Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I drömmarnas rike. - John Campbells expedition i Indien. (Forts. från sid. 41.) II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som skalden någonsin besjöng, målaren framställde på
duken, eller älskaren kysste, blott är en köttbeklädd
dödskalle, att vi alla, sedan köttet förmultuat,
äro blotta skeletter, är lika aflägset från mannens
vanliga tänkekrcts, som spiran och kronan från
dagakarlens. Som vi förut nämt, blifver hvar och en
under drömmen mer eller mindre poetisk. Och genom
dennakraft och rörlighet i fantasien, som skapar de
besynnerligaste förhållanden och frammanar de döde,
i detta virrvarr, i drömmens kaos, vinna vi icke
sällan den osvikligaste sjelfkännedoni. Ty i drömmen
äro vi dubbla väsenden: skådespelare och åskådare på
samma gång, men åskådare, som spela för ’oss sjelfva;
i drömmen faller hvarje slöja.
-
John Campbells expedition i Indien.
(Forts. från sid. 41.)
II.
7 å jag i Januari månad år 1847 kom tillbaka från Kina
till Indien, måste jag kufva en resning i Golkonda,
och snart derefter inträdde jag i min förra ställning;
’Mac-pherson blef kallad derifrån och begaf sig till
Calcutta.
Stammarne i Gumser fann jag i en feberaktig
spänning. De engelska truppernas fram- och
återmarscher hade för dem något oroande, och de
förmodade, att regeringen hyste elaka afsigter emot
dem. På mig berodde det nu, att öfvertyga dem om deras
villfarelse, och framför allt insatte jag Sam Bissai
åter i sitt embete. Till min stora tillfredsställelse
erfor jag, att intet menniskooffer förekommit under
min långa frånvaro. Bland höfdingarne utdelade jag
nu skänker på ganska frikostigt sätt, i synnerhet
stycken af groft rödt kläde, hvarpå de satte stort
värde. Derpå föranstaltade jag en rådplägning, och
de sade mig, att afskaffandet af meriahs icke haft
några elaka följder. De voro blott missbelåtna dermed,
att i Boad, Dsclieypur och några andra grannstater
menniskooffer ännu allt jemt förekommo, under det att
dessa voro förbjudne hos dem. Såsom man borde hoppas,
skulle regeringen äfven der fordra och tilltvinga
sig lydnad.
Sedan jag gifvit dem ett löfte härom, inträngde
jag strax derpå i Boad, hvarest en viss Schokra
Bissoi visade sig fiendtlig. Han hade i sitt våld
170 fångar, som han emotta-git af kapten Macpherson;
dessa ville jag hafva tillbaka och tillika återställa
förtroendet bland khonderna. Dessa hade under min
frånvaro blifvit föraktligt behandlade af infödda
tjenstemän, hade utöfvat repressalier, och nu var
hvarje officielt besök dem förhatligt. Då jag kom,
flydde de åt skogarne, och i många byar fann jag icke
en mensklig varelse, med hvilken jag skulle kunnat
tala. Under det att jag bemödade mig att åstadkomma en
försoning emellan regeringen och khonderna, erhöll jag
order att afsätta radschah’n i det närgränsande, på
andra sidan Mahanaddy liggande furstendö-met Ungal.
Efter ett par veckor drog jag med sex kompanier
fotfolk och en sqvadron oregelmessigt rytteri in åt
Boad. Jag fann landet lugnt, ehuru Schokra Bissoi
gjort sig all möda att egga sina landsmän till öppet
motstånd. Särskildt lofvade han dem offra menniskor,
och då de voro i besittning af de ofvannämde
fångarne, som Macpherson obetänksamt utlemnat, så
var att befara, det de, i fall ett uppror utbröte,
skulle offra meriahs i massa. Frestelsen var stark
och folket obeslutsamt. Utan den helsosamma fruktan,
som folk, hvilka en längre tid varit kufvade, hysa för
öfvermakten, och om icke fälttåget mot Ungal hastigt
och lyckligt blifvit slutadt, hade stora olägenheter
kunnat uppstå. Emellertid blefvo rebellernas bemödande
utan följd, och mina officerare hade under min
frånvaro i Ungal åtminstone inga direkta anfall
att bekämpa. Men det oaktadt var afskaffandet af
menniskoofiren just i Boad en kinkig sak, på hvilken
general-regeringen dröjde att inlåta sig. För öfrigt
kunde vi åberopa oss på Gumser, hvarest gudarne icke
hade utöfvat någon hämd, oaktadt menniskooffren hade
uteblifvit. Men hade man erhållit obetydliga skördar
eller hade en farsot utbrutit, så hade förhållandena
sannerligen kommit att antaga ett ganska betänkligt
utseende.
