Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orm. En berättelse af Richard Gistafsson. (Forts. från sid. 143.) - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. I. Vederdöparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till honom, och när den trötta kroppen till sist tog
ut sin rätt, slumrade han in som ett barn.
Nästa morgon återkom Orm till landtmannen koja. Den
första, han mötte, var Agda. Hon såg skygg på honom,
men då han helsade henne, gick hon fram och fattade
vänligt hans hand. Orm gick derefter in i stugan och
talade vid Agdas fader, hvarefter de båda följdes åt
bort på gångstigen. Agda stod länge och såg efter dem,
och då de försvunnit, skakade hon sitt lilla hufvud
förundrad och tänkte för sig sjelf: »Här månde ändå
vara något ovanligt på färde.»
Orm och landtmannen följdes båda framåt vägen, som
bar till nybygget, men komna der i närheten, veko
de af åt sidan och gingo rakt fram till en smedja,
derifrån man hörde hammarslagen klinga redan på långt
afstånd. De gingo ditin, men Orm stannade helt nära
dörren. I smedjan arbetade flera sotiga män, och bland
dem såg Orm honom, som kysst Agda qvällen förut. Flere
af arbetarne sjöngo i takt med hammarslagen, men då
de främmande kommo in, tystnade sången.
»Guds fred!« helsade landtmannen.
Den äldste af arbetarne lade sina verktyg ifrån
sig och kom fram för att helsa. Det var mästaren
sjelf, fader till Adgas trolofvade. Landtmannen bad
honom följa med utanför smedjan, och de gingo ut
tillsammans med Orm. De satte sig alla tre på en bänk
vid husgafveln.
Agdas far drog genast fram med ärendet och frågade
smeden, om han icke tyckte det vara bäst, att de båda
barnen snart gifte sig. Det hade mästaren ingenting
emot. Sedan blef frågan, om den gamle icke ville sätta
sig i ro och lemna verkstaden åt sonen. Då skakade
smeden sitt lurfviga hufvud och sade: »Arbetet är
min glädje, och inte lägger jag hammaren ifrån mig,
så länge min arm ännu kan föra den. Och dessutom
skulle visst pojken säga nej, ty han har hufvudet
fullt med nyhetsgriller, sedan han kom hem från den
stora mekaniska smedjan i staden, der han arbetade så
länge, tills jag befallde honom komma hem. Men inte
ska det hindra honom att gifta sig, ty så länge jag
lefver, skall han inte sakna bröd, om han vill arbeta
i smedjan, och se’n må han göra, bäst han vill.»
Bröllopet blef bestämdt att hållas på hösten, och
Orm ville, att de nygifta skulle bo i den ståtliga
nybyggnaden vid strömmen. Det var ett förslag, som
syntes de båda fäderna för storartadt, men att säga
nej var inte gerna möjligt. Innan Orm och landtmannen
lemnade smedjan, talade de vid mästarens son, och när
Orm sedan vandrade hemåt, var det något i hans hjerta,
som hviskade, att han nu var på den rätta vägen att
finna den lycka, som han hittills förgäfves sökt.
Sedan den dagen kom Orm ofta bort till smedjan,
och det var honom ett nöje att långa stunder stå och
betrakta den unge smedens arbeten. Han hamrade sällan
det grofva Jernet, men hade nästan alltid något för
hand, som fordrade mekanisk färdighet. Han gjorde
då och då uppfinningar och sammansatte allehanda
slags modeller. En afton, då Orm hade varit i
smedjan och gick på vägen, fick han en god idé,
och redan påföljande dag började han att sätta den i
verket. Arbetsfolket, som nu började blifva ledigt vid
nybygget vid strömmen, sändes bort till det nedbrunna
slottet, och inom kort tid
började man af de gamla murarna uppföra en ny byggnad,
der slottet hade stått. Men ett palats blef det icke,
det såg man strax i begynnelsen. Hvad Orm ämnade den
till, visste ingen, och han talade icke heller derom.
Ändtligen kom den högtidliga dagen, då Agda kläddes i
brudslöja och krans. Brudgummen kom öfverlyeldig till
bröllopsgården, Orms nya boning, som nu var fullt
färdig och skulle invigas med ett bröllop. Der var
ett ståtligt kalas den dagen, och när qvällen kom,
spelade musikanterna upp till dans. Alla jublade
och voro glada, och när Orm trädde in i danssalen,
mottogs han med ett skallande hurrarop, och alla
qvinnorna viftade med sina handkläden.
Då Orm såg all den glädje, han frammanat, smålog han
och tänkte för sig sjelf: »För visso finns väl ingen
störrelycka, än att göra andra lyckliga.»
Dansen fortsattes åter, och de glada paren
hviskade sinsemellan om det underbara, som hade
händt, ty aldrig hade någon förr sett ett småleende
på Orms läppar.
En vinter har gått förbi, och marken är
åter grön. Allt födes på nytt, och fåglaskarorna jubla, när de se
trädens friska blad bryta fram ur de svällande knopparna.
Då klappar också menniskans hjerta med friskare slag,
och en ljusglimt
| tränger in äfven i den mörkaste själ. En sådan
pånyttfödel-
| sens dag se vi Orm vandra fram genom parken till
den bygg-
I ning, som nu reser sig, der slottet fordom
stod. Plötsligt stan-
| nar han och lyssnar till de ljud, som tränga
fram från det
i hvitmenade huset. Dessa ljud likna icke mera
dem, som förr
hördes der i trakten. I stället för glasens
klang höres nu
klangen af smedernas släggor, som falla på staden,
och i stället
för dryckesbrödernas skrål höras arbetarnes glada
sånger.
Ett skimmer af belåtenhet sprider sig öfver Orms
anlete, och han fortsätter sin väg. Då han kommer in i
de stora fabrikssalarna, går han fram mellan arbetarne
och helsar vänligt på dem alla. Den unge mannen, som
går honom till mötes, är Agdas make, föreståndaren
för den konstsmedja, Orm låtit uppbygga. Orm känner
sig aldrig lyckligare, än när han står midt ibland
arbetareskaran och ser, hur arbetets former allt
mer och mer utbildas under de hamrande, filande och
svarfvande verktygen. Då brukar Orm ofta uppmana till
sång, och alla arbetarne stämma upp i korus:
Ingen har en bättre lott, Än den jag på jorden
fått. Vill man redligt sträfva, Skönt det är att
lefva !
Verksamhet fattas icke heller nu för
Orm, ty en god j husbonde har en outtömlig källa
till nyttiga sträfvanden i om-| tanken för sina
underhafvandes väl. Frid och förnöjsamhet äro
nu nästan ständiga gäster i Orms hjerta, och om de
någon gång nödgas fly för de tidtals återvändande
mörka andarne, så beredes dock snart åter plats
för dem; ty när Orm känner, att bitterhet och missmod
vilja smyga sig in, för att stjäla bort hans lycka,
då skyndar han alltid till sina kära arbetare
i smedjan och lyssnar till deras sång:
Vill man redligt sträfva
Skönt det är att lefva!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
