Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus Stenbock. Av G. H. Mellin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180––
som af snille och konstskicklighet, Hans största
hjeltebedrift, slaget vid Helsingborg, har förut
blifvit skildrad i denna tidskrift; men en blick
på hans sista, sorgliga öde, hvarigenom han blef
en martyr för sin fosterlandskärlek, torde förtjena
att egnas honom af en efterverld, som erkänner hans
storhet.
Ehuru den lysande segern vid Helsingborg af hela
svenska folket helsades med den lifligaste glädje,
och den ädle segraren sjelf hyllades såsom han
väl förtjenade, mötte han dock både motstånd
och personlig ovilja af ett parti, hvartill
förnämligast hörde de högre och lägre embetsmän,
som fattat hat till enväldet. Att hos dessa, som
hade sin starkaste utgångspunkt i sjelfva riksrådet,
den önskan var rådande, att konung Carl XII aldrig
skulle återkomma från Turkiet, visade sig vid flera
tillfällen. Då en expedition skulle utrustas till
Tyskland för att dels möta den väntade konungen,
dels till-bakadrifva de fiender, som oförsynt trodde
sig kunna angripa Sverige, som ansågs hufvudlöst
under konungens frånvaro, utnämdes denne Magnus
Stenbock till öfverbefälhafvare och sjelfva rådet och
ständerna gåfvo honom titel af fältmarskalk. Men de
svårigheter, som mötte expeditionen, voro otaliga,
och det ! erfordrades Stenbocks outtröttliga,
fosterländska nit och hans j personliga förmåga att
inverka på alla välsinnade och tänkande i medborgare,
för att få anstalterna föreslagna, gillade och
verkställda. Han måste sjelf resa omkring och vidtala
leverantörer och skeppare, uppmuntra dem och skänka
dem belöningar. Dessa sednare bestodo till en stor
del af silfverbägare, dem han lät förfärdiga på sin
bekostnad och försedde med inskrifter, dem han sjelf
författat. Vi anföra inskriften på dem, som utdelades
till skepparena:
"Så segla nu i Herrans namn
Och skaff din konung hit! Gud före dig i lycklig hamn!
?
Tag mig för trogen flit!"
Men det var ett olycksöde, som hvilade öfver
svenska flottan, då den skulle medfölja och
försvara transportskeppen. Den första sändningen,
hvarmed 13,000 man öfverfördes, hade redan
landsatt trupperna, då en dansk flotta visade
sig. Svenska generalamiralen - det var den gamle,
tappre Hans Wachtmeister - gick genast emot
fienden. Denne drog sig undan och svenskarne
manövrerade att komma till strids. Men genom en
vindförändring blef det danskarne möjligt att,
medan svenska flottan befann sig på afstånd, anfalla
transportskeppen. Så gingo 25 fartyg förlorade, och
då det blef möjligt för svenska flottan att närma
sig, hölls en strid, hvarunder flottorna besköto
hvarandra några timmar, men med oaf- j gjord seger.
|
Stenbock gjorde under tiden de bästa dispositioner,
hin- i drade fienden att landstiga och tågade inåt
Tyskland. Han l skrifver sjelf härom, att, »utan ett
särdeles Guds mirakel, jag näppeligen för menskliga
ögon nu ser, med den makten mig lemnad är, fienden
kunna förjagas», och »så blifver mitt tågande dem
emot af »större hazard än någon tror och likasom ett
desperat spel.» Men han tillägger: »likvisst som jag
en fast förtröstan uppå Guds milderika bistånd hafver,
skall jag göra hvad jag förmår, taga Gud till hjelp
och med gladt hjerta ! våga det yttersta; men lemnar
till sist och mig till evärdelig åminnelse, att det
näppeligast inför Gud står att försvara, när man emot
skäl och räson, af blott afund, missgunst och utan
alla förut tagna kloka prsekautioner, låter exponera
så mycken oskyldig blod till fåfängt uppoffrande.»