Omsider erhöll jag order att börja mitt fälttåg i Maj
månad, och jag marscherade i alla riktningar genom
landet,
trots febrar och hetta och fastän hela landet var ett
eldhaf. Folket antände nämligen det förtorkade gräset
och buskarne, emedan fälten sålunda beredas för det i
Juni månad fallande regnet. Luft och jord voro i brand
och mina män blefvo bokstafligen decimerade af febern;
dagligen måste jag skicka ett antal tillbaka till
låglandet, jag förlorade två europeiska officerare,
och många andra måste bort, för att ej duka under för
klimatet. Men slutligen var dock regeringens anseende
återstäldt; äfven de aflägset boende stammarne kände
vårt välde, och khonderna i Gumser öfvertygades, att
det var mitt allvar att infria mitt löfte. Af de 172
genom Macpherson återlemnade meriahs hade redan tre
blifvit offrade, för att fängsla segern vid khondernas
af Boad fana; men alla de öfriga utlemnades till mig,
och på det hela taget räddade jag 235 olyckliga,
som hade blifvit bestämda att förr eller sednare
blöda under presternas knifvar.
Här måste jag anmärka, att det öfvervägande flertalet
af meriahs dervid visade en fullkomlig likgiltighet;
deras befrielse hade för dem föga värde, och många
visade motvilja att följa oss till låglandet. Efter
någon tids förlopp begrepo de dock, att vi menade
väl med dem.
Det följande fälttåget var riktadt emot Tchinna
Kimedy, hvars bergsdistrikter gränsa till Boad och
Gumser. Här offrades menniskor icke blott till jordens
gudinna, utan äfven till stridsguden Maneck Sorö,
den store guden Baro Penno och solguden Särö Penu. I
detta land väntade jag ett svårt arbete och fogade
mina mått och steg derefter; dock ville jag endast i
yttersta nödfall göra bruk af mina ganska vidsträckta
fullmakter. Detta land hade ännu aldrig blifvit besökt
af någon europé; ingen gångstig i skogarne var oss
bekant, och här skulle ett krig redan för klimatets
skull bortryckt en betydlig menniskomassa. Också
derföre borde jag undvika kriget, men jag måste gå
till väga med största försigtighet. Jag bemödade mig
att vinna de anseddaste radschas’ förtroende, uttalade
öppet min mening, framställde regeringens välvilliga
afsigter och förklarade, att den ej fordrade annat,
än mennisko-offrens afskaffande. Menniskomassor
omgåfvo vårt läger, men kommo icke in i det samma. Man
utbredde det ryktet, att jag kommit för att hemta
meriahs och sjelf offra dem, på det att gudarne måtte
åter med vatten fylla en i närheten af min bostad
befintlig, uttorkad sjö. Dock försvann snart denna
fördom, och mina män höllo sträng disciplin. Nu
kunde också underhandlingarne börja, och efter
någon tids förlopp beviljade man att utlemna 206
meriahs samt gaf tillika det högtidliga löftet, att
framdeles endast offra djur. Äfven min vikarie, kapten
Macviccar, som opererade i andra trakter af Boad,
hade god framgång, och vi båda hafva från offerdöden
räddat icke mindre än 307 meriahs, deribland 20 barn,
hvilka vi öfverlemnade åt missionärerna i Berhampur
och Kattack. De, som voro gifta placerades såsom
jordbrukare i någon by, de ogifta unge männen
blefvo handtverkare, och några anställde jag vid
mitt oregelmessiga rytteri. De fullvuxna flickorna
fingo snart män, ty regeringen gaf dem en hemgift;
äfven grundades i Suradah en asyl, hvari flickor,
hustrur och barn emottogos; de lefde der under en
vördig matronas uppsigt.
År 1850 måste jag lemna Indien och begifva
mig till Goda-Hoppsudden för att vårda min
helsa. Emellertid för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
