Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 150.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 -
»Hård är den tid, i hvilken vi lefva», fortsatte
erkebisko- j pen; »dock har kyrkan haft
hårdare strid att genomkämpa, i än den, som nu
går löst emot henne, och likväl står hon |
triumferande på sin klippa. Men hon måste
samla omkring j sig alla goda stridsmän
och skicka dem till striden och se | till,
att hvar och en får den plats, han förtjenar.
J, mäster Olof, hafven blifvit begåfvad med
kraft och mandom framför j andra. Jag känner
väl, och j dragen eder nog sjelf till minnes, med
hvilken gunst och kärlek eder forne herre, biskop
Mats Gregersson - Gud hans själ nåde! - omfattade
eder. Säkert ären j icke känslolös för hans minne,
så att j viljen svika det förtroende, han satte till
eder?»
Erkebiskopen gjorde ett uppehåll, liksom ville han
invänta Olofs bekräftelse af hans antagande. Olof å
sin sida kunde icke i hast göra sig rätt reda för,
hvart erkebiskopen egentligen ville hän med dessa af
sorg och vemod fulla ord.
»Icke hafver jag glömt min forne herre», sade han,
»och den gunst, han bevisade mig, så länge han var i
lifvet, men efter honom kom en annan högste styresman
öfver Strengnäs stift, och äfven han har visat mig
kärlek i högsta måtto, jag menar Lars Andersson,
den nu varande kansleren hos vår nå- j dige herre
konungen!»
De närvarande korsade sig vid uttalandet af detta
namn, och erkebiskopen kastade en blick full af sorg
på Olof.
»Nämn icke den mannens namn!» utbrast erkebiskopen;
»Gud och Sankt Erik gifve, att han icke stode vår
herre konungen så nära. Helt visst skulle sakerna
med mindre svårighet kunna redas till det bättre, om
icke han vore, och om icke vår nådige herre konungen
hörde med hans öron och såge med hans ögon .... Aldrig
har den helga kyrkans bannstråle varit smidd för en
värdigare, än denne man!»
»Mäster Lars kansler är min vän», svarade Olof med
värma, »och hans sak är min! Glömmen det icke, nådige
herre, så ringa jag än är i jemförelse med eder!»
»Förifren eder icke», genmälde erkebiskopen fogligt,
»och sägen ej ord, som j vid lugnare besinning skullen
vilja hafva osagda! Jag och kyrkans prelater skilja
mellan eder och honom, som j kallen eder vän. Jag
känner honom. Han har icke fört något godt med sig
hem från Rom, vir ille gloria laudisque et novitatis
improbe cupidus!*) Finnes väl någon, som icke känner,
att rätta orsaken till hans handlingssätt är vreden
öfver, att han gick miste om Strengnäs biskopsstol
vid valet för två år sedan! Men sannerligen säger
jag, den der står, må se till, att han icke faller,
och högre hafva de hufvuden sutit, som måst böja sig
för bannstrålen från S:t Peters stol!»
»J faren vill», afbröt Olof den ifrige
erkebiskopen; »j faren mycket vill och kännen föga
de bevekelsegrunder, som bestämma herr Lars kanslers
handlingar. Jag känner dem, nådige herre, och jag
upprepar det, jag vill stå och falla med den mannen,
ty hans sak är min, och vi stå båda under Guds
beskydd.»
»Så visar det sig då», tog erkebiskopen till orda,
»att j icke hafven lagt mina ord på hjertat, mäster
Olof, de ord jag talade till eder och flera, när vi
sist möttes i Upsala i höstas förlidet år? Men jag
vill dock, såsom kyrkans lydige son, visa långmodighet
med eder och tro det bästa. Jag har pröfvat och funnit
dig värdig, min son, och jag har beslutat att för
dig blifva, hvad, salig hos Gud, herr Mats Gregersson
en gång var. Som jag sade, kyrkan måste skifta sina
lotter efter hvarje sin kämpes art och krafter, och
för dig är icke den undangömda, osedda platsen i de
djupa leden; du skall stå på tinnarna af templet och
en gång blifva bland dess öfversta hörnstenar.»
