Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergs-expeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
Skeppets manskap bestod af 14 personer. Under de
första 8 dagarne gick resan lyckligt, men på den 9:de
började vinden blåsa med sådan fart, att skeppet
handlöst drefs åt vester. Det befann sig snart i
grannskapet af Spetsbergen, och det dröjde ej länge,
innan det var alldeles omgifvet af ismassor, som
hotade krossa fartyget. Dock utstod det tryckningen af
de genom stormen och hafsströmmen hopade isblocken,
men dessa i sin helhet sträckte sig längre, än
ögat kunde nå. All ansträngning af manskapet att
undkomma var förgäfves. De arma sågo sig nödsakade
att öfverlemna sig åt sitt öde och hoppas på den tid,
då hafvet åter blefve öppet, d. v. s. närmast följande
vår.
Ö f ver styrmannen Alexander Himkop erinrade sig
hafva läst, att ett par år förut några ryssar
hade å en ö närmast sydostsidan af Stans Foreland
låtit uppföra en hydda, för att under dess tak
kunna uthärda den fruktansvärda vintern. Hoppet
att möjligtvis finna denna hydda var det enda,
som gaf de i isfältet inneslutna sjömännen någon
tröst. Men lott-kastning måste först bestämma,
hvilken del af manskapet som skulle qvarstanna på
skeppet och hvilken som skulle söka land. Fyra man
utsagos att företaga sistnämda försök, och lotten föll
på Himkop, en person vid namn Theodor Maragen samt
två matroser. De försågo sig med allt, hvad de kunde
anse nödigt, för att skydda sig mot hunger och köld,
och begåfvo sig af på den svåra och farliga vägen
öfver de samman-vräkta isblocken. Det var en osäker,
vacklande grund. Ändtligen kommo de lyckligt i land
och upptäckte efter långt sökande hyddan, hvilken
var belägen ungefär en half mil inåt landet. De
ledo mycket under denna vandring och måste under
första natten vara i oupphörlig rörelse, för att
ej förfrysa. Lyckligtvis var det den tid af året,
då natten i dessa trakter är kort. Två timmar efter
solens nedgång uppsteg hon ånyo på horisonten.
De lemnade så snart som möjligt den eländiga
hyddan och ilade tillbaka till stranden, der de
landstigit. Men hvilken förändring hade ej inträffat
under natten! Hafvet var fritt. Isen var försvunnen
och ingenting syntes mer än vattnet, som ändlöst
utbredde sig för deras blickar. En häftig storm hade
uppstått och bortröjt all isen. Med den samma var
ock fartyget försvunnet. Man har aldrig sedan hört
något af det, så att det blifvit sönderkrossadt af
isen och de tio, som voro qvar om bord, funnit sin
graf i de kalla vågorna.
De fyra på den isiga stranden qvarlemnade sågo i
början endast en säker död, i följd af hunger och
köld, för sig; men de fattade mod, anbefallde sig i
Guds beskydd och beslöto, att börja med, att försöka
någorlunda hjelpligt iståndsätta hyddan, hvilket
var nödvändigt, för att skydda sig mot kölden om
nätterna. De stoppade mossa i alla remnor, men detta
oaktadt måste eld oupphörligt underhållas, på det ej
kölden skulle blifva öfvermäktig.
På ön sågo de hvarken träd eller buskar, och det
syntes dem visst, att de blott en liten tid här
skulle kunna vara vid lif. Yid stranden funno de
emellertid ej allenast trädstammar, ditförda genom
hafströmmen, utan äfven bjelkar och skeppstimmer. De
hade från denna stund riklig tillgång till ved,
och de i vrakstyckena fastade naglar och andra
jernsaker blefvo dem till stor nytta. Lyckligtvis
hade de, då de lemnade skeppet, medtagit en bössa och
något krut. Detta öfverlemnades till den bland dem,
som ansågs vara den skickligaste skytten. Krutet
räckte till 12 skott och lika många renar lyckades
jägaren fälla, så att de hade för närvarande
tillräckligt med föda. Oaktadt dessa lifsmedel
användes på det sparsammaste sätt, motsågo de
dock med förskräckelse dess slut. De genomlupo alla
tillgängliga punkter af ön, i hopp att påträffa någon
ny hjelpkälla. Emellertid nalkades den på Spetsbergen
så otroligt korta sommaren. Snön smälte i dalarne,
isen skildes från stränderna, men höjderna bibehöllo
oförändradt sin vinterdrägt. Några få plantor och
blommor visade sig, och mossan, hvaraf renarne nära
sig, uppväxte i ymnighet.