Dessa uttryck äro hemtade ur Stenbocks öppna bref
»till alla redliga svenska respektive kompatrioter
af medbröder», dateradt den 18 September 1712 i
Stralsund. I detta bref förekomma också följande
rader, som utvisa hans ställning, då han tågade
till sin stora seger vid Helsingborg: »att jag,
orosad, allt ifrån min första barndom, hvarest Hans
Kongl. Maj:t mig till dess och fäderneslandets tjenst
brukat, varit ej mindre villig än oför-sagd, och
haft lif, egendom och all möda ospard, derom lemnar
jag hvar redlig själ, ja, sjelfva afunden att döma:
men med hvad svårhet jag mig genomarbetat, sedan
Hans Kongl. Maj:t genom den olyckliga händelsen vid
Pultava, så långt fjerran kom att vistas ifrån sitt
rikes styrelse, nödgas jag till j
en hvars underrättelse, som det kanske okunnigt är,
här i sanning anföra, huruledes vid fiendens infall i
Skåne jag nästan handlös släpptes och genom tusende
svårigheter så bemöttes, att om Gud särdeles ej
mellankommit, så hade för min och all mensklig
ögon allt varit fåfängt och gått öfverända. Men
för en emot mångens förmodan lycklig utgång vare
den aldrahögstes namn endast och allenast lofvadt
och evinnerligen äradt.» Att Stenbock befann sig i
ett, det så beskrifna, liknande tillstånd, då han
tågade emot den förenade Sachsiska och Danska hären
i Tyskland, afskräckte honom dock icke att, efter en
mödosam marsch, den 20 December 1712, anfalla och
besegra fienden vid Gadebusch. Denna seger var så
mycket ärofullare, som den var emot allas förmodan
och icke blott medförde fiendernas nederlag, så
att de svenska fästningarna blefvo undsatta, utan
förnämligast återgaf de svenska vapnen sitt gamla
anseende. Vid underrättelsen om segren, utfärdade
Carl XII från Bender fältmarskalksfullmakten.
Tyska och danska författare lägga Stenbock till
last att han lät uppbränna Altona den 7 Januari
1713. Härvid bör ihågkommas, att danskarne förut
uppbränt svenska staden Stade och att, vid fordrandet
af den brandskatt, som den tiden var bruklig, men
som -af Altona icke erlades, flere omständigheter
föreföllo, hvilka bevisa, både huru ogerna Stenbock
lydde grefve Wellingks tillsägelse, som för honom
var en befallning, och huru han blef allt mera
nödgad till det bedröfliga beslutet. Emellertid
klagar Stenbock sjelf, att han »den stunden var
fattig som en kyrkråtta och arméen led nöd» samt
att han »sedan den dagen störtat i den ena olyckan
efter den andra och allt sedan aldrig haft en glad
och helsosam stund.» Svenska hären, som inryckte i
Holstein, inkastade sig der i den befästade staden
Tönningen, som tillhörde hertigen af Holstein. Här
blef han instängd af de allierade, till hvilka
äfven en rysk armé hade slutit sig. Alla Stenbocks
planer och försök att slå sig igenom misslyckades
och slutligen måste han den 16 Juni 1713 gifva sig
fången med hela sin styrka, som med officerare och
manskap, friska och sjuka, utgjorde närmare 11,000
man. De allierade utgjorde närmare 40,000. Enligt
kapitulationsvilkoren skulle fångarne utvexlas eller
lösas och obehindradt öfverföras till Sverige under
dansk eskort. Men fastän fältmarskalkens och arméens
lösen anskaffades, uttyddes kapitulationsvilkoren
godtyckligt af danskarne, och Sveriges bäste fältherre
fördes i fångenskap till Köpenhamn.
Här börjades för den olycklige fältherren en hård
och pröfvande tid, det var det sorgliga slutet af
en ärofull hjelte-bana, I början, vid ankomsten till
Danmarks hufvudstad, blef han med mycken aktning och
artighet behandlad af hofvet och de förnämsta. Han
åtnjöt den beqvämlighet, som tycktes anstå hans rang
och hans personlighet. Att han dervid sysselsatte
sig med handarbeten, bland annat med svarfkonsten,
är allmänt bekant, äfvensom att han använde
sin skicklighet att på många hemlighetsfulla
sätt underhålla brefvexling med sina vänner i
Sverige. Han skref än under förtäckta namn, än med
allehanda chiffer, än med Sympatetiskt bläck. Han
afsände och mottog bref i käppar, käppknappar och
andra svarf-vade saker, i konfekturer, bakelser,
kryddor och på mångfaldiga andra vis. Hans konstalster
beundrades af alla och det gick lyckligt en tid med
den hemliga brefvexlingen. Men slutligen upptäcktes
den, och Stenbock blef derför straffad på ett sätt,
som ingalunda länder danska regeringen till heder. Han
sattes under strängare bevakning, vakten fördubblades
vid hans bostad, en officer (en öfverste) förordnades
att dag och natt vara inne hos honom och han skilj
des från sin betjening, så att han endast fick
behålla tvenne. Den ena dörren till hans kammare
igenspikades. Ett förslag, att bortföra Stenbock
med en skuta från Lubeck och sålunda befria honom,
förråddes. En dansk prest föregaf, att han på Seland
funnit ett bref med grekiska bokstäfver, som skulle
innehålla ett anslag af Stenbock att bränna danska
flottan, förstöra kungliga huset på Fredriksborg
och göra ett infall i Danmark med svenskt folk från
Skåne. Danska regeringen tog detta till förevändning
att göra Stenbocks fångenskap hårdare. Han fördes
till Christians-hamns kastell, der han insattes hos
kommendanten, och skildt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
