Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLIII. Sveriges förmånligaste fred. Av St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dit infunno sig de danske fredsunderhandlarne från
Wordingborg. Följande dagen (den 15’) begåfvo sig
de danske herrarne in till sin konung i Köpenhamn,
hvarunder den svenska hären ryckte ännu närmare och
Carl Gustaf tog sitt hög-qvarter i Thorslunda Magle,
halfanoian mil från Köpenhamn.
I närheten intill högqvarteret låg byn Tosterup,
och dit kommo de danske underhandlarne Johan Gersdorf
och Christian Skeel, och under den 16 och 17 Februari
uppsattes här Fredsvilkoren mellan de nämnda herrarne
samt Sten Bjelke och Corfitz Ulfeldt på den svenska
sidan, under det att ilbud gingo fram och åter mellan
så väl Köpenhamn och Tosterup, som mellan denna
by och svenska högqvarteret. Under loppet af den
17 Februari afgingo icke mindre än sju skriftliga
befallningar från konung Fredrik. Konung Carl gaf
sin vilja muntligen tillkänna genom sekreteraren
Ehrensten, som reste mellan Tosterup och lägret.
Sveriges första fordringar voro stora. Konungen höll
den 11 Februari, medan hären som bäst höll på att gå
öfver från Falster till Seland, en öfverläggning på
Wordingborg, huruvida man borde gå löst på Köpenhamn
och låta svärdet afgöra saken, eller man borde
lyssna till de danska fredsanbuden. Det protokoll,
som fördes vid denna öfverläggning, finnes ännu
i behåll och breder ljus ej blott öfver hvad den
svenske konungen ansåg sig kunna fordra, utan äfven
öfver hans och de öfriga mest framstående männens
skaplynnen och stämning för ögonblicket. Corfitz
Ulfeldt, en af Danmarks mest lysande ädlingar,
som nödgats (1651) fly från sitt fädernesland och
slutit sig till konung Carl, tillstyrkte att genast
gå på Köpenhamn och varnade för faran att uppskjuta
med dess belägring. Carl Gustaf Wrangel menade,
att man icke borde afslå underhandlingen, men dock
fortsätta kriget. Sten Bjelke frågade betänksamt,
»om konungen skulle kunna behålla så stora länder.»»
»Det hoppas jag med Guds hjelp!» svarade konungen
lifligt. »Jag vill samla mina krafter och kasta Norge
öfver ända. Finnas 4000 knektar hemma, skall jag lätt
bibehålla mig.» Man hör segrarens språk och skön-|
jer hans vidtomfattande utsigter. De punkter för
underhandlingen, hvilka, redan förut uppsatte, nu
upplästes af Sten Bjelke, visar oss de fordringar,
hvilka svenskarne först uppställde såsom fredens
vilkor. Danmark skulle nu och för framtiden afsäga
sig alla förbund, som voro skadliga för S.verige; det
sednare riket skulle erhålla fri fart genom sundet
utan visitation och såsom skadeersättning få Skåne,
Blekinge, Halland, Bohus, Trondhjems och Aggerhus län,
öarne Bornholm, Island, Möen, Saltholmen och Föhr,
samt ytterligare hela det öfriga Norge på 30 år,
hvarförutom Danmark skulle borttaga tre kronor ur
sitt riks vapen.
Konungen fann dock sjelf dessa fordringar öfverdrifna,
och det beslöts, att man kunde afstå från det öfriga
Norge och Island. Trondhjem och Bohus län torde vålla
nog svårigheter ändå, menade konungen, och om dessa
båda län underhandlades in i sista stunden. Det låg
konung Fredrik så nära om hjertat, att få behålla
dessa områden, att han lät erbjuda Ulfeldt Trondhjems
län för lifstiden och hans son Bohus län, om han ville
rädda dessa länder åt Danmarks krona. Ulfeldt lät dock
icke öfvertala sig. Men danskarne höllo emellertid
så hårdt på dessa båda landområden, att svenskarne
till slut voro färdiga gifva efter, och konung Carl
hade äfven gifvit Ehrensten befallning att tillsäga
Ulfeldt och Sten Bjelke, det de i nödfall kunde afstå
från ettdera af dessa länder. Ehrensten sade dock,
att båda skulle afträdas, och förbehöll för sig
sjelf att i sista stund uppträda och tillkännagifva
konungens medgifvande rörande eftergiften.
Då var slumpen en gång oss blid äfven vid
underhandlingsbordet, der det gälde tungan och icke
svärdet. Eummet, der förhandlingarne ägde rum, var
genom ett förhänge deladt i tvenne afdelningar. I
den större befann sig bordet, omkring hvilket
fredsunderhandlarne sutto; i den mindre stod en säng.
