- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
223

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från. sid. 192.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 223

hufvudsaken. Eljest så äro biskop Peder och den
vördige priorn för Svartbröderna i Westerås mina
vägvisare. Jag känner icke, huru de hafva ordnat
sakerna rörande herr. Lars kansler, hans tid är ännu
icke kommen, men han träffas naturligtvis först och
främst af samma hugg, som rammar hans skyddling,
mäster Olof. När bålet en gång är tändt och lågorna
slå mot skyn, så är det ej så noga med den ena eller
andra, blott det onda förbrännes i grund.»

»Ja, och ej lemnar os efter sig. Nå, allt har sin
tid. Nu har jag fått bud till min herre, herr Severin
... det lyster mig att se, om han skall bli stort
klokare på allt detta, än jag. Finge jag råda, så
toge jag konung Gustaf bort, när han nu skall rida
från Stegeborg till Linköping, eller ock ville jag
sätta lifvet till. Se, det kallar jag, att frukta Gud
och gå landsvägen. Men j klerker skolen taga ett steg
åt höger och ett åt venster, sticka näsan åt ett håll
och händerna åt ett annat, ju större omvägen är, desto
bättre, och på det hela taget, är det just det bästa
folket, som fastnar i edra fördömda räfsaxar. Vore
det ej för edens skull och derför att herr Severin
är värd den tro, som jag svurit honom, så, vid mitt
goda svärd, jag sade ett ord i rattan tid både till
kung Gustaf och äfven denne mäster Olof. Kungen är
en karl efter mitt sinne, och det måste ock mäster
Olof vara, efter allt hvad jag kan finna.»

»J talen mera fritt, junker Morits, än som är
tillåtligt for den heliga kyrkans stridsman.»

»Din heliga kyrkan vill jag icke offra ett ruttet
kålhufvud för, och det är icke din förtjenst, att
jag icke klyfver din tjufva-nacke här på stället,
din gamle skalk!»

»Heliga Guds moder och alla helgon!» utropade den
bi-skoplige stallmästaren, skälfvande i alla lemmar,
»ären j junker Moritz,o eller har jag råkat ut för
en bedragare?»

»Å nej, jag är ,nog junker Moritz, och det brådskar
icke med din bane, Gert . . . Men jag kan ej glömma,
att j klerker skullen få eder hand med i detta
ärende. Nå, den saken kan nu icke hjelpas. Det
bräcker till morgon, gamle, och jag vill i god tid
vara på sjön. Min snäcka ligger här några stenkast
bort. Viljen j följa mig, så kunna vi närmare fördjupa
oss i alla edra krokar kors och tvärs ...»

»Ett stycke må jag följa», svarade den gamle,
»meningen bör hafva sett oss tillsammans, ingen,
hören j junker Moritz!»

De aflägsnade sig i riktning öster ut, och Christina
och hennes ledsagerska voro befriade från all
fruktan.

Men hvad betydde dock denna fruktan för upptäckt
nu, när hjertat blifvit bräddfullt af namnlösa
qval. Hvilken förfärlig hemlighet hade ej Christina
här kommit på spåren. Och likväl var det helt visst
endast den yttersta tråden, som kommit till hennes
kunskap. Och ingen, ingen, som kunde varna, som kunde
upplysa Olof om den fara, som hotade.

»Ingen!» utropade hon helt högt, utan att tänka på,
hvarest hon befann sig, och ljudet af hennes röst
rullade långt bort.

Signe fattade hennes hand och ryckte henne med sig
djupare in i skogen.

»Tyst, för alla helgons skull, tyst, Christina!»
sade hon helt sakta, »de båda männen äro ej långt
borta. Dock tror jag, att vi nu skola vara utan
fara. J kännen mäster Olof, Christina ... ja, j
behofvet! ej säga det, jag kände det på den dödskyla,
som kom öfver eder, när junkern talte om för-såtet
mot honom . . . Men nu är ju all fara öfver, du är
ju fri, Christina, och i morgon skall du tala med
både kungen och herr Lars kansler!»

»Ja, jag är fri ... jag är fri!» sade Christina och
tog dristigare ut stegen, »och jag kan ock våga ett
storverk!»

Så gingo de båda flickorna bland de nattliga skuggorna
i skogen på en lång omväg fram emot slottet. När
solens första strålar återstudsade från tornspiran,
befunno de sig blott några få stenkast från Stegeborgs
tornport.

6.

