Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tafla ur hvardagslifvet. Tecknad af V. H. S. L--n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 174
anseddaste medlemmar och tillika dess störste grossör
och exporthandlare samt i sina företag gynnad af
lyckan, blef han slutligen en af ortens rikaste män,
hvars hus var så gästfritt, att det med skäl kunde
liknas vid en gästgifvargård.
Grosshandlaren Stenboms hustru, som aldrig befattade
sig med hushållsbestyren, emedan hon fått en »fin»
uppfostran, sysselsatte sig nästan uteslutande med sin
toilett samt att taga notis om det nyckfulla modets
snart sagt dagliga förändringar af den samma. Den
öfriga tiden användes på lustbarheter, promenader och
supéer. Visserligen brukade hennes man, icke alldeles
så fåfäng som hon, någon gång göra invändningar mot
detta oerhörda slöseri af både tid och penningar;
men när han det gjorde, skedde det oftast liksom på
skämt eller raljeri, hvarför hon ingalunda fastade
något det ringaste afseende vid dessa varningsord.
Utom herr och fru Stenbom, bestod familjen derjemte
af en dotter, hvilken från sina tidigaste år aldrig
blifvit nekad någonting. Hon var en trogen afbild af
sin mor, som helt och hållet ensam handledt hennes
uppfostran i hemmet, der dotterns vilja så godt som
varit faderns lag.
Stenboms efterlåtenhet förhindrade honom att sätta sig
emot sin hustrus och dotters flärdfulla dårskaper och
oeftertänksamma lefnadssätt, hvilket nödvändigt måste
leda till beklagansvärda följder. Detta insåg Stenbom
allt för väl; ty till en början kom han underfund
dermed, att rikedomarne icke vidare förökades, såsom
förr annars årligen varit vanligt.
Detta var heller icke underligt. Som en drottning
herrskade hans hustru - i sitt kabinett, under det
att tjenstfol-ket, genom det det samma tillagda
oinskränkta förtroendet, begagnade sig af tillfället
att pungslå sin husbonde på deri ena summan efter
den andra, »som var nödvändig till hushållet» -
såsom det hette. Naturligtvis var det icke nog
med hushålls-behofvens tillfredsställande, utan
funnos der tillika många främmande afloppskanaler,
icke mindre uppslukande, än forntidens glupska
Moloch. Detta allt var en naturlig följd af fruns
afsky för köksaffärerna; ty aldrig kom det i fråga,
att hon på något sätt befattade sig med de samma,
utan fick hushållerskan direkte hos »patronen»
reqvirera allt hvad som »behöfdes», utan att behöfva
redogöra för dess användande. Då hvarken fru eller
dotter hade ringaste begrepp om hvad som borde åtgå,
kunde man naturligtvis ej begära, att mannen, som i
sjelfva verket ej var någon stor ekonomist, skulle
bättre förstå denna sak.
Derför gick det också, som det gick. Nå, hur gick
det då? - frågar troligen läsaren. Jo, den rike
grosshandlaren Stenbom fann sig en vacker dag vara
- bankruttmessig. Huru Öfverraskad blef icke hela
affärsverlden af denna oväntade tilldragelse, som
störtade mer än en familj i olycka och nöd! Och den
sorglösa fru Stenbom sedan? Huru förfärad och bestört
blef hon icke, då hon förnam denna förkrossande
olycka! Oaktadt hennes man en och annan gång uttalat
ganska tydliga antydningar om möjligheten af en dylik
katastrof, hade hon dock omöjligen kunnat förlika
sig med den tanken, att det skulle ligga något allvar
i dessa antydningar, utan hade hon tagit dem endast
såsom ett gyckel. Till följe häraf blef uppvaknandet
till den grymma verkligheten så mycket bittrare och
smärtsammare.
För att tillfredsställa sina kreditorer, måste
Stenbom från-träda största delen af sin förmögenhet,
i och med det samma hans hustru af den oundvikliga
nödvändigheten fann sig tvingad att genom eget
arbete bidraga till sitt uppehälle. Sedan konkursen
var utredd, återstod af den för outtömlig ansedda
rikedomen knappast så mycket, som erfordrades till
inköp af ett litet tarfligt envåningshus, innehållande
endast tvenne rum och kök.
Naturligtvis var det för den fina damen mer
än svårt att underkasta sig de försakelser och
uppoffringar, hvilka af den nya lefnadsställningen
blefvo alldeles oundvikliga; men - nödvändigheten har
ingen lag. Derföre måste hon finna sig i sitt öde,
som verkligen måste kännas förskräckligt för dylika
qvinnor, hvilka äro vana att i allt uppassas af andra,
och som
lefva, så att säga, för dagen i en beklagansvärd
bekymmers-löshet, tänkande på ingenting annat än sina
nöjen.
