Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 150.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mäster Olofs Bröllop.
Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första
regeringsår, af C. Georg Starbäck.
(Forts. från sid. 159.)
3.
Frestelsen.
x lockan var ännu icke slagen tre, då tvenne män
i domini-kanernas eller svartbrödernas ordensdrägt
närmade sig tornet till den bro, som från staden ledde
öfver till Gråmunkeholmen. Denna holme, den nu varande
Riddarholmen, som i våra dagar utmärker sig för sina
öppna platser och sina stora, praktfulla byggnader,
var på denna tid helt och hållet grå-munkarnes eller
franciskanernas tillhörighet. Deras kyrka och kloster
med alla tillhörande byggnader, hvilka voro uppförda
rundt omkring och på något afstånd från sjelfva
kyrkan, voro omgifna åt stadssidan af en ringmur, så
att hela holmen derigenom fick utseende af en befästad
borg. Utom riddarholms-kyrkan och ett gammalt rundt
torn vid holmens nordvestra sida samt möjligen en
och annan grundmur i de omkringliggande byggnaderna
finnes numera intet qvar af den forna Gråmunkeholmen.
De båda männen, af hvilka den ene genom sin stolta
gång och sina låter tydligt utvisade, det han innehade
en högre grad, än sin medbröder, tillryggalade vägen
under ett lifligt samtal, som blef allt högljuddare,
när de kommit igenom porttornets hvalf och öfver bron
nalkades den inre porten till klostergården. Det
var egentligen den förre af de båda munkarne, som
talade. Den sednare inskränkte sig till att med utrop
eller en och annan halfbruten mening följa sin förmans
tal. Men när de gingo öfver bron, och ordflödet hos
den talande tycktes hafva lyckligen nått ett slut,
yttrade den underordnade :
»Föga fattar jag den rätta meningen af edra ord,
vördige broder prior, men saken synes mig vara vida
enklare, än som j hafven uppfattat den . . .»
»Hvad viljen j dermed säga, Mårten Skytte?» af bröt
med häftighet priorn och spände ett par skarpa ögon
i den ödmjuke munken.
»Jag menar blott det, vördige broder prior», genmälte
munken med en foglig stämma, »att mången stridsman
kan bland fienden hafva vänner, utan att ana det. Mig
synes, som man borde noga undersöka sin fiende,
och visserligen tillhöra icke de armar, hvilka i
dag förgrepo sig på den heliga Guds moders bild i
bykyrkan, dem, som ledas af mäster Olof. . .»
»Och hvilkendera af desse, Melchior Rink eller mäster
Olof, skall väl vara den heliga kyrkans vän?»
»Den, vördige broder prior, hvilken, liksom den heliga
kyrkan, sträfvar efter sanning!»
»Sanning... sanning, sägen j Mårten», utbröt priorn
och tvärstannade på bron. »Den sanna grunden är redan
lagd, och på den hvilar den heliga kyrkan. Hvem som
talar emot kyrkan, han talar emot sanningen.»
De båda männen stodo alldeles invid den inre porten,
så att de godt kunde ses inifrån den öppna platsen
mellan ringmuren och klosterkyrkan, och en gråbroder,
som blifvit domini-kanerpriorn varse, skyndade
med brådskande- steg ut emot honom, medförande
den underrättelsen, att så väl biskop Peder som
erkebiskopen väntade honom med otålighet. Detta
förmådde priorn att alldeles afbryta samtalet med
munken, men innan han skildes från honom, höjde
han högra handens tvenne fingrar och sade med en
betydelsefull blick:
»De heliga brödra- och systra-stiftelsernas anseende
börjar aftaga, säger man, men det är icke att undra
på, då de nära huggormar inom sina sköten. Sen
till, Mårten Skytte, att j icke hören till dem,
ty jag säger eder, och läggen märke till mina ord,
kyrkans makt är stor, och ve den, som vågar antasta
henne. Det säger jag, den helige Dominici-ordens
general-vikarie ... der hafven j något att besinna
eder på, och j kunnen förlita eder på, att mina ögon
skola följa hvarje edert steg.»
