Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orm. En berättelse af Richard Gistafsson. (Forts. från sid. 143.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orm.
En berättelse af Richard Gustafsson.
(Forts, från sid. 143.)
En afton fram på sensommaren satt Adga utanför
sin faders boning och arbetade. Då hörde hon steg
på gångstigen, och då hon såg upp, märkte hon,
att det var Orm. Han gick rakt fram till henne och
satte sig vid hennes sida. Den, som icke sett Orm
sedan slottsbranden, skulle icke nu kunnat känna igen
honom, ty så förändrad var han. Hans hy var friskare,
och blickens uttryck visade lugn. Han var icke längre
dyster, men allvarsam, och det drag af hån och förakt,
som förr hvilade på hans läppar, hade nu gifvit vika
för ett uttryck af stilla svårmod.
Agda helsade hjertligt och räckte honom handen. Orm
nickade och sade: »»god afton!» «Är det sant, att
den nya boningen blifver färdig innan månadens slut?»
sporde Anna. Orm svarade: »ja».
Från platsen, der Agda satt, kunde man se den nya
bostad, Orm nu lät uppföra åt sig. Det var icke något
slott, utan blott ett större hus, som låg inbäddadt
mellan löfdungar vid stranden af den förbiilande
strömmen. Agda hade aldrig varit der framme, men
alltid då hon kom utanför dörren, flögo hennes blickar
dit bort, och hon tyckte, att den enkla boning, Orm
tillredde åt sig, var långt vackrare, än det gamla
gråa slottet, med sina gnisslande väderflöjlar och
drakhufvuden, der vattnet sprutade ut, när regnet
föll på taket.
»Och sedan, när ni öfverger vår trånga stuga och
flyttar hem till er, skall ni dock alltid kunna se
öfver till oss», återtog Agda.
»Jag vet inte, om jag någonsin kommer att bo
der», yttrade Orm och pekade öfver till nybygget. Agda
såg förvånad på honom. »Ensam flyttar jag aldrig
derin», tillade Orm. Agda såg ännu mer förvånad ut.
»Du vill inte förstå mig, ser jag; du är rädd för
mig», återtog Orm.
Agda svarade icke.
»Säg mig uppriktigt, hvarför du hyser fruktan för
mig?» »Man har sagt, att ni är en Gudsförnekare.»
Orms blick mörknade, och han satt en stund tyst.
Derefter sade han: »Sedan jag lärde känna dig och din
far, tror jag dock, att det finnes goda och dygdiga
menniskor, och det är mer, än jag trodde förr.»
Efter en stunds tystnad sade Agda: »Men hvarför
tror ni ej på den gode Guden?» Orm svarade icke.
»Det var ju han, som talade i ert hjerta, då ni lät
oss få bo qvar här på gården, och det var han, som
bjöd min far att rädda er undan den förfärliga döden
i lågorna», återtog Agda.
»Om det finnes en Gud, som bekymrar sig om oss
menniskor, så talar han helt visst genom varelser,
sådana som du», sade Orm och fattade Agdas hand. Hon
drog den icke undan. »Se på mig», bad Orm. Hans röst
var vek och nästan darrande.
Agda smålog, men när hennes blick träffade hans, blef
hon något underlig till mods, ty i Orms öga brann en
glans, som hon aldrig sett der förr. Orm satt stilla,
liksom lyssnande. Det var, som om ett harmoniskt
sträng-ackord bäfvat genom hans själ. Han kände
flägten af kärlekens vingar. Efter några ögonblicks
tystnad sade Agda: »Har något händt er i dag?»
Den plötsliga frågan väckte Orm ur hans drömmar. »Och
hvarför fråga du det?"
»Derför, att ni i dag icke är som andra dagar.»
»Du har rätt, och jag vill också säga dig, hvad som
föregår inom mig. Men först måste du berätta,
hvad som händt dig, ty icke heller du är dig lik.»