Då det na blef nödvändigt att sjelf förtjena lifvets
behof, tog sig fru Stenbom för att till försäljning
baka bröd, ehuru, det förstås, efter många »men» och
»om». Stenbom åter sysselsatte sig med hvarjehanda
uppdrag och förrättningar samt med renskrifning,
då sådan kunde erhållas.
På detta sätt förflöto några år, och lycka och
trefnad syntes åter, mer än under öfverflödets dagar,
vilja blifva bofasta i deras nya hem; men annorlunda
fordrade det outgrundliga ödet.
Fru Stenbom, som hitintills på ett ganska berömvärdt
sätt fullgjort sina pligtskyldiga åligganden,
började blifva liknöjd och oordentlig i sitt
arbete samt förlorade dagligen allt flera af sina
kunder, till följd af den osnygghet, för hvilken hon
beskylldes. Hennes man, som nu var kommen till åren,
såg med bedröfvelse detta beklagansvärda förhållande,
som tycktes vilja återupplifva länge sedan förflutna
händelser. Med oro och ängslan sökte han utforska
orsaken till den skedda förändringen i sin hustrus
uppförande.
Då han med vänlighet förebrådde henne hennes
sorglöshet och förändrade beteende, svarade hon,
att hon icke längre vore hågad att bidraga till hans
underhållande samt att hon dessutom var trött vid
detta eviga släpande, som slutligen skulle taga lifvet
af henne. Hvad skulle väl hennes nog hårdt profvade
make tänka om dessa undflykter? Emellertid var han
förvissad derom, att dessa skäl voro endast svepskäl;
ty aldrig hade hans hustru under vällefnadens dagar
varit i besittning af en så stark och blomstrande
helsa, som just nu, då arbetet förskaffade hennes
kropp en nyttig och välbehöflig verksamhet, som ännu
mera stärkte hennes krafter.
På tusende sätt bråkade den stackars Stenbom sin
hjerna med att utfundera, hvad som vållat denna
beklagansvärda förändring, som så hastigt försiggått
med hans hustru. Visserligen hyste han en misstanke,
som kanske skulle upplysa honom om rätta förhållandet,
men hvilken han dock vid närmare eftersinnande
genast ansåg vara ogrundad. Det oaktadt kunde han ej
underlåta att på det nogaste gifva akt på alla hennes
steg och åtgöranden. Likväl upptäckte han ingenting,
som kunde lemna någon upplysning på gåtan, hvilken
ännu en tid förblef olöst.
Emellertid inträffade en händelse, som på en gång
gjorde alla efterforskningar onödiga och tillika
störtade den stackars gubben i en förtviflans
tåreflod, hvilken ännu djupare fårade den förut af
sorger och bekymmer skrynklade pannan och böjde hans
hufvud mot jorden, menniskoslägtets moder, som en gång
borttorkar alla tårar och sluter oss i sin moderliga
famn.
Stenbom hade nämligen sutit ensam hemma en aftonstund,
då dörren öppnades och hans hustru inträdde, efter
att hafva varit borta och uträttat ett ärende. Då
hon naturligtvis icke anade, hvilka uppmärksamma
blickar hennes man fastade på henne, var hon icke
så försigtig, eller fann hon icke nödigt att dölja,
hvad hon praktiserade in i ett strax bredvid dörren
stående väggfast ekskåp. Emedan det var skymning,
kunde Stenbom ej urskilja hvad det var; likväl hade
han sett nog, för att å nyo fattas af de en gång
förut nedtystade misstan-karne. Gerna hade han genast
velat förvissa sig om riktigheten af sitt antagande;
men då hans hustru intet ögonblick lemnade rummet,
fick han ej tillfälle dertill, utan måste uppskjuta
denna afsigt till ett lägligare tillfälle, hvilket
inställde sig redan samma afton; ty då hon gått till
sängs och väl insomnat, beslöt Stenbom att skaffa
sig upplysning i saken.
Då det, såsom nämdt är, fanns endast tvenne rum
i hela huset, utgjorde dessa naturligtvis tillika
tvenne sängkamrar, af hvilka den innersta begagnades
af Stenbom sjelf och den yttre, eller den, i hvilken
ekskåpet befann sig, af hans hustru. Derför var
det för Stenbom förenadt med icke ringa svårighet,
att, utan att väcka den sofvande, kunna på ett
tillfredsställande sätt utföra sitt lilla spioneri;
men - upptäckten måtte hundrade gånger besanna de
misstankar, han hyste, ville han hellre detta, än
att fortfarande förblifva i denna grymma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
