Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLIII. Sveriges förmånligaste fred. Av St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XLIII.
Sveriges förmånligaste fred.
Ett Vinst- och Förlustkonto finnes för det allmänna liksom
för den enskilte. Vårt fosterland har i förhållande
till sina tillgångar och krafter gjort storartade
och lysande affärer, men ock lika storartade
förluster. Summera vi ihop kontots debet och kredit
från den tid, då vi började komma med i de stora
europeiska angelägenheterna, skola vi dock finna,
att slutsummorna gå i det närmaste ihop. Förlusterna
äro i ögonen fallande stora. Finland, Ingermanland,
Estland, Lifland och de tyska besittningarne synas vid
första anblicken vara allt för stora, för att kunna
på något sätt hafva blifvit ersatte. Men med undantag
af Finland äro de Öfriga af de nämda besittningarna
att betrakta som en tillfällig förstoring och
förminskning af rörelsekapitalet, och såsom den
verkliga förlusten återstår då endast Finland. Detta
land fanns bland tillgångarne på kapitalkontot, innan
den utvidgade rörelsen begynte. I dess ställe finnes
der nu åtskilligt, som tillkom, medan affären drefs
i sin största utsträckning, och hvilket sålunda får
betraktas såsom utgörande ersättningen. Detta är de
landvinningar, hvilka framflyttade Sveriges gräns till
Kölen och till Vesterhafvet, - Jemtland, Herjedalen,
Bohus län, Halland, Skåne och Blekinge. Tvenne krig
och tvenne fredsslut förskaffade oss dessa landskap,
Torstenssons och konung Carl X Gustafs krig, freden
i Brömsebro 1645 och i Roeskild 1658.
Det är derför som dessa fredsslut, och företrädesvis
det i Roeskild, äro så betydelsefulla för
Sverige. Märkligt nog är Eoeskilderfredens
vinstanteckning samtidig med Sveriges högsta
maktutveckling och det enda varaktiga minnet af den
samma. Det betecknar tillika en förändring inom den
svenska politiken, som, från att vara europeisk under
Gustaf Adolf, under Carl X närmade sig till att blifva
skandinavisk. Genom detta fredsslut sammanknöts ock
med Sverige landstycken, som tillhört både Norge och
Danmark, och befolkningen i dessa nu mera fullkomligt
med Sverige sammansmälta landskap utgör icke mindre
än en fjerdedel af hela rikets. Det hela torde
med borttagandet af kriget och eröfringen såsom
medel kunna betraktas som ett prof på möjligheten
af en verklig förening mellan de tre nordiska
nationaliteterna.
En framställning af fredsunderhandlingarne 1658 bör
med afseende härpå icke anses ligga utom området för
de historiska skildringar, hvilka kunna göra anspråk
på att vinna läsare inom Sverige, helst som en och
annan i hög grad upp-märksamhetväckande enskilthet
i allmänhet är mindre känd
och först i sednare tider framletats ur äldre
anteckningar. Dessa fredsunderhandlingar begynte
redan under brinnande krig, så vidt den svenske
konungens segertåg, sedan han väl gått öfver Lilla
och Stora Bält, kan kallas så. Smålands regemente
var det första, som fattade fast fot på Seland,
i Wor-dingborgs slott. Det var den 9 Februari, och
den 12 stod hela svenska hären, 5000 man stark,
på Seland. Här vid Wor-dingborg var det, som de
danske fredsunderhandlarne den 11 Februari stötte
på det första svenska krigsfolket och kort derefter
konungen sjelf. Den danske konungen, Fredrik III, hade
nämligen omedelbart efter förlusten af Fyen genom
det engelska sändebudet hos konung Carl anhållit
om vapenhvila och förklarat sig villig att ingå i
underhandling om fred. Carl Gustaf antog det sednare
anbudet och utsatte staden Rudkjö-bing på Langeland
till underhandlingsort. På vägen till denna stad
mötte nu de danska sändebuden, i hvilkas sällskap
det engelska sändebudet Medow befann sig, konung
Carl Gustaf, som kom åkande i en släda, åtföljd af
200 finska ryttare. Konungen stannade, när han fick
se engelsmannen och de danske herrarne, samt steg ur
slädan och helsade vänligt, i det han leende sade
till engelsmannen: »är ni här, herr ambassadör!» -
»Ja», svarade denne, »men hvad som ännu mera väcker
min förundran, är att finna ers majestät här!»
Den följande dagen begynte fredsunderhandliugarne i
Wor-dingborg.
Den svenske konungen hade väntat sig att möta
grann-konungens krigshär och att en slagtning här
skulle erbjudas honom. Men konung Fredrik var dels
alldeles förbryllad af Carls oerhörda lycka och
framgång, dels var han ej nog stark att våga en
drabbning, ehuru han drog till sig från alla sidor
landtfolk och trupper. Å andra sidan kräfde Sveriges
öfriga fiender en nödig uppmärksamhet, och denna
omständighet förmådde konung Carl att gå tillväga
med en viss försigtighet och ej låta förleda sig att
spänna bågen för högt. »Hade jag haft fred med Polen,
aldrig hade jag gjort fred med Danmark», yttrade
han sedermera sjelf. Emellertid ryckte konung Carl
Gustaf allt närmare Köpenhamn, utan att lyssna till
de danske underhandlarnes begäran att stanna, och han
befann sig slutligen så godt som utanför Köpenhamn,
då det engelska sändebudet lät säga honom, »att om
han ville stanna, skulle han inom 24 timmar hafva en
säker fred.» Konungen stannade väl, men otvifvelaktigt
påskyndade hans framryckande fredens afslutande. Den
14 Februari stod konungen i Kjöge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