»Finge jag döma eder efter orden, nådige herre»,
vidtog Olof, »så skulle jag hafva skäl att glädja mig,
ty för mina öron låter det, som om j skullen hafva
närmat eder mig och min mästare .... Dock är jag viss
om, att de goda tankar, j nu hafven fattat om mig,
grunda sig på en villfarelse . . . .» »Nej, nej,
min son!» afbröt erkebiskopen, »härutinnan villfar
jag icke, vill ej villfara. Saken är ju klar, och din
blick skall ej undgå att finna det samma, som jag och
vi alla, den heliga kyrkans män. Se, å ena sidan har
du att vänta kyrkans högsta straff, om du, det Gud och
alla helgon förbjude, skulle vara sinnad att fortsätta
på den väg, du beträdt; - å den andra sidan öppnar sig
vägen sjelfmant för din fot och din synkrets vidgas
och din makt att verka skall icke hafva gränser. Den
svenska kyrkans högsta äreställen skola bjudas dig
.... Besinna dig, min son, jag håller allt detta i
min hand, den första lediga biskopsstol skall blifva
din .... Säg mig, vill du ej räcka mig din hand och
vandra vid min sida? Kyrkans famn står dig vidöppen,
hon utsträcker sina armar efter dig .... skall du
längre låta henne sörja och längta att återfinna sin
förlorade son?»
»Så är det mig sagdt», började Olof efter en stunds
tystnad, »att när min lärare och mästare doktor Mårten
Luther stod inför kejsaren och det heliga romerska
rikets kardinaler och furstar i Worms på riksdagen
derstädes och man med hotelser ville skrämma honom
att återtaga sina läror, så svarade han: här står jag
och jag kan icke annorlunda! Hvad j nu hafven talat
till mig, nådige herrar, det synes mig innehålla
både hot och löften, men mitt svar blir det samma,
som min lärares i Worms. Hotet skrämmer mig icke,
löftena locka mig icke.»
Erkebiskopen fastade, med ett uttryck af både sorg
och förvåning, sin blick på den frimodige mannen,
som så oför-stäldt vågade förkasta och afvisa de
gyllene löften, hvilka blifvit honom bjudna. De
öfrige närvarande visade tydligt, att de aldrig kunnat
föreställa sig en sådan djerfhet af kättaren. Deras
häpnad steg, allt medan Olof talade, men slog snart
öfver i den mest oförtydbara ovilja.
»Besinnen eder, unge man», inföll biskop Peder;
»be-sinnen eder och tanken något uppå, inför hvem j
talen!"
»Väl har jag besinnat mig», tog åter Olof till orda;
»ty icke kunnen j tro, att jag i min ringhet,
utan mogen öfver-| läggning, gripit till vapen mot
en makt, som är så många | hundra år gammal.
Men jag tjenar en högre makt, än denna | kyrka,
som under alla dessa år styrts af den syndfullaste
bland j menniskor, denne påfve, hvilken derför
med fog må kallas ! antikrist, - jag tjenar
eder och all verldens herre, Gud i himmelen,
hvars ord betyda mer än alla menniskofnnder!
J talen om kyrkan och om mig som hennes förlorade
son, erkebiskop Johan! men j glömmen dervid,
att man mera skall lyda Gud, än menniskor.»
Det var med den lefvande öfvertygelsens värma, som
Olof talade. Hela hans väsende var genomträngdt
af den sanning, som han här utan den ringaste
skymt af menniskofruktan uttalade. Hans öga brann
af hänförelsens eld, och det gjöt sig liksom ett
skimmer af förklaring kring hela hans kraftfulla
skepnad. Men i hans motståndares ögon vexlade snabbt
efter hvarandra känslor af ovilja, afsky och hat.
»J lönen godt med ondt, mäster Olof», sade med ett
spetsigt leende dorninikanerpriorn; »men det är väl,
menar jag, ett hufvudstycke i eder kristendom!»
Och medan han yttrade detta, korsade han sig, och hans
föredöme följdes af de andra. Blott erkebiskopen
underlät att på detta sätt skydda sig mot inflytandet
af den kraft, som utströmmade från kättaren.
Men han lutade sig med höghet j tillbaka i
stolen och sammanknäppte sina händer
öfver ! bröstet.
»Den kyrka, hvarom j talen», fortsatte Olof,
vänd till erkebiskopen, utan att egna någon
uppmärksamhet åt de öf-| rigas blickar och ord -
»den kyrka, hvarom j talen, erke-! biskop Johan,
är bygd af menniskohänder från ofvan och ända |
till foten; hon är en vrångbild af den
kristendom, som vår j herre och hans apostlar
predikade och som de ännu predika | genom sina
ord i den heliga skrift. Se, den kyrkans tjenare
vill jag vara, och ifrån den kyrkans altarrund
sträcker jag mina armar till dig, erkebiskop
Johan, och till eder alla och spörjer eder till
med erkebiskopens fråga: skolen j längre låta honom
förgäfves vänta på att få famna en förlorad son?»
*) Denne man med sitt gudlösa begär efter ära,
beröm och förändringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
