handen.

»Hvart skola vi föra er?» frågade landtmannen.

Orm såg upp på det brinnande slottet. I det samma
störtade taket in och en sky af gnistor steg brusande
upp i luften. Orm fattade i landtmannens arm och sade:
»För mig till ditt hem.»

Landtmannen skakade på hufvudet och yttrade, att
det var för ringa och låg för långt bort, raen Orm
hörde icke på honom, utan befallde fram hästar,
och snart hade de lemnat den rykande ruinen bakom
sig och tågade genom den mörka skogen fram till
dalen, der landtmannen hade sin boning. Då de kommo
i närheten skyndade Agda förut, att ställa i ordning
helgdagsrummet åt den husville slottsherren. (Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free