Men nu började isbjörnarne svärma omkring hyddan,
och de fyra männen måste oupphörligt vara på sin vakt
mot dem,
och de måste börja tänka på vapen. Med tillhjelp af
en hake, som de funnit på stranden, uppgräfde de
en stor rot, i afsigt att deraf göra en båge. Men
olyckligtvis hade de ingen sträng, ty de hade ej
kommit att tillvarataga de skjutna renarnes inelfvor,
hvilka kunnat begagnas till bågsträngar. De försökte
att förfärdiga en pik, för att dermed kunna angripa
björnarne eller försvara sig mot dem. Men huru skulle
de kunna forma det jern, som de hade, då de hvarken
hade tång, hammare eller städ? De anställde flera
dagar efter hvarandra fåfänga försök. Ändtligen valde
de en hård, slät sten till städ, sökte sedan ut en
basaltsten att användas till hammare, formade ett
par renhorn till tång, glödgade så Jernet, hvässade
spetsen och bundo den med en rem, som de utskurit ur
en renhud, vid en lång stång.
Flera dylika lansar förfärdigades, och det lyckades
äfven inom kort, att med dessa vapen döda en
isbjörn. Man förde djuret till hyddan, afdrog huden,
sönderskar köttet och upphängde detta dels i fria
luften, dels i rök. Lukten framlockade emellertid
en mängd hungriga vargar och räfvar. Flera af dessa
dödades, och man hade således föda för lång tid. De
tillvaratogo nu inelfvorna, och lyckades göra sig en
båge, hvarefter de af spikar, trä och fjäder gjorde
pilar. De hade nu vapen både till jagt och till
sjelfförsvar.
Under deras 6-åriga vistande på Spetsbergen nedlade
de 10 isbjörnar, 250 renar och ett fyradubbelt antal
räfvar, samt dessutom en mängd hvalrossar, hvilka om
sommaren kröpo upp på stranden och i sömnen lätt kunde
öfverfallas och dödas. Deras vildaste strider med
isbjörnarne inträffade under vintern, då isen hindrade
dessa djur att simma ut i hafvet och taga fisk.
Innan nordens långa natt inbröt, måste de tänka på
att förskaffa sig ljus under de sex tillstundande
mörka månaderna. De togo en slags lera och formade
deraf en lampa. Först efter flera fruktlösa försök
lyckades det dem att förfärdiga ett kärl, genom
hvilket oljan, beredd af björn- och renfett, ej
utsipprade. Till veke begagnade de skeppsdref, som
de funnit på stranden. När förrådet häraf tog slut,
måste de uppoffra sina skjortor och öfriga linne. De
voro klädda i varma björnhudar och kunde utan allt
för stort obehag umbära underkläderna.
Nöden gjorde dem till fiskare, jägare, krukmakare,
timmermän, skräddare, skomakare, garfvare
o. s. v. Ofta måste de hjelpa sig fram på ett
besynnerligt sätt. Renhudar var det materiel, som de
mest begagnade. För att garfva dem, måste de lägga
dem flera dagar i vatten, emedan håren då skiljde sig
från huden; sedan refvo de den våta huden så länge och
så starkt, tills den torkat; de ingnedo sedan fett,
för att göra den smidig, och sömmade sedan kläder
deraf medelst nålar, som de förfärdigat af spikar.
Så förflöto under bekymmer och den ihärdigaste
kamp mot klimatet och de vilda djuren 6 långa
år. En af männen, Theodor Maragen, dukade under
och afled. Ändtligen, den 15 Augusti 1749, slog
deras förlossnings timma. Det var en dyster,
töcknig dag. Den tunga dimman gaf åt nejden det
mest melankoliska utseende. De tre sjömännen gingo
med tunga fjät mot stranden, i en sinnesstämning,
lika dyster som himlen öfver dem. Plötsligen
skingrade sig dimman i söder. Hvem kan beskrifva
deras hänryckning, då de på ungefär l mils afstånd
varsnade ett skepp! Deras fröjderop genljudade mellan
de isbetäckta bergen. De uppklättrade genast på ett
närbeläget högt berg och upptände en stor eld. Tecknet
varseblefs på skeppet. En båt utsattes och korn
lyckligt till stranden. Sedan de, såsom minnen,
tagit med sig sina redskap och vapen, lemnade de
ön, under de varmaste tacksägelser till den Högste,
och landsattes inom kort i Arkangel, der anhöriga och
vänner sedan åratal tillbaka förlorat allt hopp om att
få se dem i lifvet. På befallning af myndigheterna
upptecknades deras äfventyr af professor P. L. de
Roy i Petersburg, hvars beskrifning öfver de fyras
lif på den öde ön utkom år 1766 i nämde stad.
De äldsta expeditionerna till Spetsbergen gjordes
uteslutande i ändamål att fånga hvalar, och det var
synnerligast från England och Hamburg som dylika
expeditioner afgingo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>