- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
159

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. I. Vederdöparne.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skilnad mellan den frihet, j sjelf prediken och den,
som Melchior Blnk lärer? Om att nedbryta den gamla
kyrkan, derom talen j båda, derutinnan ären j då af
en tanke. Helgon, kloster, munkar och nunnor och alla
välgödda prelater, dem utropen j båda som antikrists
anhang! Frihet prediken j ock båda, huru skall den
enfaldige veta, hvem af eder det är, som har rätt?»

Olof såg med förvåning på frågaren, som förrådde en
klyftighet, långt utöfver hvad man hos honom kunnat
vänta, och det spörsmålet hade länge utgjort föremålet
för Olofs egna tankar. Han fann derför frågan helt
naturlig, ehuru han visst icke väntat den från denne
ringe mans läppar.

»Din fråga», sade han, »vill jag besvara med en
annan. När stormen går och skeppet arbetar i svåra
brottsjöar, seglen slitas i stycken och skummet
yr från bränningar rundt omkring, hvem skall styra
skeppet, när alla äro lika goda?

»Han, genom hvilken Herren talar!» svarade mannen
mycket bestämdt, och hans anlete syntes nästan lika
lifvadt, som när han såg på Christina.

»Och huru kännen j honom? sporde åter Olof. Hvem
som helst af eder kan ju stiga fram och säga: hören
mig, ty genom mig talar Herren! Alla vilja uttala
Herrans vilja, och ingen vill lyda, och under tiden
går skeppet i qvaf! Se, det är skilnaden mellan min
frihet och eder, att jag vill vara fri nedanom Herren,
j viljen vara det ofvanom honom!»

»Och huru kännen j Herrans vilja, mäster Olof?»

»M hans egen mun, gamle, af hans ord i den heliga
skrift.»

»Det gör Melchior ock, det gör Carlstedt, den
gudsmannen, som Melchior kallar för mästare, det göf
Luther!»

»Än du sjelf då, gamle?»

»Jag. .. . hvad spörjen j mig om, mäster Olof?»

»Jag både spörjer och tillsäger dig, att du skall läsa
sjelf Guds egna ord, eller låta dem läsas för dig, och
döm så, om hvilkendera har rätt, Melchior eller jag!»

»Och när skall detta ske?» sporde den gamle, tvehågset
blickande Olof i ögat.

»När som helst,» svarade Olof, »kom till mig, och
jag vill läsa för dig, kom hit i detta tempel, jag
uppträder här ofta.... och snart, tro mig, rätt snart
skall hvarje svensk man, som förstår att läsa i bok,
kunna på sitt eget tungomål lära känna den ende och
sanne Guden och den frihet, som han har förunnat
menniskorna!»

Mannen tycktes hafva tagit ett djupt intryck af Olofs
ord. Han slog ned sina ögon och hans händer började
åter tumma den nötta mössan. När han åter slog upp
dem och fastade dem på Olof, glödde en stråle af
värma i dem.

»Hafven tack, mäster Olof, för hvad j nu sagt mig,
... väl är jag arm och grå, men ett hälleberg har
icke mitt hjerta varit.» Han mumlade derefter
något för sig sjelf, som var ofattligt för Olof,
men tillade, då denne åter stod i begrepp att
tilltala honom: »Jag vill säga eder något till
gengärd för

hvad j hafven sagt mig. Stäm i bäcken, mäster
Olof___i

strömmen är det ofta för sent. Se, jag menar, Melchior
och Knipperdollink gå nu fram eder vilja förbi, de
äro midt i strömmen, och strömmen är stark, mycket
mera, än någon anar, skall ramla för hans makt.... nu
fordras det större makt än eder, för att sätta en
damm för dessa män och deras anhang .... Det är min
tro, att j skolen vinna seger, en mot en, men en mot
tusende, - försök det icke, mäster Olof!»

»Din välmening är god, gamle, och derför tackar jag
dig, men .. . .»

»Försök det icke, säger jag,» återtog mannen, »jag
skall säga dig, hvarför, och du skall sjelf finna,
att andra medel här böra vidtagas.» Mannen hostade
till, och för ett ögonblick antogo hans ansigtsdrag
sin vanliga slöhet, men snart brann åter kraft i
hans blick, och han fortsatte: »I morgon, så hafva
de beslutat, skola de komma öfver eder här inne i
staden och rensa allt, som orent är. Ingen kyrka,
intet kloster skall be-hålla ett spår af hvad som
påminner om Guds moder och hel-

j gonen, och det, som är, skall blifva omgjordt till
något nytt och | herrligt, ty nu skall det tusenåriga
riket komma, det har Gud j uppenbarat, och de komma
i förväg för att bereda Herranom väg.»