Det var sent på natten, och den sista skrifvelsen från
konung Fredrik hade kommit de danska underhandlarne
tillhanda, men de höllo ännu i sig och begagnade
hvarje tillfälle, som lemnades dem, att för de svenske
visa nödvändigheten af att uppgifva fordringarne
på de nämnda två landskapen. Emellertid kom Claes
Tott, som hade vakten om natten, in i den mindre
afdelningen af stugan och kastade sig på sängen, som
stod tätt vid dörren. Den franska ministern Terlon
kom en stund efter och slog sig ned vid Spiseln. Från
underhandlingsrummet kunde man hit höra hvarje ord,
som yttrades, och af de fällda yttrandena började det,
som det kunde tyckas, luta till en önskad utgång för
danskarne i afseende på det ifrågavarande.
Medow kom då in i stugan, der Claes Tott och Terlon
befunno sig, och sade till den sednare, utan att märka
Totts närvaro, »att danskarne hade beslutat afträda
både Trondhjem och Bohus; de skulle dock dessförinnan
låta sakerna drifvas till det yttersta, stiga upp
från bordet och låtsa, som om allt skulle brytas, och
först på gården, sedan de tagit på sig reskapporna,
gifva med sig.» Knappt hade grefve Tott hört detta
yttrande, förr än han drog förhänget något åt sidan
och vinkade till sig Ehrensten. Denne stod just i
begrepp att framkomma med konungens ultimatum, för att
få ett slut på den långt utdragna underhandlingen,
då han hindrades af grefve Tott, som bad att få
tala med herr Sten Bjelke. Denne reste sig genast
upp från bordet och efterkom Tottens önskan samt
fick sålunda den upplysning, som behöfdes, för att
stål-sätta honom mot alla danskarnes försök. Dessa
började redan göra min af att resa sig upp och afbryta
underhandlingen, men det bekom Bjelken ingenting; han
lät dem hållas. Ehrensten ansåg sig nu förpligtad att
framföra konungens hemliga befallning att eftergifva
ettdera, men Bjelke lät honom ej få ordet, så att
häri, som ej hade någon aning om hvad grefve Tott hade
uppenbarat för Bjelken, började blifva utom sig. Hans
ängslan öfvergick till förtviflan, när man slutligen
å båda sidor reste sig upp från bordet. »När de nu
uppstodo på båda sidor, kan du, min son», skrifver han
sjelf »tänka, hvad alteration mig åkom, som befarade
genom min konstling hela traktatens ruptur.»
De förnäma herrarne brydde sig dock föga om den arme
sekreterarens - han var då ännu ej adlad - förtviflan,
utan begåfvo sig ut ur stugan. Då ryckte Ehrensten
herr Sten Bjelke i jackan, men det hjelpte icke. Han
ville icke alls höra på hvad sekreteraren kunde
hafva att säga. »Jag blef öfvermåttan bestört och
visste icke hvad råd att taga», skrifver han sjelf
i sina anteckningar. Allt antog också ett utseende,
som om saken varit afgjord, freden undanskjuten
och krigets fortsättning gifven. De danska herrarne
togo på sig sina reskappor och voro färdiga att stiga
till häst. Då ändtligen vände de sig plötsligt om och
gåfvo med sig. Vi kunna lätt föreställa oss Ehrenstens
förvåning. Eu dansk herre Ove Juel, närmade sig honom
i det samma och sade: »för ett Bornholm och Trundhem
släppa vi icke freden!» Han satte sig genast till häst
och red midt i natten till konungen, för att omtala
den lyckliga utgången. Så slutades de förberedande
underhandlin-garne. Sjelfva freden undertecknades i
Roeskild och har deraf fått sitt namn.
Af hvad som sålunda vanns, måste dock Sverige vid
d en slutliga uppgörelsen år 1660 efter konungens
död afstå från Trondhjem och Bornholm, men Bohus
län behöllo vi, äfvensom vår halfös södra landskap,
och dessa landvinningar räddades äfven i det stora
skeppsbrottet efter Carl XII:s död. Ett yttrande
af Frankrikes premierminister Mazarin, som var
samtida med konung Carl X Gustaf och dog året efter
honom, förtjenar att anföras. »Jag beundrar mera»,
sade han, »den Roeskildska freden, än sjelfva den
beundransvärda öfvergången öfver Bält, ty den visar,
att den svenske konungen kunnat Öfvervinna sig sjelf!»
St.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
