Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En spinnrock och ett namn. Sann händelse tecknad af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya förhoppningar för emigranterna. Förgäfves
sökte den väldige att, öfvergifven af folkandan och
sina fordna vänner, ensam uppehålla den ramlande
kolossen. Det var tydligt, att han måste falla,
men långt innan detta skedde, skyndade sig de
landsflyktige att nalkas franska gränsen, för att
genast plantera Bourbonernas »liljor», sedan den
Napoleontiska »bisvärmen» flyktat. Napoleon ändrade
nämligen de gamla franska vapenliljorna i bin.
Bland dem, som nu återvände, var äfven Duc de
Brienne, men han slöt sig till Ludvig, och kom ej
förr till Frankrike, än då denne, »i sitt tjugoandra
regeringsår», intog den Helige Ludvigs tron.
Han hade således lemnat Steglinge – gamle grefven,
papegojan, unge comte Alexander och la belle »Gyrka».
Han kunde troligen icke sjelf göra sig reda för,
från hvilken han skiljdes med största saknaden. Gamle
grefven saknade han bestämdt minst, ty han kunde ej
med hans stolthet som svensk grefve. Slägten hörde
ej till korstågsadeln, och alla anor, som hade
yngre dato, ansåg hertigen för obemärktheter och
deras stolthet som narraktig och stötande. Gossen
var väl rolig, men äfven han hade något af slägtens
stolthet. »La belle Gyrka» kunde ej tala franska –
alla hade sina fel, utom papegojan, som var så lik
salig hertiginnans papegoja.
-
Hvartill tjena dylika målningar från försvunna
tider? Den ena går in i glömskans rike efter den
andra. Slägte efter slägte, med sina få karakterer
och sin massa af karakterslöshet – de vise,
de snillrike vandrarne och de dumma gå alla bort att
hvila ut i syskonsäng. Så hade gamle grefven gått in
i det tysta och gamle trädgårdsmästaren äfven och
många med dem, men Alexander von Stegling var löjnant
vid hästgardet och mormor var gift och hade ett
par flickor. Papegojan lefde, men var nedflyttad
till portvaktens enka, der hon ännu liksom fordom
klättrade på sina pinnar och pladdrade franska.
Löjtnanten grefve Alexander von Stegling for några
år omkring i Europa. Han lärde sig beundra konsten
och njuta af dess alster i Italien, ty luften der är
sådan, att man inandas konstsinne, och den beqvämaste
af all lärdom är den, som inhämtas utan annat besvär,
än att dra andan, hvartill man af naturen är nödd
och tvungen.
En Kinesisk dam. (Se sid. 207.)
Han kom till Paris och påminde sig då Duc de Brienne
– den olycklige flyktingen, som i flera år bott
på Steglinge, och som lekt med honom, då han var
barn. Den gode hertigen var palatsmarskalk hos
konungen af Frankrike och Navarra, som likväl var
lika fet som sjuklig, men han var dock konung och
Duc de Brienne hans palatsmarskalk, med en uniform,
mera guldsmidd än någonsin, och med ett helt
firmament på det intryckta bröstet.
Men olyckan och åren hade blekt häris pudrade hjessa –
de små kaffebruna ögonen voro mera matta, näsan ännu
mera tunn än fordom och de bleka läpparne tunnare och
mera insjunkna än förut. Den gode palatsmarskalken
hade pröfvat lifvet – han var slutligen en gammal vis,
som grånat på resor och vissnat i hofvets qvalmiga
atmosfer.
Den unge grefven lät anmäla sig – comte de
Stegling. Han fick vänta mycket länge, men slutligen
insläpptes han till hertigen.
Denne stod, så liten han var, helt imponerande midt
på mattan.
Den unge grefven nalkades, men hertigen tog ett steg
tillbaka. Det var tydligt, att ynglingen ej iakttog
det skyldiga ceremonielet.
»Ah, ni är ...?» började hertigen frågande.
»Jag heter Alexander von Stegling.»
»Stegling ... Stegling ...?»
»Ni har», återtog Alexander, »hedrat Steglinge med
ett besök, som ...»
»Ah, ah ... Steglinge i Sverige.
»Ja, hertig.»
»Nå, har ni sett la belle ’Gyrka’?
»Nej.»
»Nå, kan jag vara er till någon tjenst?»
»Nej, nej! ...»
»Det är fasligt kallt i ert Sverige. Besynnerligt,
att jag kom derifrån med lifvet.»
Den unge grefven bugade sig. Duc de Brienne nickade
nådigt med det hvita hufvudet – audiensen var slut.
Det var ej utan, att unge grefven sedan ville
påstå, att fruktan för några oinlösta invisningar
på hertigens »förvaltare» gjorde mottagandet så
kallt, då gossen, nu mera blifven yngling, ville
återse sin farbrors fordna skyddling. Svårt att
veta men tacksamhet tycktes åtminstone icke vara en
af hertigens mest framstående dygder.
-
Det är en tillfällighet, som ser ut som en tanke,
att en tistelblomma är en del af det penningdryga
Britanniens vapen. Rikedomen knyter sig långsamt
och slår långsamt ut i sin högsta blomning, men
snart derpå sväller knoppen upp och dess tusen frön
lösslitas af hvarje liten vindpust. Tisteln är en bild
af rikedomen, som ej länge får stanna på samma händer,
utan, lösryckt från sitt fäste, snart åter förströs
af vindarne, och lemnar den gamla stängeln qvar för
att vissna, under det att de förströdda fröna slå
rot hvarhelst en jordmån finnes.
Så gick det äfven med det stora, sköna Steglinge. Unge
grefve Alexander hade tidigt lefvat mycket och blifvit
gammal. Han hade redan som ung förslösat den kraft,
som, besparad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