Olof såg med bestörtning på mannen. Hvad
han sade | lät ingalunda otroligt. Det låg
alldeles i arten af vederdö-parnes lära och
stod på det närmaste i öfverensstämmelse med det
föreställningssätt, hvaraf den råa massan var
mäktig, att med våldsam hand, med eld och
svärd drifva sina åsigter igenom. Olof insåg
äfven, att intet kunde mera skada den lära,
han predikade, än om dessa vedercföpare skulle
lyckas sätta sin plan i verket. De påfviske
sammanblandade lutherdom med anabaptism och skulle
otvifvelaktigt taga raseriet och förstörelsen i
hufvudstaden som en yttring af den förra och
kasta detta Olof och lutheranerna i ansigtet såsom
bevis mot dem. Och konungen, som hvarje dag,
hvarje timma vore att förvänta till staden från sin
Malmöfärd, hvad skulle han tänka j om den man, som han
anförtrott den för då varande förhållan-j den vigtiga
platsen att vara Stockholms stads sekreterare, men som
icke förmått stäfja anloppet af en ursinnig pöbelhop!
Den besynnerlige mannen hade rätt. Här måste
våld mötas med våld, när sådant visade sig,
och Olofs första tanke var att meddela sig med
slottsfogden Peder Hård; den andra att personligen
uppsöka vederdöparnes hufvudmän och, om de
icke j läto sig beveka i godo att afstå från
den oro, hvilken de uppväckt, försäkra sig om
deras personer. Så till vida förändrade han
sitt ursprungliga beslut, att han afstod från
att ! offentligen tilltala hela massan af svärmare.
Så mycket hade | den besynnerliga gubbens ord inverkat
på honom.

Denne hade förstulet blickat först på Olof
och så på jungfrun i koret, hvarpå han drog sig
åt sidan och försvann bland pelarne. Olof ;märkte
hans försvinnande, men antingen han nu ansåg sig
hafva vunnit all den kunskap, han för tillfället
behöfde, eller han ville blifva ensam med sina
tankar, nog af han gjorde ingen rörelse att qvarhålla
honom. Christina skyndade fram och fattade Olofs
hand. »Du går icke dit ut?» sporde hon med en
till hälften öfvervunnen oro.

»Både ja och nej, Christina!» svarade Olof. »Jag
skyndar till slottet, till slottsfogden, och sedan
.. . .»

»Din Christina har ock att förkunna dig en strid,
som väntar dig.»

»En strid, hvad menar du, flicka.... hvilken strid
skulle du hafva att förkunna mig? Dina ögon säga mig
dock, att det är din hjertans mening, och de tala
tillika om seger!»

»Du säger det.... det är en strid, hvarur mitt hjerta
säger mig, att du skall gå som segrare. De påfviska
vilja, att du skall möta dem i dag klockan 3 hos
Gråbröderna.»

»Gråbröderna!» eftersade Olof med en flammande
blick? som om han haft en gråbroder framför sig,
i stället för Christina. »Gråbröderna - och hvem har
gifvit dig det budet till mig, Christina?»

»Mäster Robert!» genmälde Christina.

»Ah, dominikanerpriorn från Westerås . . . !»

»Han talade fridens och välmeningens ord», fortsatte
Christina, »men det var just, som min oro för dig
var som störst efter predikans slut, så jag hörde
knappt, hvad han sade, men i mitt hjerta togo orden
en motsatt mening, och derför kallar jag dig till
strid och ej till frid. Min mening är ock den, att en
dust i sjelfva fiendelägret kan vara dig till mycken
fromma för kommande tider.»

»Ditt hjerta talade rätt, Christina, och din klokhet
gläder mig. Jag skall våga inträda i ormboet och gå
segrande derut, om det så är Herrans vilja. Begif
dig nu till min moder, dit vill jag komma på
eftermiddagen. Men förr än jag så talat med de gode
männen i Gråbrödraklostret, lära vi icke återse
hvarandra.»

Med dessa ord fattade han Christinas hand, och
de följdes åt bort emot sakristian, hvarifrån de
snart sågos utträda och skynda, hvar åt sitt håll,
Olof upp till slottet, Christina inåt staden.
(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:27 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1868/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free