Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Om qvinnan i Kina
- Stockholms Djurgård och dess sommarlif. Av A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omgifna med lyx och hvarjehanda prydnader. De spela
också en ganska framstående roll i romanerna; många
äro bevandrade i litteraturen, och Kina har till
och med skaldinnor, hvars poemer förtjena att kallas
vackra.
*
Stockholms Djurgård och dess sommarlif.
Om denna parken
Rår kärleksmonarken.
<i>Bellman.<i>
Bland Stockholms sköna omgifningar finnes
ingen plats, som så mycket och så gerna
besökes som Djurgården. Dertill bidraga flera
omständigheter, såsom dess närhet till hufvudstaden,
den utomordentligt herrliga belägenheten, som söker
sin like, samt slutligen landskapets egna behag,
dem natur och konst med förenade krafter sökt
att gifva den högsta fägring. Detta gäller dock
hufvudsakligen endast hvad som stockholmarne i
dagligt tal kalla Djurgården, nämligen den fordna
Waldemarsön eller den kongl. Djurgårdens södra del,
som begränsas af Nybroviken, strömmen, Lilla Wärtan
samt Djurgårdsbrunnsviken och Djurgårdsbrunns kanal.
I fordna tider utgjorde Djurgården, allt ifrån Norra
Brunnsviken till Blockhusudden, ett likartadt
landskap, oröjdt, skogbevuxet och inhägnadt af
»Djurgårdsstaketet», inom hvilket hjordar af
dofhjortar, renar och elgar betade i fredlig ro. I den
mån stadens folkmängd ökades, gjordes allt flera och
flera eröfringar från de omgifvande vildmarkerna;
äfven Djurgårdens vackraste del, Waldemarsön, blef
föremål för inkräktningar, dock icke i hufvudsakligt
ändamål att der bereda boningsorter, utan fast mera
för att tillfredsställa lifvets »glada behof». Denna
del af Djurgården blef nämligen så småningom en
favoritplats för hufvudstadens medelklass och
arbetare; här under de lummiga träden sökte man
skuggornas svalka undan sommarsolen, här ville man,
i lycklig förgätenhet af stadslifvets besvär och
vedervärdigheter och afskiljd från dess buller, från
de stela gatornas brännande luft, från verkstädernas
qvalm – med ett ord, från hvardagslifvets enahanda –
vederqvicka sig och fröjdas. Här utvecklade sig
så småningom det sprittande folklifvet med alla dess
glada upptåg och burleska scener, som vi känna genom
traditionen och Bellman, han, som så ofta blandade
sig i hvimlet, sökande originalerna till sina odödliga
bilder, och sjöng
»0m Fröjas små tempel,
Som här stå
Med uråldrig stämpel
Och, mossa på.»
I synnerhet var det Hasselbacken – då ett värdshus af
lägsta rangen – och dess närmaste omgifningar, till
hvilka räknades hela bergssluttningen från platsen,
der Byströms villa nu står, till Singelbacken, äfvensom
Djurgårdsslätten, som utgjorde tummelplatsen för detta
brokiga folklif. Denna trakt var ännu oberörd af konstförfarna
händer, hasselskogen växte vild och hagtornet flätade
der sina ogenomträngliga snår. På de öppna platserna
der emellan »funnos repgungor; der dansades och
lektes; der hördes fioler, nyckelharpor, gigor och
valdhorn; der samlades fågelfängare och birfilare,
marktschrejare och tiggare, månglerskor och
gycklare i ett brokigt hvimmel; der glammades och
grälades, sjöngs och väsnades; alla påhitt af den råa
sinnrikheten, alla upptåg af den öfverdådiga glädjen
anställdes; vinets gud hade der sina altaren uppresta,
och Amor sköt sina pilar, skyddad från förtalet« –
säger en skildrare af Djurgårdslifvet i förra tider.
Till betraktande af dessa brokiga taflor lockades
naturligtvis många ur de bildade och högt uppsatta
samhällsklasserna; så såg man ofta glädjens och
skämtets vän, Gustaf III, förklädd och okänd,
blanda sig i hvimlet, der som annorstädes.
Detta Djurgårdslif, hvars åt solen och dagsljuset
vända sida var så glad och poetisk, hade dock en
bakgrund med mörka skuggor, hvilka ofta förlänade åt
hela taflan en dyster prägel. Det urartade, genom
trägen Bacchidyrkan, ofta i orgier, der knytnäfven
förjagade glädjen; och nyckelharpans och gigans muntra
toner nedtystades af svordomar och klagorop.
Det gick slutligen med detta folklif, såsom det
går med lapparne och indianerne i våra dagar,
det undanträngdes från sina älsklingsplatser,
civilisationen kom och anlade sin kungsväg tvärs öfver
Djurgårdsslätten, snåren röjdes bort, hasselskogen
sköflades, gräsplaner anlades: ifrån att hafva varit
hemmet för de fattiges sommarglädje, blef Djurgården
så småningom platsen för de rikas »sommarnöjen».
Med det samma var också det egentliga folklifvet
från dessa trakter försvunnet, för att aldrig dit mer
återkomma i sin ursprungliga frihet och friskhet. Vi
se nu blott någon gång en skymt af det samma i de
aflägsna och tysta delarne af Djurgården, vid Frisens
park och Uggleviken; men äfven der blir det allt
sällsyntare. Menigheten söker för så väl sin oskyldiga
fägnad, som för sina bullersamma och våldsamma upptåg
helst någon aflägsen fristad, undangömd för den »fina
verldens» närgångna och nyfikna blickar.
Den Djurgård med sitt brokiga hvimmel, som nu finnes
och hvaråt vi hafva vår glädje, är derför en helt
annan än
En förnäm kinesiska. (Se sid. 207.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0212.html