Agda såg skalkaktig ut och nickade
hemlighetsfullt. »Det såg ut, som om du väntade
någon, när jag kom.» | »Så var det också.»
|
»Och hvem?»
i
En lätt roénad steg upp på Agdas kinder. Orms
hjerta | började att klappa fortare. Han lutade
sig fram emot henne | och hviskade: »hvem?»
|
Då hördes åter steg på gångstigen. Bakom träden
skym- ! tade fram en högväxt yngling, klädd i en
arbetares enkla drägt. Den främmande kom rakt
till platsen, der Agda och Orm suto. j Då Agda
fick se honom, sade hon sakta: »honom!» Derpå
sprang j hon upp och skyndade mot ynglingen,,
som slog sin arm om j hennes lif och kysste henne.
j
Orm satt qvar som förstenad. Det svartnade for
hans j ögon, och för hans öron susade det, som om
en rasande storm j gick fram öfver hans hufvud.
Han tryckte handen kramp- j aktigt mot
bröstet, och hans ansigtsdrag förvredos af smärta,
j Agda och hennes trolofvade gingo hand i hand fram
till j Orm, men då de fingo se hans vilda uppsyn,
stannade de helt ! förskräckta. Orm stirrade
på dem som en förryckt, och han kände, hur hans
onda genius fick allt mer och mer makt med honom,
ju längre han stannade qvar med denna sista krossade
illusion för ögonen. Då vände han sig plötsligt
om och skyndade med vacklande steg inåt skogen.
»Stackars herre, så olycklig har jag aldrig sett
honom», sade Agda och blickade medlidsamt efter Orm,
när han försvann mellan trädstammarne.
»Kanske att han en gång älskat så högt, som jag,
men icke fått den han hade kär», sade ynglingen och
lindade en af Agdas hängande hårflätor kring sin
hals. »Hvem vet?»
»Så tror jag. Men kom nu och låt oss gå in till din
far och fråga, när han vill hålla bröllop åt oss.»
De båda älskande gingo in i stugan, men Orm irrade
omkring uti skogen. Grenarne slogo honom i ansigtet
och tornbuskarna sleto sönder hans händer, men han
gaf icke akt derpå. Han skyndade blott oupphörligt
framåt, liksom ville han fly undan den syn, som
allt jemt följde honom. Än fördjupade han sig i
skogssnåren, än klättrade han öfver klipporna, och
till sist befann han sig i parken, som omgjor-dade
platsen, der slottet höjde sina tinnar, innan lågorna
förvandlade dess herrligheter till aska. Der vandrade
Orm fram och tillbaka utan mål, och när natten bröt
in, ströfvade han ännu kring bland parkens grottor
och anläggningar.
Plötsligt stannade han dock och blickade fram till
foten af en kulle, der en hvit skepnad höjde sig
upprätt i månskenet. Orm stod orörlig en stund, och ’
vindens sus i träden föreföll honom som hviskningar
från den bleka uppenbarelsen. Orm började att närma
sig kullen och snart var han blott några alnar från
den hvita skepnaden. Då stötte han mot ett stängsel
af jern, och nu såg han också, hvar han befann
sig. Han stod vid sin moders graf, och spöket var
den höga marmorstenen. Orm gick in till vården och
satte sig på graf-kullen, som var nära jemnad med
marken, och der gräset växte vildt och ingen vårdad
blomma fanns. Der saktade sig åter hjertats våldsamma
slag, och ställets fridfullhet meddelade sig åt den
olyckliges själ. Hans tankar återvände till barndomens
lyckliga dagar, då modern lade hans händer samman
och lärde honom bedja. Det föreföll honom, som om han
åter var ett barn och som den hvita marmorvården var
hans moder. Hon hviskade till honom: »Bed till Gud
mitt barn, och han skall hjelpa dig!» Orm såg upp mot
den strålande stjern-himmelen och hans läppar rörde
sig sakta. En bön steg upp ur djupet af hans hjerta,
den första sedan hans barndoms länge sedan flydda
tid. En salig känsla af frid sänkte sig ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
