Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En spinnrock och ett namn. Sann händelse tecknad af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle hållit honom uppe som gubbe. Han blef gubbe
i förtid. Slutligen var hans helsa bruten, döden
gnagde på den svaga lifstråden och han öfvergaf det
kalla Sverige, för att i sydliga klimater hämta nya
krafter. I sin ålders blomma, men böjd som en gubbe,
slutade han sitt glädjelösa lif på Cicilien, omgifven
af drufkullar och under sydlandets djupblåa himmel.
Med honom var blomningen af den Steglingska rikedomen
afslutad. Tisteln strödde ut sina frön och den gamla
stammen vissnade.
Steglinge föll i aflägsna slägtingars händer, men
dessa hade icke kraft att qvarhålla det, och så gick
allt under klubban – egendomen, det dyrbara lösöret –
»guld, silfver, jern och blecksaker», som det stod
i auktionskungörelsen.
Detta kallas för en olycka, men rikedomarnes samlande
och rikedomarnes återgång är ej annat än en akt
af naturens ekonomi, lik den, då vattnet samlas,
afdunstar och som regn åter befruktar jorden, i ett
beständigt kretslopp, utan hvilket intet lif kunde
finnas. Hela omflyttningen kan endast tiden göra
så att den gagnar. Man kan väl pumpa en sjö läns,
men man kan ej förvandla dess vatten till ett
vårregn. Detta är ensamt tiden, solen och vindarne
förbehållet.
En auktion i ett gammalt slott är dock något, som
nedtrycker lynnet. Menniskan vill så gerna en enda
gång, blott en enda, se en gnista evighet i sina verk,
men beständigt ser hon motsatsen.
Steglinge hade i flera mansåldrar bibehållit sig
lika. De gamla familjporträtterna af statsmän
och krigare och sköna grefvinnor och som herdinnor
utpyntade fröknar hade snart i ett sekel blickat ned
från väggarne i stora galleriet, hvars purpurgardiner,
fastän något gulnade, i djupa veck ännu prydde de
höga fönstren. Marmorbilder, möbler af alla slag
stodo nu hopade i det stora rummet, och folk,
hvars jernbeslagna stöflar ännu aldrig trampat
ett bonadt golf, strömmade nu ut och in, under det
att auktionisten, stående på ett bord, i jemnhöjd
med en kopia i Sevres-porslin af den Belvederiske
Apollo, som stod på en pelare, qvickt och lustigt,
som dylika vanligen äro, utbjöd spillrorna af all
denna herrlighet. En herre inköpte Apollo, som efter
ett slag i pannan med auktionsklubban öfvergick från
det gamla Steglinge, för att pryda ett tråkigt förmak
hos en för detta köpman, brukspatron och mera sådant,
som hade fordringar i boet, och som om Apollo ej
hade någon annan föreställning, än att det var en
vacker bild, som han fått för rampris. De gamla
porträtterna blickade med stela ögon på hela denna
förstörelse – denna vandalism, som gick öfver allt
hvad deras originaler en gång ansågo för nödvändiga,
och knappast nog för ett lyckligt lif.
Temperaturen i stora galleriet hade dock snart
stigit så högt, att auktionisten, som utgjorde
ställets värmemätare, kände huru svetten haglade öfver
ansigtet. Det samma kände den sittande protokollisten,
och således beslöts att flytta auktionen ut i det fria
och en stund, för variationens skull, sälja skräp.
Man kan ej beskrifva denna vilda blandning af olika
föremål, som stå hopade på en gårdsplan vid ett
sådant tillfälle. Gamla skåp, som äga hundraåriga
anor, stå bredvid några tråg, som hopnockades i
fjol. Gamla filosofiska tunnor, som bott i källaren i
många år, ostörda af den yttre verlden och fulla af
visdom och vin, stodo nu tomma och torra, med blott
vinsten på bottnen, helt öfverraskade att befinna
sig i solskenet bredvid gamla spinnrockar, söndriga
stolar och väfredskap, som man nedplockat från vindar
och kontor. En auktion är för ett bo den yttersta
dagen, då de döda uppstå och allt, hvad det gömde,
blir uppenbart.
Auktonisten ställde sig på en tunna.
»Hvad bjuds för spinnrocken? Blybana ... sex lösa
rullar ... den är fix och färdig som en kronosedel
... Tre riksdaler ä’ bjudna ... tre och tjugofem
... tjugoåtta ... trettio ... femti ... Det
var rätt, Anders Larsson! Tre och femti ... ropa
på, nämdeman i Klöfsta, den skall mor tycka om,
bara snören komma på, men hjulet går ledigt, som
länsman Spakman sa’, när det skenade. Fyra, visste
väl det.. . J skall få en duktig spinnrock och litet
skräp på köpet.»
