Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLI. Academia Carolina. - Huru böra unga flickor läsa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skåne, grefve Gustaf Baner, anlände från Malmö,
åtföljd af en mängd förnäma officerare och herrar,
inalles 12 å 14 vagnar. Prokansleren med professorerna
och en mängd prester hade begifvit sig guvernören till
mötes utanför staden. Såsom ett exempel på den ståt,
hvarmed riksens herrar den tiden om-gåfvo sig, må
nämnas, att guvernören kom åkande efter 6 hästar, och
4 »väl utstofferade» handhästar fördes framför hans
spann. »Han kom», heter det, »med sitt hof och sina
drabanter.» Utanför staden stod en sqvadron ryttare
och en sqvadron fotfolk, och alla gatorna, der det
högtidliga tåget drog fram, voro besatta med ryttare
och fotknektar. Under skallande musik och aflossandet
af grofva styckeskott gick tåget till biskopshuset -
Lundagård, som biskop Winstrup inköpt af dess förra
ägare - der måltid hölls, »på det att till andra dagen
alla skulle vara beqväma till den solenna acten».
Följande dagen gick man i högtidlig procession från
biskopshuset till kyrkan i särskilta afdelningar,
hvarje företrädd af prestafver, af hvilka Jörgen
Krabbe, som gick före adeln, förde en staf af purt
silfver. De kungliga diplomerna och akademiens
insignier fördes på blå hyenden af 6 förnäma
adelsmän. Efter dem kom generalguvernören, omgifven af
sina drabanter och sitt hof, och till sist »en tjock
samlad hop af förnäme officerare och betjente». Under
musik af 30 fioler, 12 klarinetter, 12 flöjter, 12
basuner och 50 sångare utom orgorna samt trumpeter
och härpukor inträdde man under den gamla kyrkans
hvalf. Prokanslern höll invigningstalet. Äfven derom
hade varit mycken tvist, med anledning af biskopens
fordran att få hålla det samma. Saken måste afgöras
af regeringen så, att prokanslern höll detta tal, men
biskopen skulle hålla predikan. Denna var herrlig -
heter det i vår professors beskrifning.
Efter högtidens slut i kyrkan gick man åter i
procession till biskopshuset, der en festlig
middagsmåltid var anrättad. Under hela måltiden
musicerades, och vid andra rätten begynte
skålarne. Det ståtliga gästabudet varade till
klockan 3 om natten, då ett präktigt fyrverkeri
afbrändes. Glädjen och belåtenheten var allmän. Endast
den myndige biskopens öga mörknade, när det träffade
Bernhard Oelreich. Han skrifver derom sjelf i ett
bref till akademikansleren G. O. Stenbock: »Sedan
allt - var förrättadt, hölls middag på biskopens
gård, och efter att man var lustig, talade tu eller
fyra öfverstar och förnäma adelsmän med mig, att jag
dock skulle beqväma mig att förlikas med biskopen. Jag
svarade, att ehuru högt jag var förorättad, skulle jag
dock för akademiens bästas skull intet mera önska, än
att hålla vänskap med honom och förgäta allt hvad han
brutit mig emot. Der de sade: vi kunna icke tro det,
utan att j viljen gå med oss och dricka honom till
en gång, svarade jag: af hjertat gerna, och då jag
gick och drack honom till, accepterade han det väl,
men ville icke | tala ett ord med mig, så att alla
förundrade sig öfver hans uppförande och jag måste
retirera.»
Detta var ett moln på den förtjenstfull mannens
himmel, som qvarstod och litet emellan urladdade
sig under de fyra år, Oelreichs prokansleriat
varade. Efter denna tid förflyttades han till
Bremen såsom pastor primarius vid S. Petri kyrka
derstädes, och efter en mansålder talte ingen
mera om den nitiske och kraftfulle skaparen af den
Carolinska akademien. Först i våra dagar hittades
i ett gammalt enskilt arkiv handlingar, hvilka
lyftade slöjan af det förgångna och framställde i
full dager den man, hvars minne är sammanflätadt
med Lunds universitets och för en sanningsälskande
efterverld måste intaga rummet ofvanom sin då varande
beskyddare, rikskansleren Magnus Gabriel de la Gardie.
St.
