- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
160

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmännyttigt. Värdet af ett fågelbo. - Logogryf. Av Lea. - Rebus.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Allmännyttigt.

Värdet af ett fågelbo. Af elakhet, eller blott för
att fördrifva tiden, borttager en gosse boet för en
sparf, en steglitsa eller någon annan liten fågel,
tillika med ägg eller ungar. Antagom, att ungarne
äro fem till antalet. Hvardera behöfver öfver hufvud
dagligen till föda 50 larfver och andra små djur,
som föräldrarna anskaffa – utgör för en dag 250
stycken. Detta lefnadssätt fortgår 4 till 5 veckor,
låt vara 30 dagar, hvarunder sålunda för boet
erfordras 7,500 stycken. Hvarje särskilt larf äter
dagligen sin egen vigt i blad och blommor. Ponera,
att han också äter under trettio dagar och dagligen
blott en blomma, som skulle gifvit en frukt, så
äter han under 30 dagar 30 frukter med blommorna,
och de 7,500 larfverna tillsammans 225,000 stycken
blommor. Hade nu gossen skonat fågelboet, så hade
vi skördat 225,000 stycken äplen, päron, plommon
o. s. v. mera. Om dock, såsom ofta är fallet, hvarje
larf dagligen äter eller angriper 10, 20, 30 stycken
blommor, så att de för vissna och falla af, så kan
man föreställa sig, hvilket otroligt värde ett enda
fågelbo måste innehålla, om det också endast är ett
enkelt sparfnäste.

*



Logogryf.

Jag är som en enka med tårar på kind,
Och källan dertill har, som hon, jag från ofvan,
Är nyckfull, beror utaf väder och vind
Och plågar hvar själ med den vattniga gåfvan;
Och dock man om tårarna synes så mån,
Man samlar dem opp med en omsorg så trägen,
Och dertill är qvinnan, Gu’ signe Guds lån,
Långt mer än jag skulle det önska, benägen.
Man vet, det är ljufligt få gråta i fred
För alla, som fråga och bråka och titta,
Och derför så gråter jag ock med besked,
Så ofta en undangömd vrå jag kan hitta.
En dotter af stoftet dessutom ej kan
Förmildra min sorg och i glädje den vända,
Nej! högt ofvan molnen allena jag fann
Den tröst, som på tårarnas svall gör en ända:
För solen med strålarnes himmelska gull
Jag torkar min kind och jag glättar min panna;
För hennes, den renas, den himmelskas, skull
Jag glad i mitt fall ned mot jorden vill stanna.
Af tårarnas perlor förut jag dock ger
Er två gånger fyra – dem icke förakten,
Men infatten dem på ett skickligt manér,
Och sedan de olika bilder betrakten:
För detta en djurgård på orolig grund
Med menskliga väktare – åtta till talet –;
Nu mera för känslan ett lättande sprund,
Der tryggt man kan nedlägga fröjden och qvalet;
En landtlig förtjuserska, brunögd och trind,
Som ger oss i hvitt, hvad i grönt hon oss röfvar;
En öppning, betydligt förmer än en grind,
Beräknad för klackar, men sällan för klöfvar;
Ett mångbrokigt tjufband, som kassa och tid
Och helsa och lugn oss behagligt förtager;
Hvad tar hon, den tärnan, beröfvad sin frid,
Som stilla i tårar från verlden sig drager;

Hvad sträfvar mot himlen och aldrig den når,
Fast ständigt ändå det är höjdt öfver jorden;
Hvad lättast den vise att tysta förmår,
Med sådana vapen ej jemlike vorden;
Ett bräckligt fodral till en herrlig juvel,
Hvars afbild rätt ofta står tecknad på locket;
Hvad fick han, Achill, när han hölls i sin häl –
Om annars du tror mytologiska skrocket;
Talang, som är medfödd hvar mensklig person,
Hur envis och dum han må vara för resten;
Hur gick hon, den kula, som fällde dragon;
Hvad jemt hos det onda bör sökas, sa’ presten;
Hvad sjöng han i, fogeln med vingar af gull,
Der gladt han sågs gunga för smekande vestan;
För skolgossar städse en sjelftagen tull
Förutan en tanke på rätten och nästan;
Hvad mera än tankar i verlden bestås;
Hvad enfaldigt folk ha med öken gemensamt;
Hvad sällan man vet att sig ta i, gu’nås!
Ett ord, fullt af mening, fastän det står ensamt;
Hvad lätt är att spela och lättare än
Att vara för den, som naturen har för sig ...;
Till ordning och sparsamhet säkert en vän,
Om ock ifrån träsmak han fri icke gör sig;
En plats, hvilken skugga och svalka dig ger
Och hvari du ostörd kan svärma och drömma;
En himmelens dotter, som huldt mot dig ler,
Fast kärlek och vänner och lycka dig glömma;
Ett rymdmått, i hvilket ditt öde får rum
Och äfven din fröjd – om det angenämt fylles;
Af året små tider, som närma sig tum
Och hvaraf en mörknar, en annan förgylles;
Hvad var han, som ärendet flinkt förde ut;
Hvad voro de änder, som skötos i safven;
Och nu är på gåtorna ändtligen slut
Och säkert på läsarens tålamod äfven.

Lea.

*




Rebus.

illustration placeholder


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:27 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1868/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free