Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Maguns Stenbocks porträtt. - I drömmarnas rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till Maguns Stenbocks porträtt.
Då vi bland uppsatserna i näst föregående häfte
intogo en om denne man, så var afsigten att då
äfven återgifva hans porträtt. Tekniska
svårigheter vållade, att vi icke i behörig tid
kunde få porträttet färdigt, hvadan enda
utvägen, som stod oss öppen, för att icke allt för
mycket försena häftets utgifning, var att efteråt
komma dermed, hvarför vi nu, under hänvisande
till texten sid. 170, här återgifva de för hvarje
fosterlandsvän kära dragen af Magnus Stenbock.
-
I drömmarnas rike.
J et är en ove-
’ dersäglig san-
kning, att, hvad helst må vara orsak till drömmen,
vare sig att den nalkas med ljufva bilder eller
fasaväckan-de skepnader, dess innehåll alltid har nära
gemenskap med den drömmande. Alla menniskor drömma,
och likasom menniskorna föra olika lefnadssätt, så
drömma de ock olika, Hvar och en har sina särskilta
drömmar, liksom hvar har sin egna åsigt, uppfattning
och tänkesätt, Menniskans individualitet försvinner
icke helt och hållet under sömnen. Om vi jemföra
lifvet med ett skådespel, så utgöra drömmarna
monologen och det, som talas »afsides». Den,
som erinrar sig en dröm, han framkallar sin egen
vålnad. Drömmar äro ofta en spegel af vår inre
menniska. Yill du lära känna din hemligaste tanke
om dig sjelf, så fråga din dröm. Den fege är aldrig
tapper i drömmen, den vällustige aldrig ren, lögnaren
måste ljuga äfven i drömmen. Drömmen är en bikt och
understundom äfven bot. Under sömnen hvilar viljan,
och drömmen kan man fö-rlikna med tjenstehjonens
pladder vid köksspiseln, sedan herrskapet dragit sig
tillbaka, ett löst prat, men hvilket lemnar en klar
blick öfver de husliga förhållandena.
Alla menniskor drömma, och det är märkvärdigt, att
vi under drömmen äro vida lifligare, än i vakande
tillstånd. Den mest prosaiska menniska blifver i viss
mån poetisk, då han hvilar på sin kudde. När vi sluta
ögonen, vaknar dramatikern. Drömmaren sammanför de
åtskilde, fördelar dem i grupper och förenar dess
intressen genom de ömmaste band. De äro skuggbilder,
men hvilka vi tycka tala och handla med mera lif och
värma, än deras urbilder, med hvilka vi händelsevis
komma i beröring i hvardagslifvet. Personer, hvilka
längesedan äro döde, trakter, som vi ej sett sedan
barndomen, händelser, som
Magnus Stenbock, >
vi en gång upplefvat och vid hvilka vi ej fästat
vidare uppmärksamhet, framträda ånyo. Ingenting är
förgätet. Hvarje spillra af erfarenheten blifver
uppkastad i någon mörk vrå af minnet. Yåra ord
och handlingar, de goda med de onda, den tjusande
qvinnobild, som var vår ungdoms stjerna, våren,
trastens sång under de stilla sommarnätter,
som bevittnade våra första ljufva kärleks-qval,
allt detta, hvarpå vi ej mera tänkte, har dock ej
gått förloradt. Minnet förfar med dessa saker,
liksom fotografen med de negativa bilderna, han
förstör dem ej, utan sätter dem blott afsides för
kommande behof. Men i drömmen sysselsätter sig
inbillningskraften ej blott med erfarenheten, den
sväfvar vida utom gränsen för den samma och förirrar
sig i saker, hvilka vi aldrig egnat en tanke. En af
de rysligaste drömmar är, att
tycka sig störta i en afgrund. Hvad kan vara orsaken,
att nästan hvar och en, som har en sådan dröm, tycker
sig förnimma, att luften är kall, då han hufvudstupa
genomfar densamma? Af erfarenheten kan väl ingen
veta det, ty den, som en gång fallit på det sättet,
han sofver säkert den sista.sömnen. Hvaraf kan det
således komma, att inbillningen ej blott föreställer
sig fallet, utan äfven en biomständighet - den kalla
luften ? Och åter denna fantasiens liflighet under
drömmen, hvartill ej gifves motstycke i det vakande
tillståndet! Om vi i sömnen tycka, att någon ropar
på oss, fara vi hastigt upp, hvarvid stämman ännu
ljuder i våra öron. En oredlig affärsman drömde en
gång, att ett qvinnohufvud tittade fram bakom ett
mörkt förhänge. Förändrande sig i regelmessig takt
med urets knäppningar, var det än ett ansigte af
underbar skönhet, än en kal dödskalle. Detta ombyte
mellan tjusning och fasa, denna lifliga påminnelse om
den dystra sanningen, att det mest intagande ansigte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