-
Huru böra unga flickor läsa?
mtänksamma mödrar och uppfostrarinnor söka alltid
- och det med fullkomlig rätt! - bevara de åt
dem anförtrodda unga flickorna för alla menliga
intryck. Man^vet, att flickans rörliga fantasi är
den farligaste fienden till hennes förnuft, och
derföre tillskrifver man denna bevingade fiende en
ganska måttlig diet, på det han ej må blifva allt
för öfvermodig. Under flera år får han vanligen hämta
sitt lifsuppehälle ur »mognare ungdomsskrifter», ty i
det, som den unga flickan läser, ligger den största
"fara, hvilken förstoras derigenom, att den unga
damen helst vill läsa hvad hon icke bör läsa. Men
skrifterna för den mognare ungdomen äro icke alltid
af den beskaffenhet, att de kunna rekommenderas som
mönster, och de mångfaldiga anspråk, som de böra och
måste motsvara, hafva reducerat de verkligt gedigna
till ett ringa antal. »Hvad skall min dotter läsa?»
hör jag mödrar qvida, och genfrågan: »Huru läser er
dotter, bildar hon sig något omdöme?» upptages med
förvåning.
»En flicka af femton till sexton år vill ni tilltro
ett moget omdöme öfver böcker.»
»Allt efter som böckerna äro - hvarför icke? Er dotter
dömer öfver toiletter, öfver menniskor, of ver musik,
hennes omdöme kan när som helst afgörande uttala sig
för valet af en följeslagare genom lifvet - hvarför
skall hon ej döma öfver lektur? Får hon tag i en bok,
som modren icke skulle hafva valt, så skall hon i sin
omdömesförmåga hafva ett vida säkrare, inre skydd,
ty kritiken har någonting analyserande, som hastigare
eller långsammare besegrar alla fantasmagorier och
falska föreställningar.»
»Ni torde hafva rätt», säger modern, »hvad teorien
beträffar; men huru vill ni tvinga ett halft barn
till ett sansadt omdöme?»
Hvem talar om tvång? Man kan - jag talar af erfarenhet
- utan men för dess naturlighet och anspråkslöshet, i
bidraga dertill, att det för ett intelligent barn
blifver lika lätt och påtagligt att döma öfver för det
samma begripliga andliga elementer, som öfver materiel
föda. »Soppan smakar mig icke, den är vidbränd!» säger
den femåriga flickan; hvarföre skall hon icke lika
naivt kunna säga: »Denna berättelse behagar mig icke,
der blifva för många menniskor dödade!» i fall man har
lärt henne att äfven härvid återgå från verkningen
till orsaken. Då en flicka vid tre års ålder redan
har bestämd antipati och bestämd förkärlek, kan
man aldrig för tidigt börja att sysselsätta barnets
uppmärksamhet med frågan: »hvarföre?» »Hvarföre greto
de sju dvergarne, då de trodde, att Snöhvit var död?»
»Emedan Snöhvit var så god och flitig!» Redan af de
första små fablerna skall barnet icke läsa någon,
utan att kunna klart uppfatta innehållet. Lekturen
får ej vara ett klifs, som barnet af ledsnad intager
i små stycken; det måste äfven i andligt hänseende
hafva bestämda maltider och bestämda hvilostunder,
på det sinnets liflighet må blifva bevarad, ty ganska
små damer kunna redan vara - blaserade.
Så snart ett barn oförbehållet uttalar, hvad som
behagar eller misshagar det samma, så hafva vi i dessa
instinktmessiga, ensidiga idéer ett medel att regulera
hela den lilla förstånds-maskinen. Geografien och
de »tråkiga» berättelserna blifva under en angenäm
belysning någonting helt annat och nytt, och liksom
de dunkla böjelserna mildras och renas, utvecklas
fröna till ett medvetet omdöme.
Ju äldre flickan blifver, desto lifligare blifver
hennes uppfattningsförmåga. Riktigt ledd, följer
hon lätt berättelsens tråd och sammansättning,
så att hennes fantasi äfven ser bakom kulisserna,
och hon lär att till dess värde uppskatta sin lekturs
tekniska skönheter eller felaktigheter - allt saker,
som hämma sentimentaliteten och känsloömheten. Hon
urskiljer hastigt de skildrade karaktererna,
men öfverhoppar gerna den så kallade moralen,
tankepassagerna! Föreslår nu upp-fostrarinnan: »Jag
skall anmärka de skönaste tankarne, gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
