Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Campbells expedition i Indien. (Forts. från sid. 41.) II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231 -
valtade kaptenerna Macviccar och Frye mitt embete
hos khon-derna och verkade med god framgång.
Kapten Frye berättar många intressanta tilldragelser,
bland annat äfven följande. Då han en gång fick veta,
att en vacker sextonårig flicka skulle offras, red
han genast med ett blott ringa sällskap till byn
och anlände just i rattan tid, ty offret var redan i
prestens händer. Frye fordrade, att flickan skulle
öfverlemnas åt honom, men de i hög grad uppretade
khonderna dröjde att lyda. Frye tog då flickan och,
ridande i sporrstreck, förde han henne på hästen till
lägret. Deröfver råkade khonderna i högsta raseri; de
ville nu omsider hafva ett offer. Der stod presten,
en gammal man, som icke mera var till någon nytta;
de grepo honom, bundo honom vid pålen, och han blef
slagta d. Detta mord har föröfrigt sedermera blifvit
bestraffadt.
Kapten Macviccar anmärker, att khondernas
religiösa åsigter på det hela taget icke
undergått någon förändring genom afskaffande af
menniskooffren. Öfvergudinnan, som dyrkas under
åtskilliga symboliska former och namn, är i sjelfva
verket den samma som hinduernas förskräckliga Durga;
man blidkar hennes vrede endast genom blod, och blott
ogerna och af tvång håller hon till godo med djurs i
stället för menniskors blod. Menniskooffren försvinna
endast i det fall, att de samtidigt afskaffas i
alla provinser, emedan eljest de verkligt fromma, de
ifriga och sanna trogne göra vallfärder till aflägsna
orter, för att hämta sig köttstycken och begrafva
de samma inom deras områden. Nu voro visserligen
offren afskaffade inom landskapet Tchinna Kimedy,
men i det närgränsande Dscheypur (Jeypore) fortfore
de. Här fordrades således ett allvarsamt förfarande.
Våra tåg till det förra landet började den 17
December år 185J, och vi fortsatte dem i tre år efter
hvarandra. De voro ganska farliga och besvärliga. Yi
hade att kämpa med koppor, feber och andra sjukdomar,
med folkets halsstarriga fanatism och misstankarne
hos radschas, hvilka ansågo politiska ändamål vara
dolda under våra menniskovänliga afsigter. En europé
kan knappt föreställa sig, hvilket tålamod och hvilken
ihärdighet som erfordras, för att hos sådane barbarer
komma till målet; framför allt måste man blott i allra
yttersta nödfall använda vapenmakt, och lyckligtvis
blef jag blott en enda gång, år 1852, tvungen
dertill. Yi befunno oss då inom distriktet Godairy,
hvarest sex bylag hade sedan längre tid tillbaka
legat i fejder sins emellan, men nu gjort gemensam sak
emot oss. De ansågo oss blott hafva kommit att utöfva
vedergällningsrätten för trenne mordgerningar, hvari
de alla hade varit mer eller mindre delaktiga. Tre
sändebud från den högsta distrikts-embetsmannen hade
nämligen ankommit till byarne under förevändning,
att anställa efterforskningar angående meriahs,
och hade låtit grymma utpressningar komma sig till
last. Folket hade slagit ihjel dem. Nu blef det
otillgängligt för alla mina förmaningar och lyssnade
icke till mina befallningar. Elfva dagar måste jag
under bar himmel kampera på risfält, hvilka merändels
stodo under vatten. De vilda och uppretade bergsborna
sågo, att mitt detachement var ganska svagt, och
vi blefvo under häftigt skri angripne af ungefär
300 krigare, under det att ett par hundrade andra
män uppmuntrade dem och tillropade dem bifall. Men
vi gjorde ett utfall och slogo khonderna med stor
förlust tillbaka. Följande dagen kommo fullmäktige
från de sex byarne, snart derefter kommo äfven de
öfrige männen, och alla aflade eden, att de aldrig
mera skulle offra menniskor, och att de skulle till
oss utlemna 37 i deras våld befintliga meriahs. Jag
belönade då den anseddaste byhöfdingen med en sari,
turban; denna är tecken till en af regeringen erkänd
och stadfästad embets-värdighet.
Denna seger förskaffade mig stort anseende i
landet. Endast byn Bandari förblef ännu motspänstig
och ville icke utlemna sina fem meriahs. Jag ryckte
fram, men fann byn helt och hållet tom på menniskor;
alla hade flytt, och dertill hade de grundade skäl. På
den blodiga heliga pålen var hufvudet af en nyligen
slagtad menniska upphängdt i det långa håret. Denna
fasaväckande syn retade mina män till raseri;
de ville förfölja flyktingarne ända in i bergens
djupaste klyftor. Jag var icke för den saken, emedan
vi hade blott få lifsmedel qvar och redan många
feberpatienter. Jag lät, ehuru ogerna, nedbränna hela
byn och nedhugga åtta heliga pålar. En af dessa samt
en offerknif finnas nu, såsom beståndsdelar af den
indiska samlingen, i kristallpalatset i Sydenham.
