Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. I. Vederdöparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-157
nom kyrkodörren, kastade omkull henne. Dock hörde
hon tydligt, huru en kraftig röst inom kyrkan ropade:
«Sluten upp, vänner, i frihetens namn! I dag är icke
tid för vårt arbete, men i morgon.... i morgon skola
vi komma dragandes i tusendetal och rensa templet
från alla af-gudabilder. Följen mig nu till kapellet,
der skall den gudsmannen Melchior Rink säga oss,
huru vi skola gripa verket an och föra det till ett
godt slut.»
»Knipperdollirik, Knipperdollink!» ropade den vilda
hopen, »vi följa dig till kapellet, till Melchior
och sedan till mäster Reinhart!»
Derpå strömmade den yrande skaran ut ur kyrkan, den
trängdes vid dörren, den skrålade och väsnades. Den
gamla hörde och såg allt, der hon låg, men ägde ej
förmåga att röra sig ur stället.
När slutligen allt blef tyst och hon såg sig omkring,
voro kyrkoportarne stängda. Hon reste sig sakta
upp. Yid hennes sida låg den heliga jungfruns afslagna
arm med Christus-barnet.
Qvinnan korsade sig och linkade sakta bort mot sitt
hem.
2. Vid S:t Görans-bilden.
När Christina uppvaknade ur sin svimning, strömmade
tonerna af en skön musik genom tempelhvalfven,
liksom renande och helgande efter de händelser,
hvilka kort förut återklungit mot dem. Det varade en
stund, innan hon rätt kom till sig sjelf. Motsatsen
mot den förfärliga verklighet, som rådde, när hon
tillslöt ögonen, och det himmelskt ljufva intryck,
som orgeltonerna nu utöfvade på henne, var för stor,
för att hon med ens skulle kunnat reda sina tankar.
Småningom stod dock allt klart för henne, och
hon reste sig upp. Hon såg sig omkring. Kyrkan var
tom. Ingen lefvande varelse syntes, hvart hon kastade
blicken. En kort stund stod hon stilla, villrådig,
hvart hon skulle vända sig. Men plötsligt gömde hon
sitt ansigte i sina händer, liksom behöfde hon detta
för att samla sina sinnen. Så förflöto åter några
ögonblick. Men så lyfte hon upp sitt hufvud och
skådade fram emot högkoret, der Sanct Görans-biHen
stod. Hon tryckte den venstra handen mot sitt hjerta,
medan den högra höll fast hakbanden under hennes
hufvudbonad.
Hon nalkades beslutsamt högkoret, men hennes
gång var högtidlig och hennes blick strålade
af en underbar glans. Och allt derunder brusade
orgelns toner sakta och vemodsfullt genom hvalfven.
j
Christina gick förbi Sanct Görans-bilden och fram
emot j högaltaret. Men här stannade hon plötsligt,
och en dödlig j blekhet betäckte hennes drag.
|
Vid altarrunden satt en man med nedböjdt hufvud,
all- \ deles försjunken i sig sjelf. Han hade ej
hört den annalkan- | des steg, han såg henne ej,
när hon stod framför honom. Af- j ven han tycktes
beherrskad af den himmelska ljufhet, som to- j
nerna utbredde i templet. Det mörka håret var
tillbakastruket | och nedföll öfver den svarta kragen
på rocken, hvilken, lång och fotsid, var öppen
framtill och föll i rika veck omkring den venstra,
mot altartrappan hvilande handen. Mot den högra
hvilade hufvudet. Det var en skulderbred,
kraftfull skepnad, och de regelbundna anletsdragen
talade om en ande, som motsvarade denna kropp.
Man hade kunnat fråga, när man såg honom
sitta der stel och orörlig, om det var
ett ögonblick af domning och förslappning,
eller om det var ett inre själsarbete, som
under j den yttre stillheten kämpade sig till
klarhet. Förruttnelse och ’ lif ligga nära
hvarandra, och båda utvecklas tyst i
jordens ! sköte. Blommans frö gror vid sidan af
den kropp, som upp- | löser sig atom för atom.
j
Den unga flickan sammanknäppte sina händer, och hennes
! läppar rörde sig, som om tankar stigit upp ur hennes
hjerta \ för att låna ljud och antaga form på den
svällande purpurn, l Men säkert bevingades de i samma
stund, de föddes, och flögo i bort, ty intet ord blef
hörbart. Men hennes öga följde man- j nens anletsdrag
med en uppmärksamhet, som gränsade till hän- j
ryckning. Icke den mest omärkliga ryckning i
munvinklarne, icke den obetydligaste rörelse af de
hopdragna ögonbrynen skulle hafva undgått henne.