Dermed skyndade generalvikarien och priorn öfver
klostergården fram till den stora klosterbyggnaden,
hvilken lågjemn-sides med kyrkan, sträckande sig
lika långt som hon i öster och vester. På den östra
gafveln af denna byggnad var dörren under ett mindre,
utspringande tak. Öfver detta voro anbragta fyra höga
och smala fönster, hvilka insläppte en knapp dager
i det stora rum, som här var beläget. I detta rum
befunno sig den nyvalde erkebiskopen Johannes Magnus
och den ofvannämde biskop Peder, med tillnamnet
Sunnanväder, hvilken föregående år blifvit vald
till biskop i Westerås, men efter några månader helt
hastigt af den stränge konungen blifvit skild från
det höga embetet. De båda prelaterna sutto i tvenne
beqväma länstolar, och framför dem stod en äldre man i
verldslig drägt med svärd vid sidan. Något på sidan,
bakom erkebiskopen, satt gråbrödernas minister,
såsom deras högste förman kallades.
»Yigtiga nyheter hafva kommit oss till hända», sade
biskop Peder till den inträdande priorn, »sedan vi
lemnade de hädiska kättarne i bykyrkan.»
»Den varan är icke sällsynt i våra dagar», yttrade
priorn, i det han vördsamt helsade erkebiskopen, »äro
de undfångna nyheterna äfven goda, så äro de sådana,
de rättrogne behöfva dem.»
»Yi hafva genom denne ärlige mannen, Gert Bryningh»,
fortsatte biskopen, »vår käre broder biskop Hans’ i
Linköping stallmästare, bekommit hugnesamma tidender,
oss till mycken tröst och hugsvalelse. Och serskildt
är det ärende, hvarför Gert Bryningh hitkommit, ett
föremål till glädje för våra kära vänner, bröderna
af den helige Francisci-orden.»
Ministern och priorn utbytte härvid en blick af
hemligt förstånd, och den förre gjorde tillika en
nästan omärklig rörelse med hufvudet.
»Tolkar jag rätt edra ord, vördige fader biskop
Peder», tog priorn till orda, »så röra de den stora
arfvedel, som detta heliga brödraskap äger att
vänta efter, numera salig hos Gud, rådman Ingewald
Torstensson.»
»Riktigt, broder prior! - riktigt», återtog biskopen,
»den saken, som nu mera tyckes komma på det klara,
skall mäktigt bidraga att höja brödraskapets anseende,
och med det samma äfven kyrkans . . .»
»Är man då nu viss, att inga arfvingar finnas?» sporde
priorn. »J veten väl, att det nu är fullt dagsljus,
så att hvarje brist synes på långt håll och der man
minst anar det!»
»Så visst, som att j nu hören själaringningen efter
Hans Pedersson», genmälte franciskaner-ministern. »Han
var laglig innehafvare af den rike Ingewalds hela arf,
med undantag af det stora huset här på Munkbron midt
öfver, hvarpå vi gråbröder hafva Ingewalds i laglig
ordning upprättade testamente.»
»Men denne Hans Pedersson har dock en syster!» inföll
priorn.
»Och hon tillhörer, enligt sin aflidne frändes vilja
och heliga löfte, kyrkan», tog Linköpings-biskopens
stallmästare till orda. »Jag, Gert Bryningh, har
kommit att, enligt min döde frändes, Ingewalds,
hvars själ Gud nåde, vilja och förordnande samt
med bifall af min nådige herre, biskop Hans, föra
Hans Pederssons syster med mig till Sankt Birgittas
kloster i Wadstena, och länge skall det icke töfva,
förrän hon skall hafva tagit doket.»
»Välsignad vare Guds moder och alla helgon», utropade
priorn, i det han andäktigt korsade sig. »Molnen dela
sig, och det heliga korset strålar ännu i ovansklig
glans öfver verlden.»
En stunds tystnad inträdde, som bröts af erkebiskopen,
hvilken hittills under tystnad afhört samtalet. Han
hade hela
Sv. Fam.-Journ. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