I mina dagböcker från den tiden finner jag en
anmärkningsvärd händelse antecknad. Fyra khonder hade
slutit kärleksförbund med fyra meriahflickor och med
dem funnit en tillflykt i mitt läger; de öfvergåfvo
hem och anhöriga, för att rycka dessa qvinnor undan
offerdöden. Äfven två khondqvin-nor ifrån byn Bandari
hade flytt med två unga, till offer bestämda män. Men
på det hela taget flydde likväl blott få | meriahs. De
hysa nämligen den föreställningen, att en till offer
bestämd menniska, hvilken blifvit underhållen som
me-riah, icke bör sätta sig emot det henne tillämnade
ödet. Denna fördom är så djupt inrotad hos ’ dessa
fatalistiska menniskor, att till och med driften
till sjelf b e varelse och moderskärleken derigenom
qväfvas. I detta hänseende är följande händelse
fullkomligt karakteristisk.
År 1852 förde jag åtskilliga meriahs ifrån distriktet
Raiabidsclii till mitt läger; bland dem var äfven en
moder med tre barn. Denna qvinna hade bland khonderna
blifvit till den grad fanatisk, att hon blott med stor
motvilja följde mig till låglandet. Sedan längre tid
tillbaka hade hon blifvit förtrogen med den tanken,
att hon tillika med hennes barn skulle offras vid
en stor fest, och denna tanke gjorde henne rent af
stolt, hon hade glädje deraf. Dessutom skulle hon ju
hafva vunnit gudarnes ynnest, hennes öde i den andra
verlden skulle blifvit ett bättre, än det, som kommer
den stora massan af vanliga menniskor till del!
Då qvinnan hade tillbragt en längre tid i mitt läger,
försvann småningom denna olyckliga fördom. Jag såg,
att hon började fatta förtroende till mig. En morgon
kom hon gråtande in till mig och uppenbarade en
hemlighet, som hon allt hittills hållit dold. Hennes
fjerde barn, en sex år gammal gosse, som äfven
blifvit bestämd till offer, hade hållits undangömd
och således ej blifvit utlemnad till mig Han skulle
offras, så snart jordens gudinna hade gifvit tecken,
att och | när offret vore henne behagligt. Hullu
Mai - så hette denna qvinna - bad mig innerligt,
att jag måtte skicka en afdelning af mina män till
Raiabidschi, för att hämta hennes barn. Men årstiden
var redan långt framskriden, och jag ville undvika
ett fiendtligt sammanträffande i ett land, hvarest vi
knappt hade börjat göra vårt anseende gällande. Den
bedröfvade modern kunde jag blott lofva, att följande
år, så tidigt som möjligt, dit företaga en expedition;
och sannolikt vore det icke då för sent att rädda
hennes barn.
Men dermed var den stackars qvinnan hvarken lugnad
eller tröstad. Just då hade regntiden inträdt,
och vattnet föll i strömmar från molnen. Till min
icke ringa förvåning anmälde föreståndarne för
asylen i Suraday, hvarest jag hade lemnat qvinnan,
att hon hade försvunnit, oaktadt hon qvarlemnat sina
barn. Jag anade, hvarföre hon hemligen aflägsnat sig,
och måste låta henne passera. Yecka efter vecka gick
till ända, utan att hon lät höra af sig, och jag
trodde nu, att hon fullkomligt försvunnit. Men på
fyrationde dagen efter flykten inträdde hon plötsligt
i mitt rum och ledde sin gosse vid handen. Nu fick
jag veta hennes äfventyr och huru hon vågat allt,
för att rädda sitt barn. Hon hade - så berättade
hon för mig - icke kunnat äta mera, och sömnen hade
vikit från hennes ögon; en obeskriflig ångest hade
gripit henne, och då hade hon fattat det oryggliga
beslutet, att rädda sin gosse till hvad pris som
helst. Således aflägsnade hon sig nattetid från
Suraday och smög åt bregstrakten genom skogarne, i
hvilka ormar slingrade sig fram och tigrar röto. På
de mot oss vänligt sinnade stammarnes områden vågade
hon ej visa sig för någon, ty hon skulle då såsom
flyktig meriah blifvit gripen och utlemnad till oss;
å andra sidan hotade henne ett liknande öde, om hon
folie i händerna på de mot oss fiendtliga stammarne;
man skulle då hafva öfverlemnat henne till hennes
förra ägare. Den arma varelsen kunde således färdas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