Plötsligt sprang mannen upp och utsträckte sina händer
mot altaret.
»Nej!» utropade han, och hans stämma klang så full och
melodisk vid orgeltonerna, hvilka flöto tillsammans
just nu till ett underbart skönt ackord, »nej .... det
är din vilja, Herre, och jag är din tjenare .... gånge
din vilja fram, och må menniskan krossas dervid!»
Han sammanknäppte sina händer, och det högburna
hufvudet nedsjönk mot hans bröst. En kort stund
förgick, så vände han sig om, och hans blick föll på
Christina. Hans öga var strålande och klart. Kampen
var utkämpad inom honom, han hade kommit till klarhet
med sig sjelf. Ett leende, fullt af allvar, upplyste
hans anlete, när han nalkades Christina. »Ditt beslut
är då taget, Christina?» sporde han, i det han fattade
hennes hand.»
Flickan svarade intet. Hon skälfde till, och en
rodnad färgade hennes marmorhvita kind. Denna fråga
hade hon synbarligen icke väntat sig.
»Du skulle ju gifva mig svar i dag, Christina,
och här
vid Sanct Görans-bilden, här framför Guds altare,
var det icke
så ? .... och likväl, du vågar ej se på mig, din hand
darrar ....
Ack, blif ej rädd, Christina, frukta ej att såra
mitt hjerta;
ditt nej föder fred, ditt ja är stridens lösen,
och jag är redo till
begge. Min sak hvilar i Guds hand, och min strid är
hans . . ..»
»Olof!» stammade den upprörda flickan, och
sökte
dölja de frambrytande tårarne mot mannens hand,
som hon
omfattade med båda sina och krampaktigt tryckte mot
sina ögon.
»Du är upprörd, Christina!»
»Hvad du talar om, Olof!» återtog Christina,
upplyftande sitt hufvud och trofast blickande i Olofs
mörka öga, »hvad du der talar om, det är mig icke
svårt att svara på .... i lif och död vill jag vara
din!»
»I lif och död!» upprepade Olof, mildt forskande i
flickans sköna anlete, medan en stråle af innerlig
frid utbredde sig öfver hans panna och log ur hans
allvarliga ögon. »I lif och död, säger du.... och
har du noga besinnat, hvad de orden innebära, har du
besinnat, att den verld, i hvilken vi lefva, skall
kasta öfver dig förbryterskans dok och brännmärka mig
som en gudsförnekare och helgedomsbrytare .... har
du betänkt allt detta? Dina vänner skola sky dig,
de välsinnade beklaga dig och tiga, de illasinnade
utsprida ondt tal om dig, och kanske .... kanske
skall till slut din Olof lida bålets nesliga död,
och du sjelf. . .»
»Hvar är ditt mod, min Olof?» afbröt Christina
eldigt. »Så har jag trott, att Gud är mäktigare,
än menniskor, och skall icke sjelfva bålets flamma
med väldig tunga förkunna hans makt och ropa: du död,
hvar är din udd, du graf, hvar är din seger. Ack, du
känner då litet den Christina, som du gjort delaktig
af ditt hjertas rikedom, om du tror dig behöfva ställa
till mig slika spörsmål.»
»Christina, Christina, dina ord fylla mitt hjerta med
mod och förtröstan .... Du vill då blifva min brud,
du känner dig äga styrka nog, att vid min sida,
som min hustru, bära hånets tunga börda, du känner
dig äga styrka att gå i döden med mig för den Gud,
hvars tjenare jag är och vill blifva, så länge han
behöfver min skröpliga tunga?»
»Ja!» hviskade Christina och lutade sig emot Olof,
som sammanknäppte sina händer öfver hennes hufvud
och kysste henne på pannan.
»Så vare det då sagdt, det ordet, som skall gälla»,
sade han med rörd stämma, »och Herren höre oss och
gifve oss sin välsignelse!»
Orgelspelet hade upphört. De sista tonerna summo ännu
genom hvalfven, men bortdöende liksom en andesuck. En
stund förflöt, utan att någondera yttrade ett ord. De
förstodo hvarandra, deras hjertan kände, deras själs
ögon sågo det samma, hvad gjordes dem väl behof af
ord!
Men ifrån orgelläktaren framlutade sig ett hufvud,
hvars ögon tycktes vilja sluka de båda vid
altarrundelen. Hufvudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