»Hvad då?»
»Jo, den der trebenta stolen der. Fyra ... en
spinnrock med blybana och en stol, som mor kan sitta
på, sedan likväl han fått fyra ben, för si nu har han
bara tre. Fyra och tjugofem ... inga bud ... fyra
och tjugofem ... pang. Nämdeman Per Persson i
Klöfsta.»
Så fortgick auktionen under muntert glam. Ingen
tycktes tänka på, huru förgängelsens bleka spöke
osynligt sväfvade öfver den gamla gården och det
sprängda boet, som skingrades som agnar för vinden.
Det var den britiska vapenbilden, tisteln, hvars
sista frön nu kastades bort öfver berg och dalar.
-
En vacker dag inträdde mormors favorit (gamla
mormödrar utvälja sig i slägten alltid favoriter). Det
var en yngling, som slagit sig på jordbruk och
genomgått landtbruksskolan, och som mormor derför
alltid kallade »vår possessionat».
»God morgon, snälla mormor!»
»Nej, se vår possessionat; välkommen, käre Gustaf! Jag
satt just och tänkte på dig, för att få höra något
nytt från Steglinge. Det svider i hjertat, att det
gamla godset nu delas – den gamla trädgården, der
min far planterat nästan hvarje träd eller buske, får
förfalla. Det stora slottet skall stå obebodt och falla
ner till stoft, ty det måste finnas en stor förmögenhet,
för att underhålla en så väldig byggnad och en så stor
trädgård, och den fjerdingsväg långa parken utmed
sjöstranden. Ser du, Gustaf! der sprang jag som barn.
Jag ser ännu den gamle grefven, stolt och styf med
afmätta steg, åtföljd af sin dogg, promenera genom gångarne.
Jag ser min gamle far, huru han oupphörligen, hela sommaren
igenom, var ute i trädgården – jag tycker mig höra det
täta pickandet af dessa ur, som voro hans
vinterarbete. Allt är slut, Gustaf.»
»Jag köpte på auktionen ett tröskverk, som pappa skall
sätta upp på Rötorp. Det ficks för godt pris. Nygjutet,
knappast hopslitet i kuggarne, och för ett
par oxar ett litet nätt verk.»
»Och dina ögon glänsa af fröjd öfver det nätta
tröskverket», sade mormor, halft förebrående.
»Ja visst; men jag köpte af nämdeman i Klöfsta en
gammal söndrig för detta förgylld stol. Jag gaf honom
femti öre, ty han var ingenting värd, men han hade
fått honom på köpet med en spinnrock.»
»Ja, alla möblerna i praktrummen voro förgyllda»,
sade mormor. »Den stolen har du väl ämnat mig?»
»Ja visst, mormor. Jag tänkte på den stolen, som
kungen begagnade som tron – den franska kungen,
menar jag – ty denna är väl bror eller åtminstone kusin
till den kungliga länsstolen, fastän han ej har
mera än tre ben och gick i samma klubbslag som
en spinnrock. Mormor skall strax få den, så
snart drängen knutit upp repet, hvarmed jag
band honom bak uti flackvagnen. Ja, han är icke
skadad på vägen, ty han låg på en hösäck och med hö
kring sina tre ben.
Efter en stund inbar possessionaten den trebenta
stolen, hvars sammetsöfverdrag var söndrigt så att
stoppningen der och hvar stack fram.
»Se! mormor, det var egentligen för krushåret jag
köpte den; der är mycket krushår i dynan – man var
ej sparsam på sådant i gamle grefvens tid.»
Just som han skulle stylta upp den gamla stolen,
ropade han:
»Nej, se här är en påklistrad lapp på insidan af
stolkransen. Låt se!» och han läste:
»Denna länsstol är såsom tron begagnad af Konungen
Ludvig af Frankrike och Navarra, när han höll sitt hof
å Steglinge gods, som då ägdes af Högvälborne Herr
Grefven Sven Alexander Gösta von Stegling år 1804,
den 8 ända till 18 i September månad. Anteckningen
gjord af
Abraham Sandstedt,
Högbemälte Herr Grefves Hofmästare.»
Mormor betraktade länge den gamla länsstolen, på
hvilken förgyllningen var brusten och purpursammetet
trasigt. Hennes ögon fuktades liksom af frambrytande
tårar, då hon sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