Konungen och herr Lars kansleren. Stället, der
de båda flickorna befunno sig, skänkte en
utomordentligt herrlig utsigt öfver slottet och
viken och sko-

gen, och det gjorde på dem ett synnerligt uppfriskande
intryck att se, huru dagen föddes och huru det
strålande dagsljuset göt sig öfver hela det vackra
landskapet. De hade stannat vid en hög och yfvig fura
och voro alldeles upptagna af det vackra skådespelet
framför dem.

Men den herrliga morgonen hade äfven utlockat andra
älskare af denna trakts skönheter. Ett stycke ifrån
trädet, der Christina och Signe stodo, befann
sig också en beundrare. Det var en riddare, att
döma af hans rika, utskurna drägt och den dyrbara
strutsfjädern i hans hufvudbonad. Han stod med
korslagda armar och såg rätt ut framför sig. Ett
bittert leende krusade hans läppar, men i ögat lekte
ett skimmer af vemod. Hans uppmärksamhet väcktes af
de båda flickornas steg, och han stod ej längre bort,
än att han kunde höra hvarje ord, som de sade, ehuru
granen skymde bort honom för deras blickar.

»Här hafva vi åter», sade Signe, »ett farligt stycke
väg. Här gå många till och från slottet, och hvem vet,
om icke trollet ock skall denna vägen fram ... Se,
derför skall jag nu ensam gå fram till slottet och
laga att jag kan få komma till tals med herr Lars
kansleren, jag känner köksmästaren, och han skall
nog hjelpa mig.»

»Tack, tack, Signe, jag skall aldrig glömma, hvad du
gjort för mig denna natt . . . och Gud välsigne dig
derför. »|

»Vänta, vänta, jungfru lilla, vi äro ej i land ännu
. . . det värsta återstår. Om vi här kunde byta
drägt, så kunde du sjelf gå här öfver till slottet,
men det låter sig ej göra, och jag menar min första
tanke blir den bästa. Är herr Lars sådan en man, som
du sagt mig, så skall han gerna följa mig hit ut,
och sedan skall du vara under hans beskydd, och då
har det ingen fara ...»

»Det är ock min tanke ... och jag behöfver ej bedja
dig, att du tänker på, af huru stor vigt det är,
att allt sker i god tid ... den gamle kommer säkert
till slottet redan tidigt . . .»

»Var icke rädd, jag skall Mnda vingar vid mina fötter
. . . Sen j någon komma hitåt, så göm eder under
granen, men aflägsna eder icke härifrån!»

Med dessa ord lemnade Signe Christina och gick
med snabba steg fram emot slottet. Christina stod
och såg efter henne, ända tills hon försvann genom
slottsporten. Då föll hon på knä, öfverväldigad af
sina känslor, och bad en varm bön, så som Olof hade
lärt henne, att om hennes hjertas önskan var Gudi
tacknämlig, han måtte höra hennes bön och gifva henne
tröst och hjelp.

»Den synen fröjdar mitt hjerta», hörde hon en manlig
stämma tilltala sig, just som hon slutat bedja och
var färdig att resa sig upp.

Det var den ståtlige riddaren, som åhört flickornas
samtal och nalkats, när han såg Christina
knäfalla. Det var också en vacker syn, som kunde
draga en riddares ögon till sig, att se Christinas
jungfruligt rena drag, lifvade af den innerligaste
andakt. Ett par tårar lågo och darrade en stund under
hennes ögonlock och föllo sedan ned utföre den fina
kinden, blixtrande som ädelstenar.

»Hvad jag gick* ut att se, icke trodde jag mig finna
en bedjande jungfru», fortsatte riddaren och fattade
Christinas hand samt reste henne upp. »Viljen j
säga mig, stolta jungfru, om det var en känsla af
tacksamhet, som tog flygt i ord från edra läppar,
eller om det var af sorg . . .att döma af edert
utseende, så skulle jag vilja antaga det sednare.»

»Då tagen j icke heller fel, stolte riddare», svarade
Christina.

»Och viljen j säga, hvad som trycker edert sinne,
så vill jag hjelpa eder, om jag kan.»

Christina såg upp på den höge mannen. Och der talade
någonting så fast och förtroendefullt ur hans öppna,
ädla drag, och der glödde något så varmt ur hans
talande ögon, att hon icke drog i betänkande att
uttala sin önskan för honom.

»Jag önskade få tala med vår nådige herres, konung
Gustafs kansler!» sade hon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free